Jag föddes ett år innan andra världskriget var slut. Har förstås inga egna minnen av det men eftersom min pappa var mycket intresserad av krigshistoria levde jag ändå med kriget under hela min barndom. För föräldrarna var ju kriget en viktig del av deras liv, även om vi inte drabbades av det direkt eftersom Sverige skonades. Detta faktum bidrog naturligtvis till min världsbild. Jag tror inte att pappa och mamma pratade så mycket med mig direkt om kriget när jag var riktigt liten, men det diskuterades ju ofta hemma, både mellan föräldrarna och när vi hade besök.
Jag levde mig så intensivt in i hur det var att vara utsatt för krig och bomber att jag ofta drömde mardrömmar om krig som barn. En sådan dröm, som ofta återkom, minns jag fortfarande tydligt, hur kriget plötsligt bröt ut igen, att det slog ner en bomb i vårt hus och jag låg inne i ett hörn av rummet, med alla ytterväggarna nerrasade. Från den där drömmen kunde jag vakna och känna mig förfärligt rädd. Det här var kanske inte så konstigt för tidningarna var fulla av bilder av sönderbombade hus nere i Europa. Tyskland var fortfarande totalt sönderbombat när jag var barn. Det kom tyska sommarbarn till Sverige, som det var väldigt synd om och det kalla kriget pågick för fullt.
En annan del av världsbilden bidrog småskolan med. Jag gick i småskolan i Lysekil. Lärarinnan var gravt religiös och söndagsskollärare dessutom, så vi hade kristendomsundervisning varenda morgon, första timmen (vilket jag har berättat om här). Där fick jag veta att Israels folk var Guds utvalda folk och att det en gång, för länge, länge sedan, hade fått Kaanans land av Gud. Hemma hade jag pappa och mamma, som båda var övertygade antinazister, som ganska tidigt präntade in devisen om alla människors lika värde och att man aldrig, aldrig fick mobba eller vara elak mot någon som var annorlunda på något sätt. Däremot var mina föräldrar inte religiösa och vi gick aldrig i kyrkan.
Något senare i livet förstod jag att Israels folk hade förföljts och dödats i årtusenden och att judar hade gasats ihjäl i Hitlertyskland, i massor. Jag har under många år undrat hur människor kunde bli så onda att de begick sådana hemska illdåd mot andra människor. Idag vet jag hur det kan gå på det sättet men det är inte vad jag tänker fortsätta att skriva om här. Vill bara påpeka att det är på väg i den riktningen idag igen, men nu med muslimer som hatobjekt.
Det var förstås ingen tvekan om var mina sympatier kom att ligga i krisen i Mellersta Östern – hos Israel (jag har fortfarande sympatier för judar och anser att deras öde i historien har varit förfärligt). När sedan detta arma land också blev anfallet, gång på gång av hemska arabiska grannar, som bara ville åt Israels land (det där tomma landet som judarna äntligen hade fått tillbaka efter andra världskriget,) och driva ut judarna i havet så kände jag djupt med dem som bodde där. Under min tidiga tonårstid umgicks jag periodvis med tanken att resa ner till Israel och arbeta på kibutz.
Vi läste förresten DN i min familj, om nu läsaren inte redan förstått det. Jag är uppvuxen med denna publikation och eftersom även lärarna i realskolan var tämligen borgerliga så blev jag folkpartist någon gång kring 15-årsåldern (trots att min far var socialdemokrat, vilket han aldrig talade om när jag var ung, av skäl som jag inte ska gå in på här).
USA var självklart det goda landet på den tiden. Min världsbild var förresten väldigt lik den världsbild som de flesta ungdomar verkar omfatta idag: ”USA var ideallandet, allt gott och intressant kom därifrån, USA räddade oss från Hitler och fick slut på kriget, USA var demokratins garant i världen och det enda som kunde rädda oss om det kommunistiska Sovjet skulle anfalla oss. Vad USA gjorde var alltid det rätta”. Kommunistskräcken hade jag också internaliserat och jag minns hur rädd jag blev när stora svarta rubriker i tidningen förkunnade att Stalin hade dött (då jag var dock bara 9 år) och alla undrade vad som skulle hända nu. Skulle det bli ett nytt världskrig?
När jag var omkring 15 år gammal började jag få klart för mig hur rasismen i USA såg ut. Jag minns att det var en chock att komma underfund med att USA, detta fantastiska land, hade rasåtskillnadslagar och att svarta i Södern fortfarande kunde diskrimineras så illa som fallet var då, samt hur de kunde lynchas fortfarande.
