Apropå lagförslag om tvångsåtgärder inom äldrevården
Samtidigt som man börjar tala om att tillåta dödshjälp med/på den äldres/sjukes tillstånd/begäran, lägger man fram förslag om tvångsåtgärder i äldrevården. Det är inte utan att man börjar misstänka en samband:
”- Nu skrämmer vi slaget på dem som är lite äldre och ger dem möjligheter att få hjälp till självmord – och snip, snap snut, så kan vi trolla bort, eller i varje fall minska ner ”köttberget” avsevärt.”
I ett samhälle där människorna är till för att berika de rikaste, där inte samhället är till för människorna, har man ju ingen användning av åldringar eller av folk som inte kan bidra till att de rikaste blir ännu rikare.
De föreslagna tvångsåtgärderna ska öka rättstryggheten hos de dementa, sägs det. Vadå? Blir fastbindning eller tvångsmedicinering (sådan som de gamla blir yra i huvudena av och faller och bryter lårbenshalsen av eller blir mer förvirrade av) trevligare för att det blir lagligt? Att hävda detta är som att säga att nu inför vi agan i skolan igen, då kommer barnen att känna sig mycket rättssäkrare, för då kommer ingen lärare att kunna slå dem olagligt.
Dessutom ska man omöjliggöra den hjälp jag lyckades ge min dementa mamma, med mycket möda och i en fruktansvärt påfrestande kamp för henne. Barn ska nämligen inte få lägga sig i hur deras gamla föräldrar sköts. Istället ska en god man bevaka de gamlas intressen, enligt det lagförslag som föreligger nu.
Varför kommer jag att tänka på de där rumänska barnen på de rumänska barnhemmen, som satt uppradade på bänkar och vaggade fram och tillbaka med kropparna, när jag läser det här förslaget? Tala om tvångssamhällen, tala om ofrihet, om övergrepp, tala om inhumanism, tala om odemokrati! Detta är något av det vidrigaste jag hört de senaste åren. Det är att slå mot de svagaste, det är att vidta åtgärder så att man kan skära ner ännu mer på personalen på äldreboendena – det blir högre profiter för de multinationella privata ”vårdgivarna”, Carema Care m.fl. på det sättet. Det är att börja betrakta gamla och dementa människor som djur, som Untermenschen.
Steget över till nazismens syn på mentalt störda eller inkapaciterade människor är därmed i praktiken redan taget.
Är det någon gång som vi, de omtalat så ”oregerliga och självständiga 40-talisterna” ska vara verkligt besvärliga så är det NU. När vi blivit 20 år äldre är det för sent.
Länkar:
– Regler för skydd och rättssäkerhet för personer med demenssnukdom, regeringens hemsida
– Lagförslaget som ska göra tvångsåtgärder lagliga, AB
– “Lagförslaget som ska göra tvångsåtgärder lagliga”, Alliansupproret
– Vem tar hand om alla gamla år 2030?, AB
– Glömda på toaletten, AB
– Vågar du bli gammal?, AB
– Benke – fånge i äldrevården,AB
Tillägg:
Vågar du bli gammal, frågar journalisten Monica Gunne, som arbetat med serien om äldrevården i Aftonbladet, och besvarar frågan med ”ja”. Hennes söner kommer att fixa det för henne, tror hon.
– Nej, säger jag. Jag försökte fixa det för min mamma och det var ett lite helvete. Jag vill aldrig förorsaka min dotter ett sådant för min skull. Jag vet hur det ser ut i äldrevården och där vill jag inte hamna, inte ens om det blir en god man som får ta ansvaret (dvs, ingen som tar ansvaret för att jag behandlas anständigt) och min dotter inte får ta det. Kan tänka mig det som ett ännu värre helvete. Jag kommer tacksamt att ta emot den nazilösning som också diskuteras just nu, dvs. hjälp till självmord.
Liberalismen som förstadium till fascism/nazism – som sagt.
Jag har inte ord för att beskriva det jag känner när jag läser om det här lagförslaget. Bara att lägga fram det tyder på ett rent nazistiskt/fascistiskt sinnelag. Skäms utredare, skäms och sjufalt skäms!
01/12 14:06 at 14:06
Hej! Jag hittar ingen ordentlig källa till vad lagförslaget innebär. Vore defintivt intressant att läsa det! Det kanske är två olika?
