Det har hänt förut – om kraschen 1929
Det var en gång, ja för evigheter sedan, så länge sedan att endast de allra äldsta i landet fortfarande minns det, en stor bankkrasch. Den hände sig i USA 1929 men spred sig över hela världen. Som tur är, för oss som inte var med den gången, så skrev en man ner berättelsen om denna krasch. Det gjorde han redan 1954, men hans berättelse har sedan dess kommit ut i nyutgåvor många gånger, ja varje gång det har varit skakigt på finansmarknaden har hans berättelse efterfrågats – fast det kan man nästan inte tro idag.
Berättaren börjar med att tala om att krascher är ett återkommande fenomen i det kapitalistiska systemet ända sedan tulpankraschen i Holland 1637:
I Förenta Staterna uppträdde en spekulationsvåg var tjugonde eller trettionde år under 1800-talet.
………..
Varje gång marknaden får problem låter det likadant: ”Det ekonomiska läget är i grunden sunt” eller helt enkelt ”grunden är god”. Alla som får höra de orden bör ha klart för sig att något är galet.
Man tycker sig höra just detta just nu – vilket är illavarslande.
Det lustiga med den här berättaren är att han menar att kraschen i oktober 1929 inte kan skyllas på enstaka människor och ingen, påpekar han, organiserade spekulationsbubblan som föregick den: ”Båda var resultat av hundratusentals individers fria val och beslut”.
Det där tål att tänkas på. Om vår berättare har rätt och den amerikanska staten inte tvingade någon att spekulera (som fallet är med oss svenskar idag exempelvis), så innebär det i så fall att det fria valet från alla dessa spekulanter var helt i enlighet med liberalismens ideal. Det i sin tur innebär att många människors fria val inte automatiskt ställer allt till det bästa eller leder till det goda samhället och/eller till goda konsekvenser för majoriteten av människorna i ett samhälle (men det är kanske inte heller vad liberaler anser att frihet och valfrihet ska göra?).
I början av berättelsen om 1929 kan vi läsa att:
1927 började kurshöjningen på allvar………. uppgången gav ett intryck av stor pålitlighet.
……………..
I början av 1928 ändrade kursuppsvingen karaktär. …………
Den tid hade nu infunnit sig, som alltid i utpräglade spekulationsperioder, då folk inte längre ville veta hurudan verkligheten var. Istället sökte man ursäkter och förevändningar för att kunna fly till den nya fantasivärlden……..
…..började aktiekurserna stiga, inte med små, stadiga ökningar utan med stora belopp………..
Nu hände det sig att:
En del företag fattade följande beslut: Istället för att producera varor med den huvudvärk och de svårigheter det innebar, övergick man till att finansiera den växande spekulationen. Många fler företag började låna ut sina överskottsmedel till Wall Street.
Så börjar man så småningom ”segla iväg upp i det blå” och nu började fantasirika transaktioner ta form och investmentbolag bildades på löpande band, somliga av dessa inriktade sig på att sälja aktier till småfolket, som köpte dem för lånade pengar, men som skulle bli rikt på kuppen.
1929 var investmentbolagen redan medvetna om att de betraktades som allvetande, när det gällde aktieaffärer…….. Det var en guldålder för professorer.
……………
På hösten 1929 gjorde professor Fischer från Yale sitt odödliga uttalande: ”Aktiekurserna ser ut att ha nått en permanent högplatå”. Irving Fischer var den mest betydande amerikanska nationalekonomen.
Det fanns förstås varnande röster också, då när börskurserna steg upp i himlen och lånekarusellen hade nått enorma dimensioner.
Warburg var märkvärdigt förutseende. I mars anbefallde han en kraftfull centralbankspolitik och hävdade, att om de pågående exesserna i ”ohämmad spekulation” inte genast bringades till ett slut skulle ett katastrofalt sammanbrott till sist bli följden. Detta skulle vara olyckligt inte bara för spekulanterna utan även ”medföra en allmän, landsomfattande depression”.
Bara de mest välvilliga bland Wall Streets talesmän nöjde sig med att beskriva Warburg som föråldrad. En av dem menade att han försökte slå knock out på det amerikanska välståndet………
Efterhand som kurserna bara steg och steg och erinrade man sig Warburds varningar blott med en känsla av förakt.
