Svensk sjuk- och äldrevård under all kritik
Historien om hur Gösta Krantz dog borde läsas av varenda människa i landet. Varenda en av oss kommer nämligen att bli gammal en dag, och innan de yngre kommer dit har deras föräldrar kommit dit och kommer att plågas ihjäl, på ena eller andra sättet.
Jag har sett den usla svenska äldrevården, så det här är inget undantag. Nu är det snart dags att vi börjar säga ifrån ordentligt. Så här får det bara inte gå till. Varken kändisar eller okändisar ska behandlas på det här sättet på äldre dar.
Leif Sohlman, som skriver om Gösta Krantz, skriver också att hans egen far, den kände Allan Schulman, utsattes för vanvård under sin sista tid.
Men vad gör våra politiker, jo föreslår en lagstiftning som ska göra det omöjligt för anhöriga att lägga sig i vården av deras äldre nära och kära. Fast med ”frivillig” dödshjälp, som föreslogs för lite sen, så kan man ju klara det här smidigare. Bara att behandla de gamla så illa att de till slut själva begär att få bli avlivade. Det kommer att bli så frivilligt så.
Länkar:
– Gösta Krantz torterades till döds, Leif Sohlman, AB
– ”Tänk efter en gång till” Varför ska läkare administrera dödandet?, Johan Frostegård, DN Debatt
– Apropå lagförslag om tvångsåtgärder inom äldrevården,Motvallsbloggen 01/12 01:40
– Mer om äldrevård och “medicineringen” (eg. nerdrogningen), Motvallsbloggen 12/9 2008″
– Naivt om 40-talisterna och äldrevården, Motvallsbloggen, 29/4 2008
– Tvång inom demensvården – 1800-talets mentalsjukhus tillbaka? Motvallsbloggen, 19/12 2006
04/01 02:55 at 02:55
Äldrevården/-omsorgen skulle kunna bli bra om anhöriga inte vore så fega/rädda! Man ser men tiger! Likaså gäller vårdpersonalen, man ser men tiger!
04/01 14:18 at 14:18
Jag ryser när jag läser den här historien.
Jag kommer ihåg min pappa.
Han var 95 när han fick värk i ena armen och min mamma följde med till hälsocentralen.
Doktorns diagnos – överansträngning – och det skulle kureras med gipsning.
Jag gissar att min mamma inte vågade ifrågasätta och inte heller min pappa.
Man har ju lärt sig från barnsben att lita på doktorn.
När jag kom hem (bor på annan ort) efter 7 dagar blev jag förskräckt.
Ur pappas gips stack en blålila, uppsvälld, kloliknande hand ut.
Jag sa – det här kan inte vara någon överansträngning. Har doktorn tittat på detta? Nej, det hade han inte. De skulle på återbesök om tre dagar!
Men den här dagen fick min pappa oregelbunden hjärtrytm och fick då på nåder åka ambulans de 7 milen till närmaste sjukhus.
Där klippte de raskt upp gipset och hjärtrytmen gick så småningom tillbaka i normalläge.
Däremot var det ingen som brydde sig om varför min pappa hade fått sin arm gipsad och varför hans hand såg ut som den gjorde.
Jag skulle inte tro att det står något i journalen heller.
Efter många om och men skulle han få ligga kvar över natten för observation. För det krävdes övertalning.
Jag frågade sjuksköterskan varför min pappa hade flera knölar på sin arm.
Hon skrattade litet lätt och sa – Du får komma ihåg att Din pappa är en gammal man (underförstått då behöver man inte bry sig).
Under natten öppnade sig knölarna och ut rann var.
Det visade sig att min pappas ”Överansträngnig” i själva verket var en stafylokockinfektion.
Det var vid den här tidpunkten som jag insåg att man måste ”lägga sig i” – inte tro på allt.
När jag något senare fick Internet-uppkoppling kunde jag även börja lägga mig i ”läkemedelsbehandlingen”.
Det var inte populärt, men det är något som jag vill rekommendera alla anhöriga/närstående.
Begär kopia av läkemedelsförteckning, även den som gäller vid-behovs-medicinering (vanligt inom äldrevård).
Läs på och begär samtal med läkare/sjuksköterska.
Fråga varför ett visst läkemedel ges, hur länge medicineringen har pågått, om dosen går att reducera eller om medicinen går att sätta ut helt – och i så fall på ett säkert sätt.
Det är lättare att sätta in – än att sätta ut -mediciner och utbildningen är inte heller tillfredställande på det här området. Därför är det vanligt att medicinering fortsätter rent slentrianmässigt.
04/01 15:03 at 15:03
Ja, vid ett tillfälle stod min äldsta syster och jag vid mors säng på sjukhuset och argumenterade för att hon inte skulle bli utslängd omedelbart utan få ligga över natten i alla fall, så att plats på rehab kunde ordnas. Att hon blivit så uttunnad att det mest var skinn och ben kvar, och att aptiten var dålig, skylldes på åldern. Själv misstänker jag övermedicinering.
