Jag brukar inte gå i polemik mot andra bloggare på den här blogen, men jag ska göra ett undantag med denna bloggpost med anledning av en ordväxling som utbrutit mellan mig å ena sidan och Kildén & Åsman å den andra, på deras blogg.(1) Som de flesta torde känna till, som intresserat sig speciellt för händelserna i Libyen, så stödjer Kildén & Åsman rebellerna och Natos bombande i Libyen.

Jag är helt oförmögen att förstå detta men mitt ställningstagande mot detta bombande handlar inte, som Benny Åsman antyder i sitt kommentarfält, om att jag försvarar Ghadafi eller om att jag anser att han är demokratisk ledare. De som följt den här bloggen om Libyen har, hoppas jag, inte kunnat undgå att notera att jag inte hyser dessa åsikter om Ghadafi. Min kritik av bombandet har helt andra skäl och jag kritiserar dem trots att jag inte betraktar Ghadafi som en demokratisk ledare av västerländskt snitt och har fullt klart för mig att han inte lägger vantarna emellan vad gäller att kväsa opposition i landet, beter sig som de flesta ledare i arabvärlden i det avseendet alltså.

Mer om grunden till mitt ställningstagande mot Natobombningen i Libyen:
För det första anser jag inte att Nato, eller vi svenskar, ska delta i bombkampanjer i Libyen som oundvikligen kommer att drabba mängder av oskyldiga civila och där vi inte vet om majoriteten ligger bakom målsättningen, att störta Ghadafi, döda honom troligen. Det har jag redan deklarerat på bloggen.

För det andra anser jag att risken är stor att Libyens framtid blir mycket mörkare om Nato, som bara är en av USA:s organisationer för att styra världen, vinner kriget. Det kommer, enligt min övertygelse, att leda till att landet utarmas av Västvärldens, framför allt av amerikanska multinationella företag. Det kommer att medföra privatiseringar av det mesta i Libyen, de multinationella företagen kommer att kunna lägga beslag på både oljan och vattnet i Libyen, med svåra levnadsförhållanden för majoriteten i Libyen som följd och en mycket fattigare framtid för libyerna. Det kommer också att leda till att Libyen återigen får amerikanska militärbaser och kanske även franska sådana på sin mark.

För det tredje framkallar man med bombandet av Libyen, på ena sidan i vad man nu utvecklat till ett inbördeskrig, en situation som troligen kommer att bli lik den vi sett i Irak, med mängder av döda och skadade människor, med massor av flyktingar och med en sönderbombad infrastruktur. Vi ser redan början till allt detta när Nato bombat skolor, sjukhus, TV-stationen, vattenledningen och dessutom fabriken som tillverkar rör för densamma etc.

Det faktum att Väst, Frankrike, England och USA inte ens försökte att förhandla fram en fredlig lösning i Libyen tyder på att man ville ingripa och ansåg sig ha fått ett bra tillfälle att ta tillbaka det man ansåg att man förlorade i Libyen efter 1969.

Jag är alltså övertygad om, och har varit det hela tiden, att Natos bombande i Libyen inte handlar om att skydda civila utan om att förslava människor i ett land som hittills självt har ägt sina naturtillgångar (sedan de nationaliserades efter Ghadafis oblodiga revolution/kupp 1969) och därför haft en möjlighet att skapa sig en god framtid. Tiden arbetade för det libyska folket. Ghadafi är en ganska gammal man som inte kommer att leva för evigt. Men om Väst tar hand om Libyens naturtillgångar, vilket med stor sannolikhet kommer att hända om ”rebellerna” lyckas ta makten i landet, kommer Libyens folk inte att få dem tillbaka och inte kunna tillgodogöra sig vinsterna från dem.