Hur som helst så tog jag realexamen 1960 och började arbeta och ytterligare några år senare var jag mycket nära att gå med i folkpartiet och arbeta aktivt där. Det blev inte så. Eftersom jag är tämligen grundlig av mig ville jag lära mig mer innan jag tog definitiv politisk ställning. Alltså började jag studera. Först på vuxengymnasiet i Norrköping, sedan på universitetet i Göteborg. Där började jag vid 25 års ålder.
Svårt att tvingas förändra sin världsbild
Det var under universitetstiden, framför allt när jag började studera statskunskap (som statsvetenskapen hette då) med inriktning på internationell politik, som jag började få sådan information att hela min världsbild rasade samman. Det var mycket påfrestande att få sina invanda föreställningar om världen totalt söndersmulade. Jag värjde mig i det längsta och ville inte ändra uppfattning förrän jag hade belägg för att mina åsikter verkligen vilade på felaktiga uppfattningar om vad som hade hänt och hände i världspolitiken. Men väl väckt – med ny information, kunde jag inte sluta: Jag läste och läste och läste, skaffade mig mer och mer information. Sakta men säkert, och genom en rejäl depression, började jag inse hur lurad jag hade blivit under hela mitt tidigare liv, av både skolan och media, och började därmed så småningom att bygga upp en ny världsbild. Skepticismen blev en viktig del av min nya livshållning; ”Tro ingenting förrän du har fått det bekräftat från flera av varandra oberoende källor. Tro inte på massmedia medan olika konflikter pågår (krigets första offer är som bekant sanningen och informationen var ju mycket långsammare på den tiden). Vänta med att bilda dig en åsikt tills du har mer kött på benen än det fläsk som massmedia serverar oss”.
Vid det laget hade jag hunnit bli lite över 25 år. Det var psykiskt mycket plågsamt att tvingas överge alla de föreställningar man hade levt med i hela sitt vuxna liv (som kändes långt då, men som idag förefaller mig ha varit kanske kort vid den tiden). Det slutade med att jag blev socialdemokrat, på vänsterkanten, fast jag aldrig varit partimedlem. Men det var ett annat socialdemokratiskt parti än vi har idag.
Men åter till Israel och dess politik:
Jag minns än idag en situation som bitit sig fast på min näthinna. Den inträffade under min andra termin vid universitetet och innan jag hade börjat studera statskunskap. När jag kom in till mina studentgrannar hade de besök av en ung palestinier. ”Läget i Mellersta Östern” som det hette då, kom upp och jag försvarade Israel och dess rätt med emfas. Palestiniern sade emot mig en stund, men gav upp ganska snart. Vid en tidpunkt i diskussionen kunde jag se en total uppgivenhet i hans ansikte. Det ansiktsuttrycket glömmer jag aldrig. Det skulle dröja ytterligare några år innan jag riktigt förstod vad han kände i den stunden. Än idag skäms jag för mitt ställningstagande den gången, även om jag inte minns exakt hur samtalet gick. Jag var, om jag inte missminner mig, så okunnig att jag hade högst dimmiga begrepp om vad en palestinier var. Det visste nog de flesta inte på den tiden.
Några år senare visste jag alltså hur Israel hade bildats, hur den sionistiska rörelsen hade utvecklats i slutet av 1800-talet, hur israeliska terrorister, män som senare blev stats- och försvarsministrar i staten Israel, som bildades 1948, mördade Folke Bernadotte när denne skulle försöka medla mellan Israel och de arabiska grannarna. Plötsligt var bilden inte lika klart till Israels fördel, och med all annan information och bättre kunskaper om Vietnamkriget och alla andra amerikanska interventioner runtom i världen, förlorade jag alla illusioner om USA som frihetens stamort på jorden, liksom om den goda staten Israel.
Genom åren har jag sedan följt den ena fredskonferensen efter den andra om Mellersta Östern, sett det ena ”kriget” efter det andra i området passera, tills jag slutligen blivit helt övertygad om att Israels ledargarnityr inte har någon som helst intention att skapa fred med palestinierna utan att deras målsättning, må det sedan ta flera hundra år att nå målet, är att skapa sig sitt Storisrael, bit för bit och med alla medel.
