Eftersom många människor tycks hysa vanföreställningen att om man inte har pengar så är det bara att gå till socialen så kan man sedan leva lyxliv på socialbidragen (ja, vad dessa nu kallas den här veckan?), misstänker jag att de allra flesta inte har en aning om den verkliga innebörden i de nya försäkringsreglerna som riksdagen beslutar om nu på eftermiddagen. De flesta svenskar tycks idag tro att ”välfärden” är oförstörbar. Det är den inte. Nu rivs den i rasande fart och idag är det bara de allra äldsta bland oss som upplevt ett samhälle utan välfärd och utan fungerande sociala försäkringar och som verkligen vet och förstår vad ett sådant samhälle innebär. Många fler unga människor kommer att få uppleva den saken framöver. De kommer att få erfara sådant de inte ens kan föreställa sig.

Förstår människor hur de kan ha förlorat allt de äger inom loppet av något år om de har otur och blir allvarligt sjuka eller handikappade av någon anledning.

Dels kan den som blir långvarigt sjuk finna sig utan arbete efter ett halvår. Har han/hon ingen möjlighet att arbeta då, eller inget arbete, vilket inte är så lätt att få, för att inte säga nästan omöjligt, om man fått sparken pga sjukdom, så återstår snabbt bara socialen.

För att man ska få socialbidrag (oavsett vad det kallas numer), så måste man vara utblottad. Alltså tvingas man först göra sig av med allt man äger innan man kan få stöd från socialvården. Sälja bilen, sälja huset/lägenheten, sälja allt annat man har som kanske kan ge en slant, leva upp det man får in samt förstås leva upp pengar man eventuellt sparat på banken. Först därefter kan man få försörjningsstöd från socialvården. Detta stöd är mycket snålt tilltaget. Man får omkring 3.000/månad samt hyra, om man nu har en lägenhet att bo i när den dagen kommer. Ibland kan man få visst bidrag till andra utgifter – efter noggrann prövning.

Tänk dig en trafikolycka! Tänk dig en arbetsskada! Tänk dig en annan sjukdom. Ingen går säker vad gäller sådana händelser. Vi kan alla drabbas. Reell fattigdom, sådan vi inte sett i Sverige sedan 30-talet, står då i praktiken och grinar oss rakt i ansiktet, om vi inte tillhör de politiska och/eller ekonomiska samhällstopparna.

Var det detta de som röstade på alliansen tänkte sig att ”det nya arbetarpartiet” skulle fixa åt oss? Total skrotning av alla trygghetssystem och av solidariteten mellan oss människor? Total nerrivning av det solidariska välfärdssamhället?

Jag ansåg att det förra valet var det verkliga ödesvalet men inte ens jag, med min fallenhet för svartsyn, kunde föreställa mig hur mycket elände som alliansen skulle komma att ställa till med. Och detta är bara en del av eländet. Det kommer mer innan de här fyra åren är över och det kommer inte några rejäla återställare ens därefter. Risken är dessutom överhängande att vi får behålla denna vidrigt omänskliga regering ytterligare fyra år, att den sitter kvar med stöd av sd, som kan förväntas ta många röster på den politik som förs nu. Inte minst gynnar alliansen sd genom sin flykting- och invandrarpolitik dessutom.

Man kan riva ett välfärdsystem på några år (om man inte gör det genom krig, då det kan gå på några dagar) men det tar minst 25, eller snarare 50 år att bygga upp det. Den förra borgerligare regeringen lyckades slå ut 60.000 företag och driva upp arbetslösheten till nivåer vi inte sett sedan just 30-talet. Den kom aldrig ner på för-90-talsnivå igen även om det blev lite bättre – på papperet i alla fall.

Idag är det de rikas paradis men……

Visst ja, så ska vi också komma ihåg att Sverige, som nation, aldrig har varit rikare än idag.

Länkar:
– ”Vem vill anställa en sjukling?”. AB
– ”Det här drabbar de långtidssjuka”, AB

Tillägg kl. 20.25
Eftersom Maria Lind har kommit med en så viktig och klargörande kommentar gör jag om henne till gästbloggare här. Hoppas att hon inte har något emot den saken: Så här kommer hennes gästinlägg:

Maria Lind säger:
04/06 16:35 at 16:35
Hela resonemanget som ledande myndigheter fr a nuvarande och även förra regeringen fört kring sjukskrivningarna är till stor del inte förankrade i verkligheten, dvs bygger inte på sanna fakta!

De redovisar aldrig reell statistik från SCB eller Eurostat eller liknande.

Ett mycket viktigt faktum är att idag är 50% av dem, som uppbär sjukersättning 55-64 år, 30% är 60 -64 år!
I de flesta andra länder i EU är större delen av denna åldersgrupp redan pensionerad – eller har aldrig varit i arbete (hemmafruar är relativt vanligt på kontinenten).
Siffror mellan Sverige och andra länder är således inte jämförbara i det här avseendet.

I nästan alla andra EU-länder är förvärvsfrekvensen hos kvinnor generellt mycket lägre än hos män, i Italien är det ca 40% av alla vuxna kvinnor som förvärvsarbetar (mot ca 75% i Sverige) och i en del länder ännu lägre. Dessa kan då rimligtvis inte bli sjukskrivna från arbetet. Dessutom är pensionsåldern lägre i de flesta övriga EU-länderna, i Italien 55-60 år och i de flesta andra 60 år.

Sverige lär ha den högsta sysselsättningsfrekvensen i Europa totalt sett. V g se www.forsakringskassan.se.

Hela “jakten” på de sjukskrivna, “utanförskapsplacerade” människor har utgått från helt felaktiga premisser.

Det verkar tex osannnolikt att de äldre medelålders italienarna med sin låga pensionsålder (som de kämpar för att behålla just nu) skulle anse att de befinner sig i ett utanförskap. Dessutom har de de den längsta medellivslängden i Europa.

(För övrigt har medellivslängden i Sverige ökat 1 år på 30 år, medan andelen “friska år” däremot minskat (!) med 2 år. Vi blir alltså något lite äldre men också sjukare.)

Den föreslagna ändringen i sjukförsäkringen är i alla fall inte baserad på statistisk, medicinsk, geografisk eller ens ekonomisk vetenskap! Kort sagt, katastrofalt, okunnigt och obegåvat!

Mvh Maria Lind

Go to Site:
www.forsakringskassan.se