Man ska vara bra naiv om man fortsätter att försvara den fria finansmarknaden, eller ha väldigt bra betalt för att göra det, möjligen vara så naiv att man tror att man själv ska komma att bli en av vinnarna någon gång i framtiden.

För det första:
De som fortfarande försöker försvara den oreglerade marknaden bortser ifrån ”den mänskliga faktorn”, som ju alltid är inblandad. Den innebär att marknadsaktörer oftast inte alls beter sig rationellt och i enlighet med de dogmer som omhuldas av marknadsromantikerna. Den där fullständigt informerade och totalt rationella människan, som den marknadsromantiska ideologin förutsätter, finns inte i sinnevärlden. Han eller hon är en ren fiktion, ett övernaturligt väsen av samma slag som älvor eller änglar.

För det andra:
De som in i det sista försöker försvara marknadsromantiken hävdar gärna (kanske fortfarande) att den nuvarande ekonomiska krisen beror på för mycket regleringar, inte för få sådana. Men, hur kan man tro att människor alltid ska fungera fantastiskt rationellt och mycket hederligare och ärligare om inga regler finns än de gör när det finns ett antal regler att följa. För de tror väl inte att om inga regler finns och det därmed inte finns något som kan kallas hederlighet och pålitlighet och att alla hela tiden får räkna med att vem som helst kan ta sig för med vad som helst, så ska allting bli väldigt bra?

Det är ju rena dumheterna att hävda att Fanny Mae och Freddie Mac skulle ha fungerat perfekt bara de inte hade varit statligt anknutna. Menar de som hävdar detta på fullt allvar att om dessa båda låneinstitut inte hade varit delvis statsägda och/eller reglerade, så hade de styrande i dessa institut aldrig lånat ut mer pengar än de hade täckning för, då hade de aldrig lånat ut pengar till folk som inte var säkra låntagare? Det torde vara svårt att tro det idag, för hur kunde det komma sig att Carnegie, som inte var statligt ägt, gjorde sammalunda, eller Swedbank, eller de isländska bankerna m.fl. m.fl.?

Det är ju alldeles givet att kan bankerna och låneinstituten dela ut gigantiska bonusar till sina VD:ar och större sådana ju fler låntagare de värvar, desto fler låntagare kommer de anställda och styrande att försöka hitta, och uppenbarligen gäller detta alldeles ovasett om banker och låneinstitut är stagligt ägda eller inte.

Dessutom, om man skyller Fanny Maes och Freddie Macs dundersjabbel på staten, så hur kan man därefter säga att de styrande i dessa organisationer skulle vara så kompetenta, när de inte tycktes förstå eller bry sig om att de lånade ut mer än de hade täckning för? Borde de inte istället ha haft förnuft nog att inte låna ut för mycket och att inte sälja skulderna hej vilt till en massa andra icke-kunniga. Det senare brukar kallas bedrägeri.

För det tredje:
Om ledande inom stora banker, finansinstitut och låneinstitut kan pyssla med sådant som i grunden är bedrägeri (trots viss reglering,) hur kan man då tro att att ingen skulle göra sådant om allting vore oreglerat? Vi har ju sett samma typer av bedrägeri i andra företag, som i Skandia i Sverige och Enron i USA, där, vad jag förstår, de anställdas pensioner slarvades bort dessutom.

För det fjärde:
Hur kan libertarianer och nyliberaler tro att systemet skulle fungera alldeles utmärkt om banker och finansinstitut, som somliga av dem har föreslagit, tilläts gå omkull rätt och slätt? Hur många skulle därefter lita på bankväsende och finanssektorn? Vad skulle hända om banker vid kriser slutar att låna ut pengar och om folk slutade lita på banker och inte satte in sina pengar där? Jo, alla investeringar skulle omöjliggöras. All industriell verksamhet skulle avstanna. Kort sagt, vi skulle vara tillbaka i stenåldern ganska snabbt, eller i stamkrigens tid.

Det blir illa nog ändå, eftersom staterna i Västvärlden i första hand vill rädda de stora elefanterna och deras tillgångar och kommer att låta mängder av företag gå omkull och massor av människor mista sina jobb och sin försörjning. Men ännu värre skulle det ha blivit om inte ens dessa räddningsaktioner vidtogs.

För det femte:
Hur skulle människor alls kunna lita på någonting om de aldrig kunde veta om bankfolk var hederliga eller inte (att somliga inte är det är ju klart vid det här laget), om de kunde förlora allt de äger och har om en bank slarvar bort deras pengar? Hur skulle det då gå med vår s.k. civilisation?

Man ska vara rent otroligt naiv om man inte inser att den nyliberala ekonomiska marknadsideologin, marknadsromantiken, är en omöjlighet och att den inom sig rymmer sin egen förstörelse. Att tro att total frihet från regleringar vore drömlikt är ungefär lika intelligent som att tro att trafiken skulle fungera mycket bättre om det inte funnes några trafikregler och om var och en finge köra på vilken sida av vägen han eller hon hade lust till.

Det var förresten ingen slump att spelet Monopol konstruerades under 30-talskrisen. Man behöver faktiskt bara spela det spelet för att förstå hur marknadsliberalismens fungerar, och vart den leder.

Konsekvenserna av krisen
Efter den här krisen kommer världens resurser att ha samlats på ännu färre händer, och den ekonomiska makten att utövas av ännu färre personer än idag. De enda som tjänar på sådana här kriser är de allra mäktigaste, och det måste ju kännas härligt för alla unga idealistiska nyliberaler och libertarianer att veta att de är ivriga förkämpar för denna lilla och dessutom bedrägliga elit. Men de ska vara väldigt tacksamma för att staterna, alltså allt det där småskurna dumma folket, tvärtemot deras ideologi, går in och garanterar banker, inte klaga över detta. Om så inte vore fallet skulle vi ganska snabbt vara tillbaka i ett allas krig mot alla, i det rena urstadiet sådant Thomas Hobbes företställde sig det, i ett klansamhälle där ingen litar på någon annan, utom möjligen på övriga i klanen, och ingen utveckling av ny teknologi vore möjlig.

Som det nu blir, kommer krisen att värka ut så småningom. Jag gissar att det kommer att ta sådär en tio till femton år innan den är glömd och restposterna, alla de där vanliga hederliga människorna som krossats under tiden trots att de är helt oskyldiga till eländet, också är glömda eller av de flesta beskylls för lättja och fusk, och allting börjar om på nytt igen. Såvida de styrande inte accepterar verkligheten och inser att den där ideala fria marknaden inte är så bra och att det krävs ständiga och balanserande ingrepp i ekonomin från politikernas sida för att allting inte ska gå totalt åt skogen, då vi skulle kunna se en ljusning i tunneln. Men än skymtar denna ljusning inte.