När jag klickar vidare på alla länkar kommer jag till lagförslaget om suicidal prevention. Är det detta förslag ni syftar till? Ett lagförslag FÖR suicidal prevention bör ju leda till ett större ”köttberg”.
Vad finns det för anledning att känga till Carema Care? Är fler missnöjda på deras hem? Eller är skälet rent ideologiskt?
01/12 18:25 at 18:25
Marius:
Det handlar om två olika förslag. Lagförslaget om dödshjälp diskuterades på radion för någon vecka sedan (Studio ett tror jag) och handlade om att personer, som var allvarligt sjuka ex. skulle kunna få dödshjälp, på egen begäran. Bara förslaget är i sig fasansfullt. I synnerhet om vi kombinerar det med hur äldrevården ser ut och med alla försämringar av densamma som nu planeras och kan förutses.
Carema Care nämns som ett, av flera exempel och företaget har skyltat i media med dålig äldrevård. Det finns fler privata anordnare, och de tycks alla kräva tystnad av sin personal, ser alltså behandlingen av våra gamla, som de har hand om, som en slags företagshemlighet.
Det ser inte ett dugg bättre ut i många av de kommunalt skötta äldeboendena, men där finns det i alla fall inte något profitintresse och dessutom har personalen där meddelarfrihet, enligt lag. Chefen får alltså inte ens efterforska den anställde som ev. berättar om missförhållanden i vården för media ex. Det gör en tämligen viktig skillnad.
PS: Har lagt till en länk till regeringen om förslaget om nya lagar om äldrevården, bland länkarna ovan.
02/12 14:19 at 14:19
Tack för länken! Det är ett oerhört svårt ämne det här. Kusligt minst sagt…
Har inte läst hela utredningen men det som man kommit fram till är att man redan idag hanterar dementa på samma sätt låsa in/tvångsmata medicin/fasta möbler och larm men utan att det finns någon högre instans eller utredning som hanterar ärendet. I praktiken betyder det att man härjar fritt i dagsläget antar jag ( vilket är tydligt med exemplet som handlar om ”din mamma”).
02/12 20:27 at 20:27
Det är förvisso så att det skulle behövas lite lagstiftning kring äldrevården, men den ska inte alls se ut som föreslås – tvärtom snarare, i vissa fall.
Nu tycker väl jag, efter vad jag sett av dementa människor, att det är orealistiskt att förbjuda låsta ytterdörrarna på äldreboenden, vilket är fallet idag, eftersom gamla kan trava ut i smällkalla vintern i bara särken etc. Så den biten har jag svårt att bli upprörd över, som många andra har blivit. Men då har de säkert inte minsta aning om hur dementa människor blir eller kan bete sig.
Likaså tycker jag inte att man kan klaga över larm, som talar om om de gamla stiger upp under natten ex. Det är många gamla som inte klarar av den saken, i synnerhet om de står på sömnmedel. Då kan de lätt falla och skada sig pga yrseln, och bryta lårbenshalsen, vilket för många innebär döden och för somliga en plågsam död dessutom. Det är ju inte lustigt om detta händer och om ingen personal vet om att den gamla har stigit upp, så att han/hon blir liggande i timmar innan det uppdagas.
Däremot blir jag rosenrasande när man föreslår att barnen inte ska ha något att säga till om vad gäller vården av deras föräldrar. Det var så att man försökte dölja för mig att man började droga ner mamma igen mot slutet, genom att ta bort journalen från boendet ex. Jag kunde dock informera mig ganska bra tidigare. Andra, som jag har haft kontakt med har blivit väldigt illa bemötta i äldrevården, mycket värre än det jag blev, och med en sådan här lagstiftning gör man det liksom bara helt OK att droga ner de gamla, vare sig de behöver det eller inte, och många gamla blir bara sämre av lugnande och psykofarmaka. Min mamma var mer regel än undantag i det avséendet. Dessutom innehåller berättelsen om mamma ingalunda allt som upprörde mig och som tydde på en otrolig inhumanitet och hänsynslöshet. Man kan inte berätta om allt.
För övrigt, du kanske såg TV-programmet om Gulli förresten, som väl kanske var extremt men sannolikt inte det enda.
Det här, att anhöriga inte har med saken att göra, är regler som man också ofta följer när det gäller unga människor (över 18 år) som har kontakt med psykvården och som kanske är inlagda. Där är det inte ovanligt att föräldrar och syskon får höra att de inte har med vården av den sjuka att göra, att de inte ska lägga sig i, eftersom den sjuke är myndig!!! Många unga far illa i psykvården av just det skälet, även om det inte gäller alla förstås. Absurt är detta emellertid.
