Om "Pillret" i nya numret av Alba
Idag rekommenderar jag läsning av Albas nr 2/2008 (klicka på logon överst på bloggen). Numret innehåller som vanligt många läsvärda kulturartiklar. Just detta nummer handlar dessutom om språk och hur svårt det är att lära sig ett främmande sådant ordentligt, ett ämne som ligger mig varmt hjärtat och som de allra flesta har mycket dimmiga föreställningar om – för att inte säga ”inte minsta begrepp om”.
Vill särskilt rekommendera artikeln av Anne-Charlotte Horgby om hur barn lär sig främmande språk. Mycket tänkvärd och också viktig, med tanke på våra invandrarbarn, som vi missar att ge en bra start i Sverige, efter de vanvettiga kampanjer mot svenska för invandrare i skolan, som vi såg under 90-talet. Ni vet det där ”Barn lär sig ju så lätt, bara de får prata svenska”. Det gäller inte för barn, lika lite som det gäller för vuxna.
Dessutom innehåller numret en av undertecknad skriven recension av Ingrid Carlbergs utmärkt intressanta och mycket viktiga bok Pillret. En berättelse om depressioner och doktorer, forskare och Freud, människor och marknader”.
Jag får nog anledning att återkomma med fler synpunkter på boken här på bloggen, liksom med undringar med anledning av densamma.
Dagens viktigaste blogginlägg finner jag hos Josefin Brink: Marknaden: Så funkar den!
20/04 00:53 at 00:53
Hmm… det är bara en sak jag inte förstår i den här recensionen av boken ”Pillret”. Magkatarr finns väl fortfarande? Jag har ju det och fick det i höstas (har inte haft det tidigare). Och då fick jag storsäljaren Losec (numera har ju patentet gått ut så jag fick en billigare kopia) och nog tjänar läkemedelsbolagen storkovan på magkatarr alltid!
Vad läkaren glömde berätta för mig är att Losec (denna under-drog som så höjts till skyarna som magens mirakelmedicin alltsedan den kom ut på marknaden) har 0% effekt på 65% av magkatarrs-patienterna! Däribland jag tydligen. Så efter att ha läst denna siffra på ett tillförlitligt ställe på internet avslutade jag min losec-kur och började ta hand om mig istället. Stressa mindre, kaffe har jag aldrig druckit, inte sprit heller, äta oftare och mindre portioner, tugga väl, se till att inte bli hungrig utan att ha mat med mig i väskan osv. Hederliga gamla knep.
Nu har ju inte Losec en himla massa allvarliga biverkningar som SSRI-medicinerna har, men det är ändå anmärkningsvärt hur sanningen (65% av patienterna har ingen nytta av medicinen) blivit till ”Losec är århundradets mirakelmedicin” efter läkemedelbolagens reklamkampanjer lyckats infiltrera läkarnas omedvetna.
20/04 02:57 at 02:57
Anja!
Det där om Losec visste jag inte. Kan inte säga att jag blir förvånad emellertid. Men däremot har jag länge varit skeptisk till detta preparat – också. Idag säger man ju dessutom att det är vanebildande.
Om magkatarr är ett förstadium till magsår, som det väl är (eller har jag fel här?) så borde rimligen även magkatarr bero på bakterier och inte på det man trodde förr, nämligen för mycket magsyra, som ju Losec tycks minska mängden av.
Om det handlar om bakterier så torde magsyran vara bra för att ta död på dem, eller hjälpa till att hålla dem i schack, föreställer jag mig, med mina lekmannakunskaper på området, och då borde man ju inte nedbringa mängden saltsyra i magen. Men detta är bara spekulationer, så rätta mig den som kan området bättre än jag.
Jag utgår bara från mina hundar, som jag omedelbart ger saltsyretabletter när de får magproblem, och det hjälper prompt. Fast det skulle jag inte våga ta själv. Jag nöjer mig som sagt med mindre kaffe, kokt mat, och som du skriver Anja, småtugg och dessutom brukar jag ta Samarin ibland. Men jag har också på senare år använt grapefruktkärnextrakt (6-8 droppar i vatten), som fungerar kanon. Torde också vara bakteriedödande. (Det medlet försökte man förbjuda i Sverige för några år sedan eftersom någon hade stjälpt i sig en flaska koncentrerad extrakt, sas det i alla fall. Undrar vilken lobbying som låg bakom detta?)
Kan dock berätta att första gången jag drabbades av magkatarr så trodde jag att jag hade hjärtproblem, och gick till läkare som kunde konstatera att hjärtat tickade som en urverk, men att jag hade just magkatarr (detta var i slutet av 70-talet) och han ville, kan du tänka dig, skriva ut lugnande till mig (vilket på den tiden var benso). Det äter jag inte sade jag, och fick veta att det kunde vara skadligt att läsa för mycket veckotidningar. ”Vet det”, svarade jag, ”det är därför jag inte läser sådana”.
Bara jag fick klart för mig att det inte var hjärtat (magkatarr kallades för heart burn på engelska förresten) så visste jag ju hur jag skulle bota åkomman.
Men riktigt kraftig magkatarr kan vara riktigt skrämmande. Det fick jag när jag bråkade om nerdrogningen av min gamla mamma och då var faktiskt paniken nära, så jag misstänker starkt att åtminstone en del av det som idag kallas ”panikångest” i själva verket är kraftig magkatarr. Jag skriver här om när jag drabbades av en sådan och hur det kändes.
Och visst ja, svaret på din fråga: Man hör aldrig talas om magkatarr i massmedia, medan däremot alla människor verkar lida av ”panikångest” eller av ”depression”, därav min undran i recensionen. Intressant att din läkare säger att du lider av magkatarr. Skönt att inte alla läkare är likadana och att alla inte har samma åsikter :-).