Jonas, på bloggen Blind höna, har haft flera intressanta och tänkvärda inlägg om IT-teknologin, där han refererar undersökningar om hur denna fungerar ute i företag och i samhället. Han beskriver hur den ofta krånglar, hur företag inte får de datorverktyg som passar deras verksamheter, hur anställda får dålig utbildning om nya dataprogram och om den nya teknologin och hur man slösar bort stora summor på icke funktionsdugliga verktyg etc.

”Workers spent 10 per cent of their time battling against computer programmes or getting to grips with phones, handheld devices and other gadgets, equating to a month a year.

”20 miljarder har svenska privata och offentliga verksamheter lagt ned på IT-projekt det senaste året. Av dessa betraktas 72 procent som misslyckade.

Läs mer på Blind Höna, här, här och här

När datorerna gjorde sina intåg på kontor och i byråkratier för knappt 20 år sedan, trodde de styrande uppenbarligen att datorerna skulle göra jobben alldeles själva och flera människors jobb, på samma sätt som industrirobotarna gjorde. Alltså rationaliserade man bort kontorspersonal, som läkarsekreterare, för nu kunde ju läkarna själva föra journaler, smidigt och lätt (men man har visst börjat anställa läkarsekreterare igen). Polisens kontorsassistenter avskedades, för nu kunde ju poliserna själva skriva in rapporterna, förlag drog ner på eller avskaffade redaktörer, för nu kunde ju författarna själva fixa både lay-out (i vissa fall) och språkgranskning. Följaktligen sitter idag en massa människor och gör det de inte kan, med teknologi som inte fungerar och på apparater som de inte kan sköta ordentligt, till timlöner som egentligen är högre än de skulle behöva vara. Läkare är sällan några hejare på att använda tangentborden. Poliser sitter och knappar in rapporter med pekfingrarna, forskare sitter och redigerar sina artiklar eller böcker själva med samma primitiva skrivmetod, sysslor som folk, som kan skriva maskin och behärskar skriven svenska, gör så mycket snabbare, effektivare och bättre, och som de dessutom skulle göra för lägre timpenning, så vinsten med sådan personal är dubbel. Ett gigantiskt slöseri med mänskliga resurser med andra ord.

Nu skulle vi dessutom få det papperslösa samhället. I praktiken slösas det mycket mer med papper p.g.a. datorerna. Dels gör man inte som förr, sätter tillbaka papperet i maskinen och rättar till ev. skrivfel, utan man skriver ut ett helt nytt papper, ofta flera stycken för att man hittar fler fel i texten. Dels skriver man numer ut och distribuerar ofantliga mängder skrivna alster som egentligen är helt onödiga och som nästan ingen läser. Viktig information drunknar i floden av meningslösa utskick, vilket ytterligare försämrar administrationer och organisationer eftersom detta leder till sämre kunskaper hos personal om vad som gäller.

De som utvecklade datateknologin var unga glada killar (för det mesta), som saknade kunskaper om pedagogik, alltså kunde de inte skriva begripliga manualer. De saknade kunskaper om ergonomi, således är tangentborden fortfarande katastrofala ur ergonomisk synpunkt (sifferdelen ska naturligtvis inte ligga på höger sida för högerhänta), och eftersom de saknade arbetslivserfarenheter hade de ingen aning om hur företag fungerar och hur programvaran borde vara konstruerad och fungera för att underlätta istället för att trassla till livet för användarna.

Inte heller de som trodde att datorerna skulle göra allting, smidigt, lätt och mycket billigare, begrep hur många områden som berördes när datateknologin introducerades på bred front och de förstod aldrig att erfarenhet också är en viktig faktor vid organiserande av arbetsplatser och arbetsuppgifter. Föraktet för kunskap om människor är ganska utbrett bland styrelseproffs och VD:ar i näringslivet, bland professorer på universiteten, och inom kommunstyrelser.

Det finns inga rent tekniska system! Alla system som inkulderar teknik består av både människa/maskin. Alltså krävs också kunskaper om människor för att utveckla systemen så att de fungerar väl. Det räcker inte med kunskaper om tekniken. Att inte ta hänsyn till detta innebär kunskapsförakt, liksom när erfarenhet döms ut och erfarenhet är något som bara kommer med åren.

Kompetensskräcken i dagens Sverige, som bland annat innebär att alla anses för gamla för att vara anställningsbara redan vid 45 års åder, leder till att erfarenhet betraktas som onödig och förlegad. Den förgudning av ungdom, som vi har sett de senaste 20 åren, leder nästan alltid fel och kostar alltid alldeles för mycket, både i pengar, i slöseri med mänskliga resurser och i mänskligt lidande.

Introduktion / Kompetensskräcken i Sverige