Tja, vem bryr sig om gamla stofiler i nya tider. Dessutom fanns det ju folk som var med sin tid så sent som under sensommaren 1929:
Fischers egen slutsats var följande:”Vi kan möjligen få en nedgång i aktiekurserna men ingenting sådant som en krasch”.
Det hade alltså börjat hända konstiga saker på börsen, kurserna steg inte längre varje dag, istället föll de vissa dagar. Över tid sjönk de. Om det faktum att man började ana en konjunkturnedgång med avtagande produktion skriver vår berättare:
Orsak och verkan går från ekonomin till aktiemarknaden, aldrig omvänt. 1929 var den ekonomiska situationen i Förenta staterna bekymmersam och framtiden ingav oro. Till sist återspeglades detta med våldsam klarhet på Wall Street.
…..
Det var nödvändigt att så många kända män som möjligt upprepade så bestämt de kunde att någon depression inte vara att vänta. Så skedde även. De som medverkade i besvärjelserna förklarade, att aktiemarknaden bara var en krusning på vattenytan och att de verkliga elementen i ekonomin var produktionen, sysselsättningen och konsumtionen, som alla skulle förbli opåverkade.
Ja så fluktuerade aktiekurserna några veckor och massor av människor började förlora sina besparingar och dessutom förekom en hel del svindelaffärer i sammanhanget. Så till sist för att inte dra hela historien, som jag rekommenderar alla intresserade att läsa, så:
Kraschen mer eller mindre förintade hundratusentals amerikaners förmögenheter. Men för mer prominenta personer var det värsta att deras rykte fördärvades. I sådana kretsar sjönk anseendet för klokhet, framsynthet och olyckligtvis även för vanlig hederlighet snabbt.
…………
Ekonomiprofessorerna i Harvard slutade göra prognoser och blev återigen en samling anspråkslösa män.
Professor Irving Fischer försökte på alla sätt förklara, varför han hade begått ett misstag. I början av november 1929 framhöll han, att det hela (spekulationen) hade varit irrationellt och därför inte kunnat förutses.
Avslutningsvis konstaterar vår berättare att ”Efter den Stora Kraschen kom den Stora Depressionen, som med skiftande styrka varade i 10 år”.
Läsaren av boken, Den stora börskraschen, av John Kenneth Galbraith (ursprungl. 1955, ur svensk upplaga fr 1997), får i de avslutande avsnitten läsa om hur man först gjorde allt fel för att försöka komma tillrätta med konsekvenserna av den Stora Kraschen, nämligen genom att bestämma ett budgettak, måna mest om att undvika inflation, dra ner på offentliga utgifter och sänka skatterna, för de rikaste. Det låter bekant på något sätt.
Eftersom man misslyckades med att förhindra den Stora Depressionen på det här sättet får vi väl anta att det inte var liberalism eller nyliberalism som dikterade åtgärdernas innehåll. Liberalismen kan ju aldrig misslyckas. Det kan inga utopier eller religioner.
Länk:
– Betalningssystemet havererade, DN
04/10 19:49 at 19:49
Bra inlägg. Visst är det makalöst hur kort minne mänskligheten har. Näst sista stycket är mycket talande. Det borde få en och annan att tänka till.
05/10 06:53 at 06:53
Intressant. Och visst känns det igen. Men cyklerna blir allt kortare upplever jag. Märkligt att alla sjunger kapitalets lovsång och glömmer bristerna när det går bra. Eller kanske inte så märkligt eftersom de som sjunger starkast också samlar på sig mest rikedomar.
Undrar om den boken ingår som kurslitteratur för dem som studerar ekonomi på universiteten…?
05/10 16:53 at 16:53
”Kraschen mer eller mindre förintade hundratusentals amerikaners förmögenheter.” Hur då förintade? Avdunstrar pengar? Termodynamikens lagar berättar för oss att energin inte kan förintas eller nyskapas, den kan bara omvandlas mellan olika former.
Vart omvandlas människornas förmögenheter. Ingen har ännu lyckats förklara det för mig.
05/10 18:41 at 18:41
Bra fråga Marcin.
Den ställde sig många redan vid vår stora fastighets- och bankkrasch i början av 90-talet.
Jag är inte expert, men faktum är att förmögenheter försvann ur människors sparandekonton så de befann sig utfattiga. De hade plötsligt ingenting att plocka ut från banken och deras aktier inte var värda vatten ens. Men sedlar och mynt, rent materiella ting, hade förstås inte gått upp i rök, det där som termodynmikens lagar handlar om.