Frågan är också vilket som skapar mest lidande för det libyska folket, ett inbördeskrig, som i praktiken är lett av USA, via Nato som stöd för ena sidan och även med stöd från Saudiarabien och Quatar, eller ett fortsatt liv med Ghadafi som informell ledare men som i praktiken är Libyens diktator. Jag tror det senare sparar fler människoliv, även om Ghadafi styr med järnhand, framför allt vad gäller att kväsa oppositionella i landet. Dessutom kunde Libyen behålla sina naturresurser, oljan framför allt och hade fått en chans senare, som de med stor säkerhet förlorar med det här Natoledda inbördeskriget om ”rebellerna” och Nato vinner kriget.

Frågan är vidare om de s.k. rebellerna är mer demokratiskt inställda än Ghadafi. Jag tycker det finns god anledning att betvivla den saken. Eftersom vi vet att USA, och därmed samtliga Väststater, stödjer precis vilken diktator som helst bara USA:s ekonomiska och militära intressen tillgodoses i landet, så kan vi inte heller ta för givet att Natostaterna kommer att se till att det blir en verklig demokrati i Libyen om eller när Nato vinner det här kriget, som man under alla omständigheter sett till blir långvarigt. (Bl.a. med ICC-ordern om gripande av Ghadafi.)

Den tredje frågan är vad majoriteten i Libyen önskar. Föredrar den ett Libyen som befinner sig under Västs stövlar eller ett Libyen som befinner sig under Ghadafis dikatorskap. Här ställer jag mig tvivlande till att majoriteten verkligen stödjer de s.k. rebellerna även om många av dem är kritiska till en hel del av det Ghadafi gör eller står för och det kommer jag att göra ända tills man anställer korrekta och rättvisande val i landet, något rebellerna motsätter sig och som ingen inom Nato visat intresse av att förhandla eller pressa fram.

Därmed över till en artikel i SvD om hur det började.
Så här såg rapporteringen om Libyenupproret ut 18/2 2011 i SvD, tre dagar efter att det hade utbrutit, enligt Kronologin i Wikipedia. Ungefär samma rapport återkom i de flesta större svenska media.

Om man tittar lite närmare på den här rapporten så motsäger den sig själv förutom att den är allmänt oklar. I inledningen läser vi om hur två poliser hade lynchats och hängts av demonstranter och att sådana hade satt eld på radiohuset i Benghazi, redan någon dag efter att demonstrationerna hade börjat. De började enligt Wikipedia 15:e februari.

Låt oss stanna där och fundera över vad svensk polis, eller amerikansk, eller dansk eller engelsk polis hade tagit sig för om detta hade hänt i Sverige, USA, Danmark eller England ex. Givetvis hade man tagit i med hårdhandskarna mot de protesterande. I Sverige sköt poliser skarpt mot en demonstrant som kastade gatsten mot dem under det som kommit att kallas ”Göreborgskravallerna”. Vi kan nog ta helt för givet att man inte hade varit mildare mot demonstranterna om dessa hade hängt två poliser och tänt eld på radiohuset. Det hade man inte varit i något annat land heller, demokratiskt eller inte. Även i Tunisien och Egypten sköt polis och militär mot demonstranterna de första dagarna men där slutade de, av någon anledning, att  göra det efter några dagar och man kan ju spekulera om varför.

Så hoppar vi fram i texten i rutan ovan och läser att säkerhetsstyrkorna i Libyen slog en ring runt al-Bayda och vidare att de ”… ska ha lämnat själva staden för att undvika mer blodbad, uppgav en anonym källa”. I mina öron låter detta inte som om polisen gick hårt fram.

Men så får vi veta att Ghadafis styrkor lovade att slå tillbaka, hårt och våldsamt, varvid en kvinna från Human Rights Watch säger att: ”Säkerhetstjänstens ondskefulla attack mot fredliga demonstranter blottlägger Muammar Gaddafis brutalitet så fort den möter någon som helst intern opposition”
Det är nu bara det att detta ser vi inte rapporterat någonstans i artikeln. Där står något helt annat, nämligen att demonstranterna dödade ett par poliser och satte ett radiohus i brand, samt att säkerhetsstyrkorna försökte undvika blodbad men att ett antal dog, oklart hur många (14 eller 28) och oklart vilka som dödade dem.