Jag antar att de flesta inom vården gör så gott de kan, men det finns ett ansvarigt poltiskt skikt, och hur de människorna planerat sin ålderdom kan man undra!
04/01 16:24 at 16:24
Björn Nilsson:
Jo, felmedicicnering är en ganska trolig orsak. Det är nämligen känt, för dem som vill veta det, att bensopreparat, och sömnmedel (som de gamla troligen får automatiskt så fort de kommer in på sjukhus eller på äldreboenden om de inte redan står på sådana), samt vissa antipsykotiska preparat, har bieffekten ”svårigheter att svälja”.
Min mamma kunde inte svälja när hon var som värst nerdrogad och innan jag förstod vad man gjorde med henne och lyckades få stopp eländet (den gången) varför hon tog tuggorna ur munnen och försökte stoppa undan dem i blomkrukorna och på andra ställen. Hon var då dement men bara i början av sjukdomen och blev sju resor mer förvirrad av medicinerna.
Det är helt enkelt skandal hur man drogar ner gamla. Man tar faktiskt död på dem på det sättet i många fall.
Minns en väninnan, vars far lades in på sjukhus för omkring 15 år sedan och dog några veckor senare, hur hon berättade att ”han hade nog bestämt att han inte ville leva längre, för han slutade att äta”. Då förstod jag inte vad det handlade om, och inte hon heller. Idag anar jag en helt annan orsak till att han slutade äta.
Jo, personalen gör nog så gott de kan, men de KAN för lite och tror på det läkemedelsindustriella komplexets propaganda: Med piller fixar man allt. Dessutom anser/tror de att läkarna är bäst på att avgöra vilka biverkningar som är acceptabla.
04/01 20:43 at 20:43
Svensk sjukvård kan vara livsfarlig !!
Se länk :
http://blogg.passagen.se/mickeh1962/
05/01 01:22 at 01:22
Det är mycket som kan hända inom äldrevården. Här är berättelsen om en blodfläck.
Jag är närstående till en äldre kvinna som blivit delvis förlamad efter en stroke, hjärnblödning. Hon drabbades av både grava ätsvårigheter och talsvårigheter förutom att hon blev förlamad i stora delar av kroppen.
Förutom en massa komplikationer så blev hon ju ganska undernärd då hon inte kunde äta. Det är ju vanligt att gamla människor blir undernärda även om dom kan äta.
Hur som helst så fick denna kvinna B12-sprutor, vilket iofs var bra. B12-sprutan skulle hon ha i låret, men det var ju besvärligt att få av byxorna eftersom hon inte kunde resa sig eller stå själv. Det krävdes en lift-anordning.
När kvinnan hade fått sin B12-spruta denna gång, så kom sjuksköterskan och förklarade varför det var en röd fläck på byxorna…
”-Det var så besvärligt att ta av byxorna, så jag stack rakt igenom byxorna”
05/01 02:49 at 02:49
Vi måste fortsätta kampen mot dålig äldresjukvård/äldrevård och dålig äldremat oavsett om våra gamla föräldrar/släktingar lever eller inte.
Stöd vårdbiträdet Camilla Sparrings matuppror:
http://www.camillasmatuppror.se
Skriv på eller skicka ett mail till henne.
05/01 13:14 at 13:14
Björn Nilsson,
Flera gånger har jag erfarit samma sak som du. När man befinner sig med äldre människor på sjukhus, vanligtvis akuten, så blir man (patienten) utslängd så fort som möjligt. Jag har åtskilliga gånger, sena kvällar stått och argumenterat med läkare och vårdpersonal om att den sjuka äldre borde få vara kvar, åtminstone över natten! Ibland har det efter mycket argumenterande blivit så, ibland inte.
Tyvärr är min erfarenhet att det så gott som alltid varit i det närmaste helt meningslöst att bli kvar. Omvårdnaden är näst intill lika obefintlig som om den äldre hade skickats hem till sin ensamhet.
05/01 21:46 at 21:46
Till Björn Nilsson mfl.
Det är inte enbart det politiska skiktet som är skyldiga till att det är som det är.
En del personal gör säkert så gott som de kan, men det finns många andra som inte gör det och som inte bryr sig. De flesta håller tyst om missförhållanden.
De gör bara de som de behöver och det kan vara något helt annat än vad vårdtagaren behöver.
Jag anser att alla har ett ansvar/skyldighet t.ex. att säga ifrån när något inte fungerar. Det gäller personal och det gäller även anhöriga/närstående.
Det är så lätt att skylla på sekretess, hänvisa till än den ene än den andre när något går fel.
Sällan har jag mötts av så ”menlös” personal, helt utan egna åsikter.
Det handlade om personal inom kommunal vård- och omsorg, på hälsocentral, sjukhus, korttidsboende och äldreboende, administrativ personal inom landsting, kommun osv.
05/01 23:35 at 23:35
Ber om ursäkt att vi kommer från ämnet…
Hjälp till!
“Akut: SMS DIREKT FRÅN GAZA!!”