En god man kan ju tänkas för dem som inte har barn eller nära anhöriga som tillvaratar deras intressen, däremot.
02/12 20:47 at 20:47
Vem tror att det kan bli bättre med lagstiftning?
Utdrag ur en DN-chatt med Yngve Gustafson, professor i geriatrik:
Anhörig:
Vad tycker du om lagförslaget ”Regler för skydd och rättssäkerhet inom demensvården (SOU 2006:110), som bland annat innebär personalens rätt att gömma läkemedel i maten?
Yngve Gustafson: Dagens avsaknad av lagstiftning innebär att gamla demenssjuka människor i praktiken är helt rättslösa då de utan någon kontroll kan låsas in på livstid och ofta tvångsmedicineras. Någon form av kontroll från myndigheter av hur dessa åtgärder används är nödvändigt. Den föreslagna lagsftiftningen som tyvärr bara reglerar förhållandena i den komunala äldrevården har stora brister men kan troligen begränsa missbruket av ovanstående åtgärder.
02/12 22:12 at 22:12
Jag kan bara instämma! Det har ju visat sig att man är mer eller mindre TVUNGEN att slåss för sina släktingar eller medmänniskors rätt. Att då bli ifråntagen den rätten kan inte vara något positivt!
02/12 22:33 at 22:33
Britt:
Hur då begränsa, menar han?
02/12 22:47 at 22:47
Jag vet inte säkert vad han menar, men min tolkning är ju att han vet att missbruket pågår.
02/12 23:52 at 23:52
Britt:
Då är han ju positiv till förslaget även om att han säger att det kan förbättras?
Med samma argument som jag använde häröver för övrigt..
02/12 23:59 at 23:59
Britt ochh Marius:
Jag tycker också han låter positiv, så jag undrar vad han är positiv till?
03/12 00:33 at 00:33
Marius,
ja, man får väl tolka det som att han är positiv till förslaget då han vet att missbruk förekommer!
Synd att han inte angriper missbrukarna! Det är ju dom som lagens långa arm ska nå. Vad är det för vård och omsorg som bedrivs, när tvång behövs?
Jag har följt detta lagförslags alla remisser, ca ett hundratal.
Här gör jag ett utdrag ur ett remissyttrande, som jag tycker var bra – Svensk sjuksköterskeförening:
”Sammanfattande synpunkter
SSF är mycket tveksam till om en ny tvångslag i kommunal äldrevård och omsorg kommer att förbättra situationen för personer med demenssjukdomar och avstyrker utredningens förslag.”
”SSF anser att det finns goda skäl att anta att en god omvårdnad av personer med demenssjukdomar minskar behovet av begränsnings- och tvångsåtgärder. Förutsättningen för en god omvårdad är en tillitsfull relation mellan vårdaren och personen som vårdas. Därför är tvång, som kan kränka personens integritet och god omvårdnad svår att förena. Tvång i samband med personlig omvårdnad kan rasera en tillitsfull relation för lång tid och leda till att personer med demenssjukdomar blir oroliga, aggressiva eller förtvivlade.”
03/12 10:01 at 10:01
Lider inte debatten om äldrevården lite av felaktiga angreppsvinklar ?
Nu är jag inte alltför insatt (mina föräldrar har ännu ett tag kvar tills den åldern) – men det synes mig som att det skulle vara bra att lagstifta och reglera för att få tydlighet – så att det inte som idag är ”vilda västern”.
Självklart bör de lagar och regler som tas fram ta tillvara patientens och de anhörigas intressen ! Och lika självklart anser jag det vara att anhöriga (ev efter godkännande av patient, eller god man/”vårdnadshavare”) skall få tillgång till journaler. Och att inte journalföra medicinering osv bör vara (är väl hoppas jag redan idag?) straffbart !
Att låsa ytterdörrar samt även i vissa falla gömma medicin i mat har jag mindre problem med.
Även när det är så att medicinering behövs så kan äldre vara rätt envisa med att inte ta den, och särskilt om de dessutom är dementa så kanske det kan vara ett smidigare sätt ?
Är de tillräkneliga (relativt pigga) och går att prata med så är tvångsmedicinering (med eller utan mat) inte ”vuxet” – så det är ju lite av en avvägningsfråga.