Ilan Pappe och nyare forskning om Israels historia
Under senare år har dessutom så mycket mer kommit ut om vad som hänt i området att det inte finns någon möjlighet att fly slutsatsen att Israels styrande ägnar sig åt etnisk rensning (vilket jag tror att inte ens de flesta judar är medvetna om, varken de i eller de utanför Israel), av det ena området efter det andra i det som palestinierna skulle ha, enligt det ursprungliga FN-beslutat 1948.
Så här skriver ex. professorn i historia vid universitetet i Haifa, Ilan Pappe (se boken i förra inlägget) om hur det gick till 1947-48:
Då den sionistiska rörelsen inledde sina etniska rensningsaktioner i Palestina i början av december 1947, hade landet en ”blandad befolkning av palestinier och judar. De infödda palestinierna utgjorde en majoritet på två tredjedelar – vid mandatperiodens början hade de utgjort nittio procent. En tredjedel av judiska nykomlingar, det vill säga sionistiska bosättare och flyktingar från det krigshärjade Europa, av vilka de flesta hade kommit till Palestina på 1920-talet.
……….Nästan all mark innehades av den inhemska befolkningen – endast 5,8 procent var i judisk ägo 1947 – vilket gör användandet här av ordet ”blandat” något vilseledande. (Sid 47)
Han berättar så att de flesta invandrande judar helst bosatte sig i städerna. Så småningom skulle FN komma att tilldela judarna omkring hälften av Palestina. Dvs 30% av befolkningen, varav de flesta bodde i städerna, fick halva landet. På sidan 73 kan vi så läsa att:
De flesta av mötesdeltagarna var för att man skulle ”engagera sig” i en systematisk trakasseringskampanj. Ben Gurion höll med och den nya politiken infördes dagen efter mötet.
Första steget var en välorkestrerad hotkampanj………..I själva verket var idén att vid midnatt gå in i en försvarslös by, stanna där några timmer, skjuta på var och en som vågade lämna sitt hus och därefter ge sig av…………
Namnet hade byn efter Ayyub (min anm: en by med c:a 500 invånare), arabiska för Job, och de flesta invånarna var muslimer som bodde i hus av sten och lera, typiska för trakten. Strax före den judiska attacken hade byn firat öppnandet av en ny skola, som redan kunde skryta med femtioen inskrivna elever. Skolan hade möjliggjorts genom pengar som byborna själva hade samlat in, pengar som också kunde betala lärarens lön. Men deras glädje omintetgjordes då vid tiotiden på natten en grupp på tjugo israeliska soldater gick in i byn – vilken liksom så många byar i december inte hade något som helst försvar – och började skjuta på måfå på flera hus.Byn angreps senare ytterligare tre gånger innan den tömdes med våld i april 1948, då den fullständigt förstördes. (Sid 73)
En annan taktik beskriver Ilan Pappe så här:
…: de judiska soldaterna rullade tunnor fyllda med sprängämnen och väldiga stålkulor ned i de arabiska bostadsområdena och hällde olja blandad med bensin nedför vägarna, en vätska som de sedan tände eld på. I det ögonblick då panikslagna palestinska invånare kom springande ut ur sina hem för att försöka släcka dessa floder av eld, pepprades de av maskingevärseld. (Sid 75)
Så beslutade de israeliska terroristerna att de inte skulle bry sig om att göra skillnad på kvinnor och män utan döda oavsett kön på dem som träffades. Dessutom noterade de att engelsmännen, som fortfarande ansvarade för området, inte ingrep mot dem.
Bara under första veckan av januari genomförde Irgun (en av de judiska terrororganisationerna: min anm.) fler terroristattacker än under någon tidigare period. Det innefattade sprängning av en bomb i Syrrayahuset i Jaffa, säte för den lokala nationella kommittén. Huset rasade samman och tjugosex människor dödades. De fortsatte med bombningen av Amiramis Hotel i Qatamon i Västra Jerusalem, i vilket många människor dödades, däribland den spanske konsuln. Detta senare faktum tycks ha tvingat Sir Alan Cunningham , den siste brittiske Höge kommissionären, att skicka ett vagt klagomål till Ben Gurion, som vägrade att fördöma aktionen vare sig privat eller offentligt. I Haifa var sådana händelser vardagliga händelser.
Och lite längre ner på sidan säger Ben Gurion till judiska byråns verkställande utskott:
Jag tror att majoriteten av de palestinska massorna accepterar delningen som ett faktum och inte tror att det är möjligt att ändra på eller ta avstånd från den….. Den absoluta majoriteten av dem vill inte slåss mot oss.
Men, den etniska rensningen måste fortsätta och med ännu hårdare metoder.