Jag tyckte detta var väldigt konstig och motstridig information således och undrade vad det  var som faktiskt hände i Libyen. Det där liknade inte Tunisen eller Egypten. De närmaste dagarnas information gjorde inte händelserna mer förståeliga. Det hände mycket och otroligt snabbt nu och informationen om händelserna verkade mest komma från Al-Jazeera i början.

I Wikipedias Kronologi över händelseförloppet (3) kan vi läsa att 21:a februari förser sig  Benghazidemonstranter med vapen ur säkerhetsstyrkornas högkvarter och hissar monarkins flagga över rådhuset”. Den 22:a hävdar Ghadafi att detta är ett uppror av Al Qaida och ett gäng islamister. Wikipedia fortsätter med vad som också hände 21:a:

Storbritanniens utrikesminister David Owen föreslår en flygförbudszon, för att hindra regimen att från luften bekämpa civilbefolkningen. Inrikesministern och generalen Abdul Fatah Younis avgår och uppmanar till uppror mot Gaddafi. Arabförbundet suspenderar Libyens deltagande.
23 februari – Italiens utrikesminister Franco Frattini uppskattar 1 000 döda och bekräftar att östra Libyen, Cyrenaika, har fallit ur Gaddafis grepp. Även Misratah uppges vara i oppositionens händer. Situationen beskrivs som ett inbördeskrig. (2)

Det hela blir bara mer och mer mystiskt för bara en vecka senare, 26:e fabruari,  bildas det Nationella libyska rådet i Benghazi, rebellrådet alltså. ”Libyens USA-ambassadör Ali Aujali blir först att erkänna detta som den nya regeringen”. Denne ambassadör representerade i själva verket Benghaziupproret. Vidare:

2 mars – Libyen utesluts ur FN:s råd för mänskliga rättigheter.
8 mars – Attackflyg ger Gadaffi övertaget. (min anm: Något som ryssar hävdar aldrig hände)
9 mars – Libysk centralbankschef har dykt upp i Turkiet. Vägrar avge lojalitetsdeklaration mot någon.
10 mars – Frankrike erkänner som första land i världen övergångrådet i Benghazi som Libyens legitima företrädare.
17 mars – FN:s säkerhetsråd röstar för att införa en flygförbudszon över Libyen.

27/2, skriver Nyheter 24 att ”Med omedelbar verkan införs nu sanktioner mot Khaddafi och andra libyska ledare. All vapenförsäljning till landet stoppas. Dessutom införs reseförbud för Khaddafi, nio av hans familjemedlemmar och ytterligare sex personer i den innersta maktkretsen, uppger BBC. Den 28/2 meddelar Expressen att EU har fryst Libyens tillgångar i Europa.(4)

Inom loppet att två veckor har Libyen bildat en ny ”regering”, det så kallade Rebellrådet (TNC), fixat en ny riksbank, den där som ska ta hand om de pengar som Västvärlden frös för Ghadafiregimen och som rebellrådet uppenbarligen antar ska utbetalas till detta istället, och efter en månad hade FN beslutat om överflygningsförbud (som oundvikligen leder till att även civila bombas och dödas).

Jag har svårt att tro att oorganiserade och spontant demonstrerande människor hinner organisera allt detta inom några veckor. Ett så här snabbt händelseförlopp tyder på en noggrann planering under flera månader – minst.