Men om man tillsammans med sin läkare kommer överens om att ta en viss medicin och sedan envist vägrar när man väl skall få den – så är det ju lite som ett trotsigt barn? Där borde personlaen få en klar vink om det är tillåtet att smyga in medicinen, eller om dom direkt ger upp och hänvisar till läkaren, men jag kan förstå deras frustration i många fall…
/K
03/12 16:37 at 16:37
Min mamma är 90 år, dement och boende på ett kommunalt äldreboende. Jag tycker hon får en utmärkt vård. Klart bättre än jag skulle klara.
Innan hon kom in på boendet bodde hon hemma med hemhjälp från en privat vårdgivare, och det var rena katastrofen.
Där hon bor är ytterdörrarna och dörrarna mellan avdelningarna låsta, men alla som vill, det vill säga anställda och anhöriga får låskoden så vi kan komma och gå som vi vill. Det är låst bara för att de förvirrade åldringarna inte ska förvirra bort sig utomhus eller gå ut och ramla i trappan. Det tycker jag är bra.
03/12 19:50 at 19:50
Lasse Strömberg:
Måste fråga: Är din mamma klar i huvudet eller är hon dement?
04/12 06:57 at 06:57
Hej
ja du har så rätt. Cynism och människofientlighet breder ut sig. Allt handlar om att köpa och sälja öka kapital och vinst för dem som redan har och i ett primitivare samhälle fannns ättestupan, Vi är nog påväg tillbaka dit…
Tantlena
04/12 13:31 at 13:31
Britt >> Angriper dem som missbrukar detta gör man ju med det nya förslaget? Utan att ordentliga utredningar och beslut tagits så blir det ju isåfall olagligt att använda metoderna.
Kerstin >> Han verkar vara positiv till att någon tar tag i problemet.
Klas >> Ja det verkar som att inte Monica Gunne ( aftonbladet )satt sig in i problematiken eller lagen före och skrev sin artikel som sannolikt skrämde en hel del.
04/12 13:33 at 13:33
Hon är inte klar i huvudet, lider helt klart av demens. Om man nu lider när man är så borta i huvudet som hon är?
05/12 01:38 at 01:38
Marius,
det beror ju i hög grad på ”vem” som utreder! På den punkten är jag mycket skeptisk efter att ha följt äldrevården inifrån. Det finns risk för att missbruk omvandlas till lagliga åtgärder.
05/12 04:53 at 04:53
Lasse Strömberg:
Svårt att tala om något man inte själv sett. Men det finns förstås bra åldrevård också på sina ställen.
Det boende mamma tillbringade sina sista fem sista levnadsår på var nog ansett som bra. Det var trevlig miljö, nytt och fint och rent och personalen var aldrig otrevlig – i alla fall inte mot mig, eller mot någon annan när jag var där.
Men det de flesta inte inser är att deras gamla föräldrars demens eller mentala, och många andra problem de har, inte alls bror bara på ålder och svaghet, utan att en hel del av de eländen de drabbas av beror på de lugnande droger och sömnmedlem som man proppar i de gamla, som tål sådana preparat väldigt dåligt pga deras annorlunda metabolism.
Det kallar jag för biokemisk tortyr: Som när mamma inte kunde gå utan att ramla (pga yrsel = biverkan av lugnande), som när hon inte kunde sitta stilla mer än en halv minut – myrkrypningar i kroppen (pga lugnande preparat), som när hon tog ut tuggorna ur munnen och stoppade undan dem i blomkrukorna för att hon hade sväljproblem, en biverkan av det man kallar mediciner, ja och som när hon blev mycket mer förvirrad när hon fick antipsykotiska preparat, och dessutom beröringskänslighet så att hon skrek när man tog i henne samt dessutom började se så illa att hon trodde att hon höll på att bli blind, också en känd biverkan av somliga lugnande preparat.
OCH ALLTIHOP FÖRSVANN NÄR JAG ÄNTLIGEN LYCKADES TVINGA LÄKAREN ATT SÄTTA UT ALLA DE DÄR TABLETTERNA SOM MAN ANSÅG ATT MAMMA MÅSTE ÄTA
– och demens blir ALDRIG bättre, den går bara i en riktning, så när mamma frisknade till, till och med bättre än jag hade förväntat mig, när hon slapp alla dessa lugnande och sömnprepareten, och då blev av med alla de här uppräknade konstiga problemen, då var det för att konstigheterna var biverkningar.