Officiell israelisk historieskrivning beskriver den följande månaden, april 1948, som en vändpunkt. Enligt denna version gick en isolerad och hotad judisk befolkningsgrupp i Palestina från defensiv till offensiv efter att nästan ha besegrats. Den verkliga situationen kunde inte ha varit mer annorlunda: den övergripande militära, politiska och ekonomiska balansen mellan de två befolkningsgrupperna var sådan, att inte bara befann sig majoriteten av judar inte i någon som helst fara, men dessutom hade deras armé mellan början av december 1947 och slutet av mars 1948 lyckats fullborda den första etappen av Palestinas rensning, redan innan den övergripande planen hade satts i verket. Om det fanns en vändpunkt i april, var det övergången från sporadiska attacker och motattacker på den palestinska civilbefolkningen till den systematiska megaoperation för etnisk rensning som nu följde. (Sid. 101)
Så sätter de alltså igång, i by efter by, bara ett sista exempel ur boken:
Då de judiska soldaterna bröt in i byn, pepprade de husen med maskingevärseld och dödade många av invånarna. De återstående byborna samlades därefter på en plats och mördades kallblodigt, deras kroppar skändades medan ett antal av kvinnorna våldtogs och därefter mördades.
Så här fortsätter det, sida upp och sida ner, med berättelser om hur judarna fördrev palestinier från deras hem och byar och dödade avsevärda mängder av dem. Inne i halva boken orkar man nästan inte läsa vidare. Det blir bara för mycket. Och det här har bara fortsatt alltsedan 1948, om än med modernare metoder numer, som flygbomber och bomber med vit fosfor exempelvis. Och ändå erkände Arafat Israel 1986 och godtog 1967 år gränser. Men det var inte nog för ledargarnityret i Israel. Man kan ju studera de kartor över Palestina som finns. Israel fick ett visst område av FN 1948, men idag har man nästan hela Palestina. Det har man tagit bit för bit i det ena kriget efter det andra, samtidigt som man vägrar att diskutera med palestinierna eller struntar i de överenskommelser som man faktiskt gjort med dem.
Så ondgör man sig i Västvärlden över att palestinier utvecklar egna försvarsorganisationer, och kallar dessa för terrorister samt anser att de är lika goda kålsupare. Det är så det brukar gå. När människor inte ser sig någon råd då försvarar sig några av dem till slut och blir dessutom hämndlystna, det är mänskligt och det kan man inte klandra dem för.
Men, hur kan jag vara säker på att vad Ilan Pappe berättar är sant?
1: Han är inte ensam om att avslöja den här historien idag. Den är allmänt accepterad av historiker och av andra som har studerat området. Till och med judiska historiker, som tycker att alla palestinier borde utrotats eller fördrivits, håller med om att det var så här det gick till – och går till.
2: När tillräckligt många, oberoende av varandra, berättar samma historia måste man tro på den till slut. Jag var inte med om förintelsen själv, men jag tror att den ägde rum, på grund av alla som har berättat.
3 Ilan Pappe har plockat en hel del ur arkiv som först nu blivit möjliga att läsa och dessutom grundat sig i brev och dagböcker skrivna av dem som var med om dessa etniska rensningar samt även intervjuat människor som var med.
4: Sist, varför skulle han vilja ljuga om det här? Man ska vara ganska inskränkt om man tror på talet om ”självhatande judar”. Det måste vara världens sämsta bortförklaring.
Slutligen: Läs de fyra böckerna som jag har bild på i det föregående inlägget. Man bör ha läst dem innan man tar klar ställning i fallet Israel och palestinierna. Tar man bara ställning utifrån medias skriverier då kommer man att grunda sig i vad som måste kallas ren propaganda.
17/01 09:43 at 09:43
Det kanske var lättare att ta ställning efter 1968 än tidigare, eftersom det var 1968 som palestinierna på allvar formerade sig som en självständig kraft i stället för att vara styrda av olika arabregimer? Och för mig som var 18 år 1968 bör det ha varit enklare än för de som varit fast i den pro-israeliska propagandan längre.
1968 kunde al-Fatah slå tillbaka mot israeliska styrkor som ryckte in i Jordanien och där har vi nog en vändpunkt: det är lättare att försvara undertryckta människor som själva försvarar sig än de som inte gör det.
17/01 13:47 at 13:47
Björn Nilsson:
Jovisst, hade man inte redan indoktrinerats rejält i proisraelisk riktning, som var fallet med mig, så var det förstås inte lika svårt att ändra uppfattning men för mig innebar det en djup livskris, det där att få allt man trott på totalreviderat i 25-årsåldern.