Jag gissar att somliga av pengarna hamnade hos folk som ”hämtade hem sina vinster”, sådana som sålde i stor stil och därmed påbörjade eller skyndade på kraschen. Andra pengar hade aldrig funnits i verkligheten, bara som fiktiva värden på diverse papper. Det var väl samma sak i Sverige drygt 50 år senare – men detta är min gissning bara, liksom idag.
06/10 13:07 at 13:07
Problemet är väl just det att pengarna inte finns utan att värdet baseras på framitida förhoppningar.
Mao 1000 kr är kanske bara ”värda” 100 egentligen. Och staterna och för den delen privata banker brukar stå som garanter om någon verkligen vill se sina ”1000 kr”
Det är ju delvis därför som man inte skall springa iväg och ta ut alla sina kontanter i panik – DÅ blir krisen verkligen verklig och pengarna sjunker i värde – inte bara investeringarna…
F.ö. är det fortfarande så att den rena nyliberalismen inte ser en bankkrasch som ngt negativ – utan det är en del av ”självsaneringen” och man anser att i längden är detta ändå bättre än en massa regleringar.
En tes som jag inte 100% igt står bakom, men själklart kan vi inte planera en sådan sak som ekonomi heller på detaljnivå – något som också har bevisats otaliga gånger – så det gäller att hitta den ”gyllene medelvägen”
/K
07/10 15:02 at 15:02
Just det. ”Vara värd” är ju något högst subjektivt. När man plötsligt inser att det inte finns någon materiell täckning för en aktie, utan att det hela har baserats på flum och svindel, är de inte ”värda” mer än papper för någon.
Socialantropologer talar om ”mimetiskt värde”, som betyder att något är värt något för A endast för att det samtidigt är värt något för B och vice versa. Fenomenet kan iakttas bland samlare av gamla ölkapsyler o.dyl.
Nåväl, anta att en hel ekonomi baseras på samlande av ölkapsyler (eller aktier), och att en hel industri har byggts upp kring detta. Och anta att man plötsligt, med jämna mellanrum, inser att det bara är strunt man håller på med. Inte är det några värden som då förintas?
08/10 15:59 at 15:59
Jan: Det är väl det som inträffar med jämna mellanrum – någon ”synar korten”
/K
09/10 08:06 at 08:06
Både marxister och nyliberalister missar något pga sin materialism. De missar att förstå ekonomins ”icke-materiella” aspekter såsom psykologi, ideologi och statustävling. Sovjetunionen producerade en massa hårda varor, som stridsvagnar, vilket var ypperligt i krigstid, men i fredstid gav det ändå aldrig folk vad de ville ha, såsom mat utan matköer och diverse mer eller mindre onödiga konsumtionsprodukter. Om extrem ekonomisk liberal doktrin också leder till soppköer och stora grupper som inte kan unna sig nånting så måste det naturligtvis också kallas för ett misslyckande.
09/10 13:34 at 13:34
Stefan Hallgren
Du har en poäng där och den gäller i hög grad för Västs casinoekonomier, men jag håller inte riktigt med dig vad gäller Sovjet.
Det blev förvisso så att Sovjet aldrig lyckades skapa samma välstånd åt sin befolkning som Väst gjorde men det hade nog mindre med marxistisk materialism att göra än med det faktum att Sovjet hotades militärt, hela tiden (för att inte tala om att det var totalt förött efter kriget och utsattes för handelsblockader direkt efter kriget och därför var utestängt från den frihandel som alla liberaler hävdar är grunden för allt framåtskridande och allt välstånd), vilket gjorde att de styrande ansåg sig tvingade att satsa sina resurser stenhårt på upprustning.
Köerna i Sovjet berodde vidare inte så mycket på att man inte tillverkade tillräckligt med konsumtionsvaror som att folk hade pengar att efterfråga varor för, mer pengar än det fanns varor. I Väst har vi också haft köer – hela tiden, fast det inser vi inte för här saknar människor pengar att efterfråga varor innan sådana har framställs i tillräckligt stor mängd.
Ett exempel: Min far köpte sin första bil 1957. Man kan mycket väl hävda att dessförinnan stod han i kö för en sådan utan att veta om det. Han betraktade det istället som att ”han inte hade råd att köpa bil”. I Sovjet ställde man sig på kö för en bil, och till slut fick man en, efter många års väntan. Där visste man alltså vilka köer man stod i. I Väst insåg/inser man inte att man stod/står i köer.