Men personalen envisades, trots att de borde ha kunnat se, med att hävda att alla problemen berodde på hennes ålder. Javisst ja, eftersom hon drabbades av skakningar också, föreslog man att hon led av parkinsson också. D gick jag i taket. Skakningarna försvann också en tid efter att hon hade slutat med alla tabletterna.
Så, nej jag tror inte längre på dem som säger att deras gamla får så fin vård förrän jag sett det med egna ögon, även om du givetvis kan ha rätt i ditt fall.
Att vården på mammas boende var så fint tyckte en del av de anhöriga till de andra tanterna som vårdades där. Det var de där tanterna som, till skillnad från min (efter en månadslång kamp) drogfria mamma, undantagslöst satt i rullstol inom ett halvår efter att de flyttat in. Mamma gick på sina egna ben ända tills man började droga henne igen, utan att tala om det för mig, och då hände det som jag visste skulle hända. Hon föll och bröt lårbenshalsen, opererades och var död några veckor senare.
Där kom de inflyttandes under de år jag var där, glada små tanter med ekorrpigga ögon, men lite snurriga förstås. Ett halvår senare satt de, nästan undantagslöst som zoombies i en rullstol. Det var hemskt att se. De hade inte behövt bli så dåliga så snabbt. Men som sagt, deras anhöriga ansåg att det var så fin vård där.
Och visst, jag var en besvärlig anhörig, en sådan där som man vill slippa med den föreslagna lagstiftningen, så att läkarna kan kvittera ut sina belöningar från läkemedelsbolagen, vårdinstitutionerna kan dra ner på personal och tjäna mer pengar på det sättet. Så visst är det en fiffig lag man föreslår – inga anhöriga ska ha med vården att göra och tvångsmedicinering ska bli lagligt. Vad är nästa steg, att man gör det lagligt att hjälpa de gamla över gränsen, sedan en god man gett tillstånd, eller kanske en domstol eller liknande. Läkarna är ju så pigga på att hjälpa folk begå självmord, ja bara om de själva vill förstås. Och vilka äldre som märker att de börjar fungera sämre, kommer inte att vilja det, av dem som sett hur äldrevården ser ut?
05/12 20:46 at 20:46
Jag har som sagt inte sett förslaget. Men alltinga annat än den logiska beslutsordningen är åt H-e tycker jag.
1. Den gamla själv
2. Anhörig
3. ”god man”
4. Myndigheterna
Och allt utom 1 är bara om patienten inte kan anses vara ”klar”. Överhuvudtaget undra jag hur läkare som har just läkaryrket tänker om dom skriver ut onödiga mediciner som bara ger biverkningar, i princip !!?
Är det stress tidsbrist och en objektifierng som ger sådana resultat ?
Samma sak med vårdpersonalen. Jag kan iof mkt väl förstå att det kan vara jobbigt att ta hand om många äldre, speciellt dementa. Och häri kan det ju ligga en hel del med anslag/pengar till äldrevård. Men jag kan nog ändå tro att det är systemfel och vanor som tyvärr dominerar de negativa sidorna !?
/K
06/12 03:00 at 03:00
Demensförbundet säger NEJ…
Här finns deras Yttrande:
http://www.demensforbundet.se/pdf/F%F6rslag%20skydds%20och%20tv%E5ng%2007.pdf
UTDRAG: ”Sammanfattning
Demensförbundet säger nej till utredningens förslag om ny lagstiftning av följande skäl:
1. Det finns inte behov av ny lagstiftning. Nuvarande regler, som ofta inte följs, är i stort sett tillräckliga, men bör ses över i vissa avseenden. De problem som utredningen avser att lösa skapas i väsentlig utsträckning av bristande kunskaper hos personal samt otillräckliga resurser och bör därför inte lösas med juridiska tvångsåtgärder. Kunskaperna om demenssjukdomar och innebörden av dessa är otillräckliga hos många av personalen, handläggare och politiker.”
07/12 08:53 at 08:53
Idén till det där med att barnen inte skall ha något att säga till om när det gäller vården av deras gamla föräldrar tycks ha hämtats från slaveriet där det var regel mer än undantag att man splittrade familjerna. På så sätt förlorar både individen och familjekonstellationen sin psykologiska styrka och makt.
07/12 14:48 at 14:48
Eija:
Jo, nog låter det så allt. Men nu är vården av de gamla ett sätt för privatkapitalet att suga ur svenska folket deras skattepengar, och då vill man att de ska ske så smidigt, billigt och ostört som möjligt.