17/01 21:27 at 21:27
Kerstin:
När jag läser om din uppväxt känner jag igen mig. Det är rent kusligt hur även min uppväxt stämmer överens med din, inte minst hur du, och jag, utvecklats politiskt. Vi är uppenbarligen födda samma år. Jag måste säga att jag beundrar din förmåga att uttrycka hur det var att växa upp som du, och jag, gjorde. Jag skulle kunna ta din beskrivning rakt av och applicera den på mig själv. Bortsett från dina högre studier. Jag fick aldrig chansen, jag var tvungen att börja hjälpa till med försörjningen.
17/01 23:03 at 23:03
Mycket bra gjort,Kerstin, denna sammanställning. Själv var jag tio år tidigare ute men med samma inställning till Israel, det goda judiska projektet, till 1956.
När Israel i förbund med UK och Frankrike anföll Egypten skrev jag som ung ”bondstudent” till deras ambassader och samtidigt till Sovjets. Detta skedde samtidigt med upproret i Ungern. Det förvånar mig fortfarande att jag kunde göra så på den tiden.
Men då revs de första naiva ridåerna.
Det var inte så dramatiskt som för dig. Och vad kris kan innebära ska jag inte undervisa dig om. eller hur?
Har själv gjort kortare citat från Pappe i polemik mot den förskräckliga A-K Roth.
Ännu bättre demonstration idag som jag gick med i. Femtio fler, trots att s och FN-föreningen inte ville vara med som förra lördan. Lång kille med långt hår från Grön Ungdom ledde talkörerna. (Israel Mördare som uteslöts 10/1 pga FN-föreningen var med) Glädjande att så många ungdomar var med.
18/01 00:16 at 00:16
Sixten Andréasson:
Tack för uppskattningen. Oj då, är du så pass mycket äldre än jag. Det måste betyda att de har egna minnen från kriget, i varje fall hur det speglades i Sverige, och allt tal om det medan det pågick, radiolyssnadet etc.
Lasse Strömberg:
Tack även till dig för din uppmuntrande kommentar.
Jo, jag tror vi var ganska många med samma erfarenhet.
Jag gissar dessutom att det kommer en ny generation inom en inte alltför avlägsen framtid, som kommer att göra samma erfarenheter som vi och bli rejält arga för att man har lurat dem under hela deras liv.
Vad gäller att ”få chansen” till utbildning, så ”fick jag” den inte heller från början. Jag tog den till slut :-).
18/01 15:08 at 15:08
Jag föddes året efter krisslutet och min barndom påminner mycket om din. Fast jag slapp den religiösa indoktrineringen i skolan, och hemma också för den delen. Vi hade dessutom ett så kallat krigsbarn boende hos oss.
För mig var nazismens brott och bilderna från öppnandet av koncentrationslägren det som gjorde störst intryck. Det var så ofattbart hemskt och egentligen för svårt för ett barn att hantera.
Din beskrivning av din syn på Israel känner jag igen. Det var ingen tvekan om att det var underbart att judarna äntligen fick ett land där de slapp förföljas, men Israels tillkomst utgjorde ett brott mot palestinierna. Där har jag ändrat inställning sen min ungdoms känslomässiga engagemang för judarnas sak.
Men första och andra världskrigens avslut innebar att gränser runt om i världen drogs upp av segrande makter vid förhandlingsborden utan att de berörda folkgrupperna tillfrågades. Jag vill gärna tro att det hade gått annorlunda till om det skett i dag, men fan vet. Folk har fördrivits av segrarmakter genom hela mänsklighetens historia. Det som skiljer den palestinska folkfördrivningen (och även det judiska och romska i viss mån) från många andra är att det fördrivna folket inte assimilerades i de områden de flydde till. Där bär de omgivande länderna i MÖ ett ansvar. De har av hat mot Israel (och mot judar) velat hålla detta infekterade sår öppet.
Nu står vi där vi står. Israel finns.
Nu har tydligen eldupphör utlysts och om jag var troende skulle jag be till den gud som inte finns att äntligen en lösning ska vara inom synhåll – en tvåstatslösning eller ett enda Palestina/Israel.
Sen tycker jag aldrig att det är rätt att stödja en organisation som likt Hamas bland mycket annat står för kvinnoförtryck, dödsdyrkan och fysiska kroppsstraff. Att Hamas valts av folket gör ju inte att det var ett gott val – även om det måste respekteras. Men vad hade de att välja mellan – en korrupt organisation eller en som hjälpte de boende i Gaza och som inte drevs av girighet. Att de fick religiös fundamentalism på köpet var nog inte nåt de önskat sig.