Sovjets system hade många och otrevliga svagheter, men detta med köer var inte en större svaghet där än fattigdom är i Väst, eller i u-länder.
09/10 17:30 at 17:30
Åja, men matköer i timmar har väl inte varit aktuellt i väst från 50-talet iaf, och inte var väl keynesianismen lika med kasinoekonomi heller. Kom ihåg att Tyskland var mycket förött efter ww2 också, men Västtyskland kom tillbaka ekonomiskt mycket snabbare än DDR, och det var det senare som byggde muren. Jag ser således ingen anledning att frikänna det total-socialistiska (kommunistiska) ekonomiska systemet bara för att jag hävdar att det radikal-kapitalistiska också bör kunna kritiseras där det är befogat. Att det kalla kriget var USA:s fel tror jag inte på, eftersom USA hade sina bästa relationer med Sovjet nånsin mellan 1941-1945 då de var allierade mot Tredje Riket, men den paranoide diktatorn Stalin sabbade snabbt den goda relationen med USA efter kriget, och tycktes inställd på att sprida kommunismen vidare med tanks och AK-47:or. Det var det USA försökte stoppa, och det fortsätter jag anse att de gjorde rätt i.
09/10 20:44 at 20:44
Stefan Hallgren:
Du tycks inte ha läst inlägget, Jag har väl aldrig ens andats om att keynesianismen var en casinoekonomi – tvärtom.
Kom också ihåg att Västtyskland fick Marshallhjälp och utsattes inte för någon handelsblockad.
DDR fick sin industri nedmonterad efter kriget och forslad som krigsskadestånd till Sovjet och utsattes sedan för samma handelsblockad som Sovjet.
Sedan får du tro vad du vill om vem som startade det kalla kriget – men jag vet att det inte var Sovjet och galningen Stalin (som inte var galen vad gällde utrikespolitiken nämligen) som startade det kalla kriget.
Det nya kalla krig som just startats mot Ryssland är inte heller Rysslands fel. Det är västmakternas, huvudsakligen USA:s, i vars ledband Bildt går, som startat det för att man är förbannad då Putin satte stopp för västmakternas planer att lägga beslag på Rysslands alla viktiga naturresurser. Men även här får du tro vad du vill.
10/10 03:59 at 03:59
Du skrev ”Västs casinoekonomier” och av det fick jag intrycket att väst har haft casinoekonomi/råkapitalism oavbrutet, vilket tycks mig ungefär lika överdrivet som när libertarianier hävdar att västekonomierna är socialistiska. Att USA sedan hade en mer human policy i sin ockuperade zon av Tyskland än vad Sovjet hade i sin visar väl snarast att USA var the good guy och inte någon lika ond kålsupare som vilken annan diktator som helst.
10/10 08:54 at 08:54
Kerstin: Nu vet jag att du tycker bättre om Sovjetdoktrinen än Usa-dito, men en hel del saker anser jag vara hel fel i ditt inlägg:
”…Det blev förvisso så att Sovjet aldrig lyckades skapa samma välstånd åt sin befolkning som Väst gjorde men det hade nog mindre med marxistisk materialism att göra än med det faktum att Sovjet hotades militärt, hela tiden”
Dom var väl precis lika hotade som ”andra sidan” – det var ju en upprustningstävlijng från båda håll !!?
”… (för att inte tala om att det var totalt förött efter kriget och utsattes för handelsblockader direkt efter kriget och därför var utestängt från den frihandel som alla liberaler hävdar är grunden för allt framåtskridande och allt välstånd),… ”
Med andra ord kan man direkt säga att frihandel inte bara påstås ges välstånd utan också bevisats ge det !?
”…vilket gjorde att de styrande ansåg sig tvingade att satsa sina resurser stenhårt på upprustning.”
Iof ingår det en hel del paranoia i kommunismen (liksom paranoia mot kommunismen i väst) – men båda sidro var lika ”tvingade” att upprusta – i västa klarade man både välstånd OCH upprustning !