Så fortsätter Wikipedia med;

28 mars – Rebelledaren med ansvar för ekonomi och oljeexport, Ali Tarhouni skriver oljeavtal med Qatar. Rebellstopp utanför Sirte.
20 april – Storbritannien, Italien och Frankrike meddelar att de skall skicka militära rådgivare till rebellfästet Benghazi i östra Libyen.
22 april – Rebeller välkomnar att amerikanska drönarattacker har genomförts för första gången.
28 april – USA hävdar att Gaddafis trupper uppmuntras till våldtäkt. (Min anm: vilket senare visats vara ren propaganda)

Det här förefaller inte ha varit ett totalt oplanerat och spontant utvecklingsförlopp. Jag kan fortfarande inte låta bli att fråga mig hur det kom sig att just Libyen behandlades på det här sättet av Västvärlden, när helt andra saker hände i en del av de andra arabstaterna där fredliga demonstrationer för demokrati utbröt. Talet om skydd för civila är så genomskinligt och så uppenbart  falskt eftersom varken FN eller några andra Västländer anser sig ha någon anledning att rädda civila i ex. det land där USA har militärbaser, Bahrain, där ganska många protesterande har skjutits till döds. Vad gör människoliv mindre värda där?

Dessutom torde det inte gå att bortförklara att Ghadaffisidan har ett brett stöd i Libyen. Sedan kan man fråga sig om detta kanske inte är så mycket stöd för Ghadafi som protester mot USA, Nato och bombningarna. Libyen har en tämligen välutbildad befolkning och det är säkert allmänt bekant där vad som hänt i Irak och hur det ser ut där idag. Få människor i en befolkning torde önska sig den utvecklingen och det är säkerligen också så att många libyer inte vill se Nato-ländernas ekonomiska eliter ta hand om både oljan och vattnet.

/Kerstin

Länkar:
1) Fotbollen – avspark för den libyska revolutionen, Kildén & Åsman
2) SvD:s artikel
3) Kronologi, Wikipedia
4) EU-sanktioner införs mot Libyen, Expressen 28/2 2011
- FN enigt – inför sanktioner mot Libyen, Nytt24
- Samtliga inlägg om Libyen på Motvallsbloggen
- NATO bombar elverk, barnsjukhus och karavan med kameler, Third World
– End Game for Benghazi Rebels as Libyan Tribes Prepare to Weigh in? Franklin Lamb, 7/8 2011, COTO Report
- Syria: The Armed Gangs Contoversy, Joshua Landis,Voltairenet
- Green Square: Exposing the Mainstream Media in Libya, Mahdi Darius Nazemroaya, Voltairenet.org

Israelis Chant: ”Mubarak, Assad, Bibi Netanyahu”

(Utlagd på The Real News 2/8 2011

/Kerstin

I Countercurrents. org  kan man idag läsa en intressant artikel om hur USA gick tillväga för att försöka störta Evo Morales i Bolivia, statens förste president ur ursprungsbefolkningen. Morales har, i likhet med Chavez, nationaliserat sitt lands olja och han använder oljeinkomsterna, också i likhet med Chavez,  för att förbättra levnadsvillkoren för hela befolkningen, inte minst för de fattigaste. Artikeln grundar sig i Wikileaksavslöjanden.

Vi som varit med några år känner igen förfarandet som beskrivs i artikeln. Jag minns det från 1973 när den CIA-stödda kuppen mot den demokratiskt valde presidenten Allende i Chile genomfördes. Något liknande har USA också försökt genomföra i Venezuela mot den demokratiskt valde presidenten Chavez bl.a.

Taktiken går ut på att skapa kaos i landet som man vill ta över kontrollen av, ett kaos som lägger grunden till en fascistisk statskupp där en USA-vänlig marionettregering sätts in istället.

Både kuppförsöket mot Hugo Chavez och Evo Morales misslyckades.

Även i Bolivia handlade det om att försöka splittra landet så att den del av landet som har oljan frigörs från resten av landet och de stora befolkningsgrupperna lämnas åt sitt öde – ett IMF-styrt sådant = författigande.

