Nu är det igång igen: Vi måste jobba längre för att ha råd med pensionärer, hävdas det senast idag på radion (i samma andetag som man talar om för oss att vi får våra pensioner sänkta med 500 kronor/månad nästa år). Om det inte vore så vanvettigt allting skulle man skratta sig fördärvad över dylika påståenden. Vem tror politiker och ekonomer att de lurar med detta dårsnack?

Visst, många av oss är friskare långt upp i åldrarna idag och en del av oss vill gärna fortsätta arbeta längre, om det nu funnes någon som ville anställa oss eller om vi kunde tillverka något som någon ville köpa.
Andra är utslitna vid 55, eller är så sjuka redan då att de inte orkar eller klarar av att jobba längre. Själv blev jag i praktiken bortrationaliserad redan för 10 år sedan (inte till 100% men bra nära) och vem hade lust att anställda en arbetslös 55-årig kvinnlig vetenskapsteoretiker? Nästan ingen. Alltså har jag varit nästan förtidspensionär i nära 10 år – utan pension vill säga.

Men vad säger man egentligen när man hävdar att ”vi måste jobba längre”, jo att nu tänker politikerna döma en massa människor till fattigdom. De som blir arbetslösa i fyrtiofem till femtioårsåldern och inte får nya arbeten ska tvingas sälja allt de äger och har och leva på socialbidrag tills de får sin fattigpension, vid sådär en 70-75 års ålder, om de lever fortfarande då. Säg detta i klartext, eftersom det är detta det handlar om, istället för att låtsas att verkligheten är en annan än den är.

Pensionärer gör massor av samhällsnyttigt arbete
Dessutom är det en vanföreställning att pensionärer bara lever sötebrödsdagar eller lever loppan i årtionden. De allra flesta göra massor av samhällsnyttiga insatser, utan speciellt hög lön för det och utan att det räknas som arbetsinsatser.
Alla mina bekanta som avgått med pension är fullt upptagna med att serva sina barn, ta hand om sina barnbarn, hämta dem från dagis, passa dem på kvällar när mamma och/eller båda jobbar, sitta hos sjuka sådana när föräldrarna jobbar och när de inte har barnbarn att ta hand om eller hjälpa till med längre så börjar det bli dags för ett stort antal av dem att vårda sjuka anhöriga i hemmet.
Utan pensionärer skulle samhället tvingas ställa upp med mycket mer samhällsservice, dels till unga föräldrar, barnen, för att dessa ska orka eller kunna arbeta dels till vård av de gamla. Det skulle kosta samhället stora pengar att ta hand om alla dem som vårdas hemma av sin make/maka, de som drabbats av stroke, Alzheimers eller av någon annan allvarligt handikappande sjukdom. Så man kunde kanske börja med att slopa vanföreställningen att pensionärerna inte gör några samhällsnyttiga insatser till en början. Men sedan kommer de allvarliga frågeställningarna.

Vad ska alla överflödiga göra? Ta livet av sig, med läkarhjälp?
Företagen kommer att rationalisera allt mer, behöva allt färre för att producera. Offentlig sektor kommer att bantas, inte minst nu med den chockterapi vi just står inför. Vart ska man sedan göra av alla dem som inte behövs i samhället längre, för att man skulle skära ner på allas arbetstid och låta alla delta i samhället kommer förstås inte på tal. Sådant liknar solidaritet och nu är det en gång så i vår sköna nya värld att det inte är samhället som är till för människorna längre utan människorna som är till för kapitalisterna, att suga ut och att nyttja så länge det passar dem. Ska de överflödiga erbjudas frivilligt självmord rätt och slätt?

I själva verket är företagen så effektiva idag att de producerar mycket mer per anställd än de gjorde för bara 30-40 år sedan, och om denna produktion fördelades rättvisare skulle de flesta kunna arbeta mindre och pensionerna inte vara något problem. Den generation som går i pension nu har dels försörjt sina gamla föräldrar dels försörjt de sjuka och dessutom bekostat barnens omvårdnad och skolgång, trots att den producerade avsevärt mindre/person (på grund av den lägre mekaniseringsgraden i industrin), det är bara ynkedom när man nu hävdar att de yngre inte kommer att orka med att ta hand de sjuka och om pensionärerna! Det handlar inte alls om att de inte kan göra det. Det handlar om något annat – nämligen om att omfördelningen av samhällets resurser från de sämre ställda till de allra rikaste, ska fortsätta.

Det handlar kort sagt om slopandet av all solidaritet och all medmänsklighet, det handlar om stöld av försörjningsmöjligheter för massor av människor – det handlar om de rika eliternas megalomana psykopati!

Tillägg 9/2 2009
Länk:
Motion till riksdagen 2008/09:So422 (om frivillig dödshjälp), Eva Flyborg (fp)

Det kan ju vara av intresse att notera att tendensen att införa tvångsmässiga och/eller frivilliga befolkningsbegränsningsåtgäder riktade mot människor som anses olönsamma, tycks sammanfalla med ekonomisk liberalism och framför allt med problem som uppkommer på grund av denna ekonomi. Så accepterades exempelvis inte sterilisering av mindervärdiga av riksdagen förrän 30-talskrisen inträffade (första lagen kom 1934-35, dessvärre under socialdemokratisk regering, dock var alla partier, med undantag för en del kommunister, överens om att åtgärder mot degenerationen måste vidtagas).

Länk:
Rashygien i Sverige, VoF
Tvångssterilisering, Wikipedia