”Köerna i Sovjet berodde vidare inte så mycket på att man inte tillverkade tillräckligt med konsumtionsvaror som att folk hade pengar att efterfråga varor för, mer pengar än det fanns varor.I Väst har vi också haft köer – hela tiden, fast det inser vi inte för här saknar människor pengar att efterfråga varor innan sådana har framställs i tillräckligt stor mängd.”
Ett otroligt konstigt påstående!
Du menar mao att folk i Sovjet var så otroligt rika att det inte fanns varor nog för att dom skulle få köpa det !!? Det var väl därför folk bodde i små, nedgånga, ouppvärmda eller otillräckligt uppvärmda lägenheter och åt soppa till morgon-middag-kväll – eftersom hummern var slut ?
Och fanns det nu så himla mycket pengar så skulel man ju lätt i ett land av Sovjetunionens storlek kunna få fart på den inhemsak ekonomin – vilket man inte fick. Och dessutom kunan erbjuda en hel masas exportvaror (förutom vapen) – vilket man bara i undantagsfall lyckades med.
Ofta kan du argumentera på ett bra sätt Kerstin – men att påstå att folk hade ont om varor (inkl basvarror som mat !), och att det uppstod köer var därför att dom hade för mycket pengar (pengar i bemärkelsen resurser – inte värdelösa papperslappar) är ju rent befängt !!
”Ett exempel: Min far köpte sin första bil 1957. Man kan mycket väl hävda att dessförinnan stod han i kö för en sådan utan att veta om det. Han betraktade det istället som att “han inte hade råd att köpa bil”. I Sovjet ställde man sig på kö för en bil, och till slut fick man en, efter många års väntan. Där visste man alltså vilka köer man stod i. I Väst insåg/inser man inte att man stod/står i köer.”
Nu jämför du äpplen och päron. Även om just din far stod i kö för en bil så fanns det otaliga andra som inte gjorde det. Och inte alla i sovjet fick köpa bil heller – så kom inte och påstå det ! Dessutom, i väst, var det inte ngn central makt som bestämde vem som var tillräckligt lojal för att få köpa en bil, utan man fick kämpa sig till det själv och kunde också göra det. Iof där skiljde väl inte Sovjet/DDR sig så mycket – om du gjorde en politisk karriär, eller kände rätt personenr så kunde du nog få köpa en bil ganska snabbt där också – skillnaden var väl att du antingen betalade mutor (pengar eller tjänster) – eller kände rätt personer och/elelr var betydelsefull (tex idrottsman/politiker osv) – istället för att köpa bilen på den öppna marknaden.
När det gäller bilar kan man ju också tillägga att de västkopierade bilar som såldes i Sovjet och DDR (bla) aldrig sen utvecklades, utan när muren fäll var dom lika miljöovänliga och okomfortabla som på 60-talet – undrar hur det kom sig ?
”Sovjets system hade många och otrevliga svagheter, men detta med köer var inte en större svaghet där än fattigdom är i Väst, eller i u-länder. ”
Det kan man förstås diskutera.
De fattigaste i väst har/hade det förstås inte så bra (om man talar om de promille som tex måste bo på gatan). De som räknas till fattiga i väst (men som har det bättre än föregående grupp) har iaf tak över huvudet och tom ett kylskåp och kanske t.o.m. ett fordon och en TV. Och då har vi redan kommit in på Sovjets medelklass !
Så att hävda att Sovjetmedborgarna visseligen fick köra (upp till 3-4h för lite bröd !!?!) men att dom iaf inte var fattiga – well det köper jag inte. Inte rakt av iaf !
/K
10/10 12:41 at 12:41
Stefan Hallgren:
Nej, det är klart, jag förutsätter kanske kunskaper och erfarenheter från läsare av bloggen som dessa inte har. Men jag tycker att man kunde utläsa ur inlägget att vi inte hade casinoekonomi från slutet av 30-talet fram till omkring 1980.
Klas:
Din första mening ovan är egentligen tillräcklig för att jag skulle ha strukit din kommentar eftersom jag beslutat mig för att göra det med varje kommentar som hävdar att jag sympatiserat med Sovjetkommunismen. Det har jag ALDRIG GJORT och jag har ALDRIG i hela mitt liv försvarat planekonomin man tillämpade där, men det hindrar inte att jag kan se två sidor av samma problem. Nästa gång du antyder att jag gjort det kommer jag att stryka din kommentar.