Cables from the weeks immediately leading up to the coup attempt have yet to be released, but evidence of ongoing communication between the embassy and military commanders, right up until Goldberg’s expulsion, was provided in a report by former parliamentarian Walter Vasquez Michel published in La Epoca on September 28, 2008.

With coup plans well underway, the article reported that US embassy officials met with four retired generals and a security representative from the Santa Cruz prefecture on September 2.

Three days later, the US embassy’s head of military affairs spoke with high ranking active military officials based in Santa Cruz to “plan the handing over of military units to paramilitary groups”.

The aim was to “create the sensation that the government had lost control of the Armed Forces”, a scenario outlined in US embassy cables issued only months prior.

Instead, the plot backfired as government supporters and loyal troops moved into action. (1)

Mycket tyder på att det är en variant av detta scenario vi ser i Libyen och också i Syrien, den här gången med inhyrda uprorsmakare som beväpnats, i akt och mening att provocera regeringarna att gå till motattack. När dessa så ingriper med vapenmakt för att återställa ordningen, då föreligger genast den perfekta situationen för Nato att ingripa för att ”försvara civila” (det där försvaret som snabbt brukar övergå till att bomba och på andra sätt bestraffa de civila för att de inte avsätter sin regering) – och ta över makten och kontrollen i landet – om man nu klarar av den saken. Det gör man inte alltid men tillräckligt ofta för att man ska försöka igen och igen och igen i land efter land, i vartenda sådant som har viktiga naturtillgångar som regeringen vägrar låta amerikanska multinationella företag ta hand om och kontrollera.

Den regering som råkar ut för ett sådant kuppförspel har i praktiken inte en chans. När upprorsmakare börjar skjuta skarpt, mot polis och/eller andra människor, måste den svara med eldgivning för att försöka återställa ordningen i landet. När den gör det så beskrivs den omedelbart som grym och omänsklig. Det faktum att varje regering, diktatorisk eller demokratiskt vald, tar till vapenmakt i en sådan här situation för att återställa ordningen (så har även USA gjort åtskilliga gånger under 1900-talet), försvinner nu i den propagandastorm som genast utbryter i media runtom i världen, media som omedelbart matas med i förväg väl uttänkt och lämplig ”information” från dem som vill ta makten i det land som angrips.

För det mesta har de här kuppförsöken dessutom föregåtts av flera års propaganda mot de regimer, eller de politiska ledare som USA vill avsätta, så att världsopinionen är väl förberedd och direkt accepterar påståendena om att nu visar sig den där hemska diktatorn återigen så grym som vi ju alla redan vet att  han är.

Så beskrivs exempelvis Hugo Chavez ofta som en hemsk och förtryckande ”diktator”, trots att han valts i otaliga fria val. Dessutom har man beljugit honom hejdlöst ända sedan han kom till makten i stort sett. Det skulle alltså förvåna mig mycket om inte USA kommer att göra fler försök att störta honom (om han överlever sjukdomen som han drabbats av). Även Morales har fått sin beskärda del av den här sortens demoniserande propaganda. Sådant demoniserande brukar betyda föreberedelser för kuppförsök eller militära angrepp.

I propagandan gäller det dessutom att vara först ut för då kommer man att ha ett viktigt övertag över de mer sanningsenliga och/eller mer balanserade rapporterna om vad det är som sker, som kommer senare, ibland bara månader senare, i vissa fall åratal senare. Detta vet varenda professionell PR-person.