Vi är tillbaka till början av 1900-talet, då privata vårdinrättningar kunde misshandla folk hur de ville, och som man tog itu med fram emot 50-talet. Klockan snurra baklänges med svindlande hastighet nu.
07/12 15:15 at 15:15
Ja… hur ökar man omsättningen inom äldrevården?
Jo… kanske man drar in matportionerna.
Hur klarar man vården med så få personal som möjligt?
Drogar de äldre, naturligtvis.
OSV.
07/12 15:24 at 15:24
Kerstin >> allvarligt talat… varför gör du om frågan till den där röda klasskampsfloskeln? Problemet i sig förekommer ju likadant både i privat och offentlig sektor. Majoriteten av äldreboenden är väl knappast privata i Sverige?
Oavsett vad man anser om privatvård så finns det med en sån här lag mycket mindre chans för att det är den privata vårdinrättningen som drogar ner dementa i vinstsyfte.
Om det existerade ett så stort missnöje mot de privata aktörerna som du vill göra gällande skulle jag vilja se en källa för detta.
07/12 22:20 at 22:20
De flesta anhöriga ser bara ytan.
Ser boendet rent och snyggt ut och det finns personal så tror de att det fungerar bra.
De anhöriga har inte heller möjlighet att vistas där hela dygnet och se vad som försigår. Kanske även bor i en helt annan del av landet.
Står det dessutom bra siffror i Äldreguiden så litar de på att det stämmer.
Nyligen intervjuades Barbro Westerholm. Det var i samband med den vanvård som hade uppdagats i Halmstad för ett tag sedan.
Hon sa – man kan inte lita på det här med Äldreguiden. Hon hade kollat boendet i Halmstad och det hade bra ”siffror”. Det enda på minussidan var att de hade bytt chef litet för ofta.
Jag har också varit ”besvärlig” anhörig. ”Bråkat” angående min pappas medicinering och även angående en kär väns.
Varken i det ena – eller det andra – fallet blev det läkemedelsgenomgång som jag hade begärt.
Jag kommer ihåg när min pappa kom hem efter en s.k. avlastningsvecka på ett äldreboende.
Kunde inte stödja på benen, satt i rullstol. Min svåger fick lyfta honom i säng. I pannan hade han dessutom fått ett stort blåmärke.
Jag förstod på en gång att det handlade om drogning.
Hittade en extra dossett och på dess baksida stod Mallorol (neuroleptika = psykosmedicin) och Aricept (s.k. ”bromsmedicin” för demens).
Ingen bipacksedel följde med och min mamma hade inte fått någon som helst information om biverkningar etc.
Ingen hade heller tänkt tanken att min pappas hastigt påkomna förvirring kanske skulle kunna bero på att han var läkemedelsförgiftad. Han hade 12-14 mediciner till utan ordentliga uppföljningar.
Jag hade turligt nog just fått Internet-uppkoppling och kunde söka information.
Mallorol var redan indragen i England eftersom den kunde förorsaka allvarliga hjärtrytmrubbningar/plötslig hjärtdöd förutom alla andra biverkninngar, varav Parkinson är en.
I Sverige fick Mallorol fortsätta att säljas ytterligare ett år!
Pappas blåmärke berodde på att han hade slagit huvudet i sänggaveln.
Bara någon vecka, före den här vistelsen, hade pappa fått nya glasögon från syncentralen. Han var så nöjd med dem.
Nu började han klaga på att han inte såg. Satt och kisade osv.
Jag förstod att det hade med hans medicinering att göra.
Min mamma berättade för distriktssköterskan att jag hade hittat alarmerande information om Mallorol på nätet.
Hon hälsade tillbaka att man skulle inte tro på det som stod på Internet.
07/12 22:54 at 22:54
Jag försökte hjälpa en nära vän utan anhöriga.
Jag hade känt A i över 20 år och stod inte ut att se den vanvård som han utsattes för.
Det var frapperande hur snabbt man tillsatte en s.k. God Man.
Det var inte så att vårdpersonal inte kände till min existens.
Jag gjorde inte annat än att mejla/skriva brev, ringa osv för det gällde att påverka så att A skulle få den vård som han behövde.
Jag stämde träff med God Man nr 1.
Gav honom en skriftlig bakgrund och frågade honom vem som kunde ha synpunkter på A:s vård, läsa journal etc. A hade nämligen frågat mig ett par månader tidigare om han fick uppge mig som närmast anhörig vid inläggning på sjukhus. Jag svarade – ja.