Eftersom jag själv indoktrinerades i precis samma myter och vanföreställningar som dagens ungdomar blivit indoktrinerade i, och trodde på dem tills jag började studera statsvetenskap och tvingades förkasta de flesta av mina tidigare vanföreställningar, samt vet hur psykiskt påfrestande det är att få sin världsbild raserad och att bygga upp en ny, så avstår jag från att kommentera resten av vad du skriver. Man har inte en chans att i en bloggkommentar visa på djupet av de okunskaper du avslöjar ovan.
13/10 12:19 at 12:19
Kerstin: Jag ber om ursäkt för det påståendet isf.
Jag vet också att du i grunden inte sympatiserar med Sovjets gamla system – men jag lade till det pga jag tyckte att din kommentar innan hyllade/skyddade den vinklingen lite väl mkt.
”…förkasta de flesta av mina tidigare vanföreställningar, samt vet hur psykiskt påfrestande det är att få sin världsbild raserad och att bygga upp en ny”:
Försök gärna – det är därför jag läser bla. din blogg – för att lära mig mer och få olika infallsvinklar. Annars hade jag kunnat hålla mig till ställen som bara bekräftar mina egna nuvarande tankar/infallsvinklar
Jag gillar dock att ”munhuggas” (lustigt ord i bloggsammanhang kanske) och få debattera de vinklingar som framförs.
Men framförallt gillar jag att föra ett logiskt resonemang, om logiken haltar så tror jag att det ligger en hund begraven s.a.s. Och måste man konstruera ett förlopp och förklara det med alltför komplicerade förklaringar – så har jag också en benägenhet att tro at det inte är det egentliga/riktiga infallsvinkeln…
Och jag vill väldigt gärna, om du kan, att du bemöter min kommentar om köande/köpande, och relativ fattigdom – har jag fel i sak där ?
/K
15/10 09:54 at 09:54
Överlag så kan man gå längre tillbaks än 30-talet. Det här liknar mest Hollands tulpan-hysteri på 1600-talet. Annars, apropå vart pengarna tar vägen.
Börsen är ju ett nollsummespel så om någon förlorar något så vinner någon annan. Några stora jättar kommer att kunna köpa andra för vrakpriser, som exempelvis Penser tittar på Isländska företag nu. Om inte företagen helt går under naturligtvis. Då förlorar alla investerare sina pengar, förmögenheten förstörs då investeringarna var av noll värde.
Ganska klart. Om jag startar ett företag som tillverkar luft, får det värderat till 10 000 kronor och sedan belånar det till 80% så kan jag köpa för 8000 kronor på marknaden. Men företaget är inte värt något så den som lånat ut pengarna kommer få 8000 kronor av fiktiv fordran förstörd vid min krasch. Så förstörs en förmögenhet.
Men det här går utanför börsen. Vad som hänt är att USA officiellt haft en låg inflation, men att den i praktiken har pumpats in i de lånbaserade värdepapprena. Vad vi nu kommer att märka är en stegrande inflation i USA, ett annat sätt för att beskriva att förmögenheter äts upp, tappar i värde.
15/10 18:27 at 18:27
Hampus:
Tack för klargörandet.
Vad gäller köpa andra för vrakpriser så var det också vad vi såg på 30-talet, då Wallenberg köpte Krügers ”imperium” Tändsticksbolaget ex. för en spottstyver.
Igår menade ju en Investorpamp, i TV, att det förelåg möjligheter nu också, och det förstår man ju med tanke på ovanstående och vad du skriver. För att inte tala om att läsningen av Naomi Kleins bok ”Chockdoktinen” låter ana en del andra ”möjligheter” för den ekonomiska eliten :-(.
17/12 17:14 at 17:14
Eftersom pengar i största fallen är tillverkade av luft, tex när du lånar 1 miljon av banken är endast ca 90.000 kr riktiga pengar från din bank, resterande pengar 910.000 kr är nytryckta varma pengar direkt från riksbanken tillverkade av ingenting.
Efter ett antal år är således de flesta pengarna i ett sådant här monitärt system endast fiktiva pengar så när lågkonjunkturen kommer börjar folk sälja av aktier, hus, plocka ut pengar från banken med resultatet att aktier rasar, ingen vill köpa huset och att pengarna är slut på banken. Inte så konstigt när alla pengarna är tillverkade av luft.
Därför måste det gamla systemet med guldmyntfot tillbaka igen så att stater inte kan trycka pengar utan täckning.