/Kerstin

Länkar:
1) Bolivia: WikiLeaks Expose US Conspiracy, Federico Fuentes, 3/8 2011,Countercurrents.org
- US and UN illegally barred Libyan officials from UN Security Council meetings authorizing war on Libya. The Role Of The UN Security Council In Uunleashing An Illigal War Against Libya, Coto Report
– Hur 6 miljoner dödats i CIA:s hemliga krig mot tredje världen, Motvallsbloggen 25/6 2011
– Igen, “Vi ska störta regeringarna i Syrien, Libanon, Libyen och Iran” Motvallsbloggen 8/6 2011
- Vad händer egentligen i Syrien? Mavera 2/8 2011

PressTV – ’NATO declares international anarchy’.flv

/Kerstin

Läser en artikel i AB idag, om Lasermannen som sköt på invandrare i Stockholm i början av 90-talet och som fortfarande sitter inne, vår lite blekare kopia av Breivik. I artikeln (som jag inte kan hitta på nätet) påstår Journalisten Anders Johansson, alldeles korrekt, att Lasermannen inspirerades av den tidens invandrarfientliga samhällsklimat, men sen kommer det som jag hört ett flertal gånger på senare år, detta klimat skapades av Ny Demokrati. Sanningen är en annan,  nämligen att det var media som skapade klimatet ifråga och dessutom skapade Ny Demokrati och gav partiet en plattform att verka utifrån.

Ny Demokrati (NyD) bildades den 4 februari 1991 vid ett möte i Skara av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson och det fick en otrolig massmediauppmärksamhet och kunde därför kamma hem 6,7% av rösterna i valet 1992 1991 och därmed säkra sig en plats i riksdagen. Partiet blev emellertid snart en tummelplats för alla tänkbara främlingsfientliga individer. Innan Ian Wachtmeister gav upp hann han införa regeln i partiet att nya medlemmar måste godkännas av partistyrelsen, ett klart fascistiskt drag. Demokratiska partier står normalt öppna för alla som vill bli  medlemmar och sedan ska man bete sig väldigt illa och klart motarbeta partiets målsättning för att man ska uteslutas. Men här var det partiledarna som från början godkände nya medlemmar.

De främlingsfientliga strömningar som partiet red på hade skapats av media. Under flera års tid hade dessa skrivit och talat om invandrare och flyktingar på ett klart främlingsfientlighetsbefrämjande sätt varför landet redan var berett för Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. Det vill journalister och media inte kännas vid idag. Det går dock utmärkt att gå tillbaka i tidningsläggen och kontrollera hur det faktiskt var. I stort sett alla våra stora tidningar hade någon invandringskritisk artikel varje vecka, ibland flera gånger per vecka åren 1989-1993. (Tillägg: GP började lika illa men sen hände något där och som genom ett trollslag höll GP en mycket snyggare profil i invandrarfrågan än de andra stora drakarna. Även Borås Tidning, som är en högertidning, höll en snygg profil.)

Årsskiftet 1991-92 var jag så upprörd över medias agerande i den här saken att jag satte mig ner och skrev. Det blev ett manus på omkring 250 sidor, som jag, efter flera omarbetningar de närmaste två åren, då situationen och skriverierna i media bara blev allt värre och alltmer främlingsfientlighetsbefrämjande, lämnade till Ordfronts förlag, sannolikt någon gång under 1992 eller 1993 – där det försvann. Utvecklingen var så snabb att manuset blev föråldrat på bara några månader. Det jag varnade för i den första versionen hade redan skett 1993. Jag gav upp att försöka få manuset, eller en bearbetning av det, publicerat. Dessutom är det inte lätt att få ut en bok som är så starkt kritiskt till hela mediasverige. Man ska ju helst vara journalist för att få en bok utgiven och om man nu drar ner byxorna på hela journalistkåren underlättar man inte för sig.

Men så här skrev jag i början av år 1992, bl.a. om vad som började hända i slutet av 80-talet:

Jag lyssnade till radioreportrar och TV-reportrar med allt större förundran. De började låta alltmer flyktingfientliga allihop…….

Allt oftare framställdes flyktingarna försåtligt som slöa‚ försoffade‚ lata och ovilliga till hederlig arbete. Ordvalet när man talade om dem började alltmer likna det som används när man klagar på kriminella och ungdomsbrottslingar: ”Man borde ställa krav på flyktingarna”‚ hette det‚ och ”Det daltas för mycket med dem”‚ sade vad man trott vara kunniga och upplysta journalister.