18/01 17:53 at 17:53
Anna:
Jag håller med dig om det mesta, men inte i en sak. Det är inte så, generellt, att judar har hatats i arabstaterna. Det hat som vi ser nu är till största delen förorsakat av Israels politik gentemot palestinierna.
Vad gäller Hamas, så kan jag verklligen inte säga att jag gillar deras politiska agenda och jag skulle absolut inte vilja se den i Sverige. Å andra sidan, man valde Hamas i det mest demokratiska val som hållits i en arabisktalande ”stat” (nåja, ”område” när det gäller det här valet), och då har vi definitivt inte rätt att fördöma detta val. Är det demokrati vi står för, då tycker jag att vi ska göra det -fullt ut, även om folk väljer regeringar som vi ogillar.
Sedan förband sig Hamas, efter valet, att följa de överenskommelser med Israel och USA som PLO (Arafat) hade ingått. Därmed förelåg ingen anledning att vidta sådana åtgärder som Västvärlden vidtog mot Palestinierna och att omöjliggöra för den folkvalda regeringen att fungera. Sedan vet jag, i ärlighetens namn, inte exakt hur mycket Al Fatah bidrog till söndringen.
24/01 11:14 at 11:14
Vad Anna menar är att Israel har ett ansvar eftersom de med ett hat mot araber inte velat släppa tillbaks flyktingarna och hållit detta infekterade sår öppet.
I merparten av alla krig efter 2:a världskriget har flyktingar som fördrivits också fått återvända och det har krävts av det internationella samfundet.
Fast visst är det kul med den klassiska fräckheten att lägga skulden på grannländerna?
16/11 01:06 at 01:06
Jag blir både ledsen och uppröd när jag läser din berättelse. För Min morfars släkt var alltid stolt att kunna säga att i våran släkt fans det en som räddat massa av judar under andra värdskriget. Fast han var kristen. Fast när jag var liten fick jag lära mig av min Mamma och Pappa (Eller om det var på söndags skolan. Kyrkan där jag växte upp hade extra hjälp med läxläsning om man ville ha det), att man alltid skulle behandla andra som man själv ville bli behandlad. Men så blev han skjuten av israeliska terroristorganisationen Sternligan av palestinier för när han höll då på att försöka medla i Palestinakonflikten för FN:s räkning.. Tyckte någon att det var för mycket prat och inget hände. Tänk om inte han hade blivit skjuten där av palestinierna så kanske allt har varit bättre nu. Men säger jag att det kanske hade varit bättre. Det får vi alldrig veta.
16/11 01:51 at 01:51
Thomas Östgård:
Ja visst är det en förfärlig historia och palestinierna hade ju inte minsta skuld till Hitlers judeutrotningspolitik. Det är ju mer än dystert att de förföljda och illa behandlade sedan själva blev hemska bödlar, och just nu är de igång och bombar i Gaza igen. Det värsta är att det kan komma ett ännu värre anfall inom kort, före valet. Man har ju svårt att känna sympati för dem som röstar på det konservativa partiet i Israel för att dess ledare massmördar oskyldiga människor, men samma sak gäller USA, dör massor av människor hurrar för de massmord USA företar sig runtom i världen.
Sen får man inte glömma att denna inställning inte omfattas av alla judar och att några av de mest israelkritiska är judar.
16/11 07:09 at 07:09
Han tömde fånglägren – och blev mördad av judiska terrorister
Den 12 mars 1945 passerade Röda korsets vita bussar den tyska gränsen. Det var upptakten till den räddningsorganisation som gamle kungen Gustav VI Adolfs kusin greve Folke Bernadotte lyckats utverka genom direkta förhandlingar med SS-chefen Heinrich Himmler.
Bernadotteexpeditionen hade organiserats med mycket kort varsel. Under mycket svåra förhållanden lyckades de 36 bussarna före krigsslutet rädda 20 000 människor ur tyska koncentrationsläger och föra dem till Sverige. 6 500 av dem var judar. Efter krigsslutet räddades ytterligare 10 000 överlevande från lägren till Sverige via de vita bussarna.
Folke Bernadotte mördades 1948 i Israel av israeliska terroristorganisationen Sternligan. Han höll då på att försöka medla i Palestinakonflikten för FN:s räkning.