Gode Mannen såg frågande ut.
Sedan undrade jag hur många han var God Man för och han svarade – det är väl ett 20-25-tal.
Hur tycker Du att det fungerar?
Bra, jag åker runt en gång i månaden och lämnar pengar och hämtar räkningar.
Beträffade vården så hade han inga synpunkter. Han litade helt på professionen.
Efter ca 7 dagar hade jag anledning att ringa till Överförmyndar-kontoret. Då fick jag höra att den s.k. Gode Mannen hade sagt upp sig tre dagar efter att han hade träffat mig.
Det fanns dessutom en notering i akten att det fanns en ”besvärlig” anhörig.
En sådan God Man kan sitta med i vårdplaneringar etc. och bestämma.
Han är dessutom anställd av kommunen som har hand om hemtjänst/hemvård.
Jag skulle kunna skriva bok om hur fruktansvärt det var.
Hur han t.ex. aldrig rev i om obefintlig städ/tvätt trots biståndsbeslut – inte heller om den vanvård som A utsattes för.
God man nr 2 var av samma skrot och korn.
En del personer har det här som yrke.
Nyligen intervjuades God Man nr 1 i en lokaltidning.
Han berättade att han aldrig hade haft ett bättre arbete. Det passade så bra in med hans familjeförhållanden.
Nu var han God Man för 30-35 st och enligt Överförmyndaren fanns inga begränsningar.
Ve och fasa om sådana här personer skall kunna bestämma om sjuka, försvarslösa personer skall få spännas fast, drogas ned osv.
Bara det att det förekommer redan nu är fruktansvärt!
P.S.
Delar av A:s historia finns på ”Gunnar Ågrens Blogg” i september 2008 (Folkhälsoinstitutet).
08/12 02:23 at 02:23
Marius,
i vilken regi majoriteten av äldrevården bedrivs i vet jag ju inte, men den kommun jag har mest erfarenhet från – där drivs 85% av äldrevården i privat regi. Stora vårdgivare, typ Carema, Attendo och några till.
De 15 % som bedrivs av kommunen, där tenderar det dock att bli mer och mer bemanningsföretag som står för personalresurserna. Steget är inte långt till privata vårdgivare fullt ut.
Dessutom ska man se på hur matsituationen fungerar – allt vanligare blir det med kylda matportioner som fraktas land och rike runt. Därtill kommer att det vanligtvis bara finns ett mottagningskök som värmer/tinar matportioner åt de äldre. Den här biten har ju kommunen släppt helt och hållet åt sitt öde. Man har ingen som helst koll på maten.
Marius – törs du bli gammal? Inte jag.
08/12 03:27 at 03:27
Apropå mat till äldre – skriv gärna på vårdbiträdets namninsamling (Camilla Sparring). Hennes ”Matuppror” finns på http://www.camillasmatuppror.se
08/12 14:30 at 14:30
Finns det inte något sätt som man själv/anhöriga själva kan ange (inna dom tex blir dementa) att dom bara accepterar en anhörg (eller lista med namn) som ”god man” ?
Så man kan förbereda sig ?
För mig låter det ju vansinnigt att man har vänner/släkt som vill engagera sig men ändå utser en främmande männsika som är (professionell) ”god man” !?!??
/K
08/12 17:21 at 17:21
Klas:
Vet inte vad det nya lagförslaget säger vad gäller att låta en nära anhörig blir god man. Misstänker att precis det inte ska ske, för jag misstänker starkt att lagförslaget är läkarkårens och/alternativt läkemedelsföretagens/vårdkonglomeratens beställningsverk, för att slippa ”besvärliga” anhöriga och deras krav och för att kunna förenkla äldrevården ytterligare, skära ner på personal, göra goda vinster på att droga ner de gamla etc.
Men jag fick en fullmakt från min mamma, redan i början av hennes demens, att jag hade rätt att sköta alla hennes ekonomiska affärer. Det skrevs på banken och originalet fanns där.
Sedan har vi ju den där lagen om integritet för sjuka, som den borgerliga regeringen drev igenom redan på 70-talet, som gör att man som anhörig kan avfärdas med att sjukvården inte får lämna ut uppgifter om den sjuke till någon. När min pappa drabbades av en hjärnblödning för många år sedan vägrade sjukhusets personal att tala med mig om hans tillstånd, eftersom, som de sade, jag inte var närmaste anhörig!!!! (Är enda barnet.) Det var min mamma menade de. Hon var dessvärre inte så bra på att ta information. Så jag fick inte någon förnuftig information om hans tillstånd, och han opererades i huvudet flera gånger under ett års tid och låg ganska mycket på sjukhus under det året. Jag var rasande redan då.