Det skulle bli ännu värre. När fördämningarna väl hade brustit började journalister frossa i att framställa flyktingar och invandrare som problem och asociala element och plötsligt blev det en mycket angelägen uppgift att släppa fram rasister och extremister i massmedia också‚ för att i yttrandefrihetens namn ge dessa en möjlighet att propagera för sina suspekta och djupt antidemokratiska och antihumanitära åsikter.

I tidningarna började intervjuer med rasister förekomma allt oftare och plötsligt föreföll det som om en av journalisternas mest angelägna uppgifter var att värna om rasisternas rättigheter och deras rätt att komma till tals i massmedia och få propagera för sina åsikter. I TV sändes program efter program där flyktingarna direkt eller indirekt utmålades som ett stort samhällsproblem.

När så främlingsfientligheten ökade säger samma journalister som bidragit till att detta sker‚ att det beror på den långa tystnaden om problemen med invandrarna.

Idag påstås det främlingsfientiga samhällsklimat som inspirerade Lasermannen alltså ha berott på Ny Demokrati, enligt journalister som talat om saken. Anders Johansson är inte den förste jag hör framföra denna åsikt.

Ännu ett utdrag ur mitt gamla manus ur avsnittet om hur synen på invandrare förändrades av media från omkring 1989 föranlett av det faktum att vi fick se alltfler attentat mot invandrare, flyktingar och flyktingförläggningar:

Inte nog med det: Flyktingar attackeras och hotas‚ mördas och misshandlas numer‚ vi har haft mer än ett allvarligt attentat mot flyktingar varannan vecka‚ genomsnittligt‚ under flera år.

Inte bara flyktingarna utan även övriga invandrare har plötsligt blivit ett gigantiskt samhällsproblem. Invandrare sägs vara mer kriminella än vi svenskar. Deras barn är i högre grad än svenska barn problematiska och de arbetar inte i samma utsträckning som svenskar‚ men analyser av dessa förhållanden‚ om de påstådda problemen verkligen är sanna‚ och i så fall vad de kan bero på‚ lyser med sin nära nog absoluta frånvaro i massmedia.

Vi kan alltså konstatera att massmedias bild av invandraren har förändrats på ungefär två år från att ha varit en bild av invandraren som en samhällsnyttig människa som gett vårt land mycket och som varit med och slitit ihop till vårt välstånd‚ och flyktingen från att ha varit en människa som är förföljd och i behov av asyl och stöd i vårt land‚ till att båda grupperna är gigantiska samhällsproblem och en ekonomisk belast­ning som vi inte har råd med. Man kan inte förundras över att främlingsfientligheten ökar i vårt land under sådana omständigheter.

Massmedias folk bär huvudansvaret för detta och varje journalist som använt de uttryckssätt i samband med diskussioner om invandrare och flyktingar som dem som diskuteras i den här boken‚ varje redaktör som inte sett till att informera svenska folket om att det fortfarande utvisas flyktingar‚ (ja att majoriteten av dem blir utvisade‚) och som tillåter sin tidning att rapportera om flyktingarna så att svenska folket får intrycket att alla som kommer också får stanna i landet‚ (vilket är vad många människor tror idag på grund av sättet att skriva om flyktingarna)‚ varje rubriksättare som sätter vilseledande och hetsande rubriker i våra tidningar är medskyldig till varje terrordåd som begåtts och begås mot en invandrare eller mot en flykting‚ lika skyldig som den som utför dådet‚ eftersom han eller hon aktivt bidragit till att hetsa upp allmänheten‚ inte minst ungdomarna‚ mot invandrare och flyktingar. De är likaså skyldiga till de terrorhot som försvararna av invandrarnas sak och flyktingars rätt utsätts för från rasistiskt håll.

