Lyssnar med ett halvt öra till en intervju i radion med Håkan Juholt. Håkan Juholt är den förste människan jag hört tala politik på många år, inte en träig spindoktortränad pratrobot. Det känns befriande.

Jag har inte sett filmen om Olof Palme, men hör och läser att en del (yngre) människor är överraskade av det engagemang som han uppvisade när han talade och av hans politiska glöd, det där som han uttryckte med orden ”Politik är att vilja”. Jag var förvisso mycket kritisk till somligt av det Palme gjorde och sade men hans engagemang kunde man inte ta miste på. Han framträdde som en människa som brydde sig och han talade ofta klarspråk i ideologiska frågor. Han var inte den enda politikern på den tiden, dock, som gav intrycket att vara en levande människa med ett genuint politiskt intresse och ett brinnande engagemang för det han/hon sysslade med.

Dagens politiker däremot, som är medietränade över gränsen till det meningslösa, låter som om de inte tycker något alls, inte har någon politisk målsättning, som anser att deras första och viktigaste uppdrag är att absolut inte säga någonting som kan väcka människor, för eller emot något. Politiken idag handlar dessutom om maskiner, inte om människor och förs fram av snackrobotar, inte av levande mänskliga varelser. Politiker låter precis likadant allihop, från yttersta högern till yttersta vänstern, utslätade till rösttapeter, totalt tillplattade utan några som helst konturer eller reliefer. Alla försöker låta som sjukt behärskade landsfäder eller landsmödrar. Inte konstigt kanske med tanke på den hjärndöda journalistkåren, som fastnar på varje liten felsägelse och tar den som anledning att starta ett dödligt drev. Den som säger ingenting är naturligtvis svårare att angripa i stora svarta rubriker på löpsedlar och förstasidor och sälja lösnummer på.

Man kan ju undra vad detta säger om politiken och om oss svenskar. Säger det vad det verkar säga, att alla politiker över alla partigränser tycker precis likadant, så i slutänden är det landsfaderligheten/landsmoderligheten som ska avgöra valen. Den som låter tryggast, som ger intryck av oengagerat kalkylerande och av att inte ha något temperament, inte några personliga drag eller utmärkande mänskliga egenskaper kommer att vinna valen. Är vi svenskar idag så vilsna att vi bara ropar på pappa eller mamma i politiken, idealmamman och idealpappan som aldrig brusar upp, aldrig höjer rösten aldrig begår några misstag och som aktar sig för att avslöja något som helst engagemang för eller emot något?

Juholt skuffades bort förstås, kanske just för att han avslöjade att han är människa med mänskliga drag. Ytterst sorgligt var det skådespel som vi såg när han manövrerades ut, både medias agerande och Juholts partikamrater bar sig skamligt åt. Hans synder var strunt i jämförelse med alla blunder Carl Bildt gjort sig skyldig till och ställer till idag, exempelvis eller det som Reinfeldt sagt om svenska folket.

Men det är väl så – vi har de politiker och den politik vi förtjänar. Fast jag tycker inte att jag förtjänar den men jag är förstås i minoritet och i en demokrati får jag acceptera att massor av svenskar endast vill ha mer pengar i plånboken, oavsett konsekvenserna för andra människor, och/eller styras av omänskligt känslolstörda robotar.

Tillägg kl 17.30:
För några veckor sen förklarade Löfven att S hade en ”affärsplan, nu hör jag på radion att Kommunal diskuterar vad de ska göra med sitt ”varumärke”. Det är nämligen så, får vi veta, att S är för gammaldags och inte har anpassat sig efter ”de nya tiderna”.

Felet med S är det motsatta, vill jag hävda, att man inte kämpade emot när den ekonomiska eliten beslutade sig för att driva Sverige tillbaka till förra sekelskiftet. S och fackens ”gamla” uppgifter behövs idag, mer än på länge alltså och det har S tydligen inte fattat. Istället tror man på ett mystiskt väsen som kallas ”tiden”. På sextiotalet trodde man på ett annat mystiskt väsen ”utvecklingen”, som på samma sätt styrde världen utan att människor eller politiker kunde göra något åt saken. Båda dessa ”väsen” verkar, i sossarnas föreställningsvärld vara lika allsmäktiga som de religiösa tror att deras Gud är. I Själva verket är det som Palme sade, ”politik är att vilja”, att sträva mot uttalade mål, inte att passivt underkasta sig de ekonomiska eliternas krav.

I själva verket har S slutat skapa ”utvecklingen” eller försöka påverka ”tiden”, människors insikter om samhällsstrukturen alltså, och låtit högern oemotsagd påverka människors idévärld och föreställningar om världens tillstånd. I denna föreställning finns inga samhällsklasser längre. Där finns inte längre några orsak- och verkanmekanismer, där finns inte längre någon utsugning och inget förtryck, trots att dessa fenomen är tydligare och mer förödande idag än på 60 år och därmed viktigare än på länge att bekämpa, precis så som S och facken gjorde under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

/Kerstin

Länkar:
– ”Politikens dubbelagenter hot mot demokratins kärna”, Daniel Suhonen och Felix Antman Debels, DN 2/10 3012 (Citat: Den brittiske sociologen Colin Crouch har satt fingret på det hot som dagens politiska ”dubbelagenter” utgör. I boken ”Postdemokrati” visar han hur dagens ideologiska ”möte i mitten” med S-affärsplaner och M-arbetarpartier tagit död på det som är kärnan i en verkligt livaktig demokrati – som arenan för politiska intressekonflikter. Postdemokratin behåller demokratins yttre drag men demokratins kärna förtvinar när de stora partierna är överens om allt utom vem som ska utföra själva ledarskapet.)
– Därför får arbetslösheten aldrig försvinna. Dan Josefsson