Så länge vi inte har någon ny lag så rekommenderar jag att man som nära anhörig till en dement person som vårdas på institution, kräver att få se medicinlistan och att man går ut på nätet och kollar de preparat som man stoppar i den anhöriga, samt tar reda på biverkningar och kollar om man ser dessa på den dementa. Personalen på äldreboenden ser nämligen sällan några biverkningar utan föredrar att betrakta sådana som nya oberoende sjukdomar, som de då också börjar medicinera mot. Så var fallet när man föreslog att mamma led av parkinsson när hon var som värst nerdrogad och skakade i hela kroppen. Det gjorde hon inte. Skakningarna försvann när jag lyckats tvinga fram utsättning av de lugnande preparaten. Och jag lovar, det var en psykisk pärs att tampas med både läkare och övrig personal. Jag orkade inte mer än fyra år. Sedan gav jag upp. Dessutom började de droga ner mamma igen då i hemlighet utan att informera mig. Så jag förstår precis vad det nya lagförslaget kommer att leda till.
08/12 20:43 at 20:43
Jag kan bidra med min erfarenhet.
Jag hade två ”sjuka” föräldrar, den ena mer sjuk än den andra. Den minst sjuka blev närmast anhörig! Jag såg till att få två fullmakter. En fullmakt som gällde överlåtelse av ansvaret till två vuxna barn, jag och min bror. Den andra fullmakten sa att den gamle alltid ville ha hjälp av sina två barn vid medicinförändring och i allt som gällde boendesituationen.
Båda dessa fullmakter ignorerades helt av vårdgivaren och ansvarig personal. Den kompetensen fanns inte.
Detta gällde alltså vård- och omsorgssituationen.
När jag hade anledning att anmäla ett ärende till Patientnämnden och HSAN behövdes ytterligare fullmakt, just för ärendet.
För att få gehör på dom instanserna krävs helt andra krafter än fullmakter, dock.
Men – man ska alltid se till att ha fullmakter ändå.
Tips till alla anhöriga!
12/12 08:47 at 08:47
Britt,
tack för Ditt tips om det här med fullmakter.
Jag vill komma med en del andra råd också:
– För dagbok för Din egen skull och för att komma ihåg vad som händer.
– Begär läkemedelslista inklusive den som gäller vid-behovs-medicinering (vanligt inom äldrevård).
– Gå in på nätet och sök information om läkemedel. Fass och bipacksedlar ger inte en helt rättvisande bild. Det finns fler biverkningar och de är vanligare än vad som anges.
Du kan också kolla upp interaktioner (hur läkemedel påverkar varandra), bl.a. på Stockholms Läns Landstings hemsida. Numera måste man registrera sig, men det kostar inget. Man känner endast till parvisa interaktioner och ibland inte ens det. Man kanske inte förstår varje ord, men det ger en fingervisning. Ta inte för givet att man alltid kollar upp det här med interaktioner inom vården.
– Begär samtal med läkare/sjuksköterska, ställ frågor och våga ha synpunkter.
– Kom på besök olika veckodagar och vid olika tidpunkter.
– Tag med kamera. Dokumentera allt som Du inte tycker är som det skall. Bra att ha om Du skulle behöva göra en anmälan. Ord kommer att stå mot ord och Dina, som anhörig, kommer inte att väga tyngst.
12/12 22:19 at 22:19
Till Kritisk anhörig,
tack för bra tips. En del av det där har jag ju gjort – dokumenterat i form av dagbok till exempel. Det har varit värdefullt. Det är lätt att glömma annars.
Ytterligare en sak är den dåliga maten! Själv tar jag ofta med mig mat till min gamla mamma, hemlagad mat. Det betyder jättemycket. Maten på boendet är industritillverkad och smakar precis som kocken sa i Bert Karlssons Matakut – det smakar industri.
Apropå maten till äldre. På måndag ska jag hjälpa vårdbiträdet Camilla Sparring på hennes turné/kamp för bättre mat till äldre. Det ska bli intressant. Stor namninsamling som redan pågått under året, mer än 30000 namn hittills. Fler namn lär det bli under turneringen!
Titta här på hennes hemsida:
http://www.camillasmatuppror.se