Jag var verksam vid universitetet vid den här tiden och roade mig med att fråga en del akademikerkolleger, som också började uttrycka oro över alla flyktingar som kom, hur många sådana de trodde fick uppehållstillstånd varje år. Gissningar brukade ligga någonstans mellan 50 och 100 000. I verkligheten handlade det om c:a 15.000/år. Intrycket av hur många som kom hade dessa personer inte skaffat sig genom att bedriva seriös forskning förstås, utan från medias sätt att skriva om saken.

Nedanstående kollage, som jag satte samman för manuset 1992, visar en liten del av hur det såg ut i media på den tiden.

Rubriker från DN huvudsakligen, åren 1991/92

 Så här skrev jag i en av de sista bearbetningarna av manuset, som  jag gjorde för att uppdatera manuset sommaren 1993:

Allting går svindlande fort just nu och under sommaren har jag till min förtvivlan fått uppleva hur människor‚ som jag betraktat som goda vänner och förnuftiga personer‚ skrattar gott åt rasistiska historier vars innebörd är att en bra kosovoalban är en död kosovoalban och att färgade flickor endast duger till en sak. Jag har också fått mig serverad en väl genomtänkt kulturfascism‚ en variant av den gamla rasismen som chockerar mig. Den klargjordes för mig av en välutbildad tekniker som visste att berätta att invandrarna är ofantligt mycket mer kriminella än svenskar och att detta beror på att de kommer från kulturer med så hårda levnadsförhållanden att man i dessa utan vidare sticker kniven i medmänniskor utan att anfäktas det minsta av dåligt samvete och sådana människor borde vi inte ta in i vårt land. Det var inte krigsskadade människor från krigsområden han talade om‚ försäkrade han‚ utan om vanliga människor från andra kulturer helt enkelt‚ där sådant var en del av kulturen. När jag förklarade att jag inte förstod vilken kultur han talade om och aldrig hade hört talas om de kulturer han beskrev blev han arg och förklarade prompt att jag var dum. Så var det bara i invandrarnas kulturer och mycket tydde på att denne man även ansåg att kriget i f.d. Jugoslavien orsakades av sådana kulturellt bestämda tendenser att mörda och slå ihjäl utan skrupler. Vi skulle inte ta hit flyktingar från detta område därför att de ju hade en kulturellt bestämd tendens att bli mördare och torterare. Det hade han sett på invandrarungdomar i Stockholm som levde som kungar i sin kriminalitet och som ägnade sig åt att sticka ner människor på löpande band. Han hade inga som helst förmögenheter att se likheter mellan de svarta i USA och de svenska invandrarungdomar som han talade om och förnekade bestämt att invandrarungdomar diskrimineras i vårt land.

Denne mans väl genomtänkta och sammanhängande ideologi‚ grundad i vanföreställningar och okunskap förstås som all rasism och kulturfascism‚ var så skrämmande att man mådde fysiskt illa av att höra den. Jag trodde inte att det hade gått så långt – ännu‚ att välutbildade människor kunde hysa sådana åsikter och att de inte insåg att de var offer för fördomar och myter om människor från andra kulturer. Vad värre‚ eftersom denne man har goda kontakter med polisen‚ anar jag att hans kulturrasism också är spridd i vår poliskår idag‚ att det är från poliser han fått sin information om den ofantligt mycket högre kriminaliteten bland invandrare. Att det troligen förhåller sig så fick jag senare andra indicier på då ungefär samma föreställning, men aningen mer sofistikerad, serverades mig av en tämligen välutbildad person som är anställd inom kriminalvården.

De som skrattade gott åt rasistiska historier ansåg att jag var dum som protesterade och de kunde inte se någon skillnad mellan dessa historier och norgehistorierna som gick för några år sedan. De var ju bara kul. Att norgehistorierna inte gick ut på att endast en död norrman är en bra norrman eller att norska flickor endast dög till en sak‚ att norgehistorierna handlade om att driva med folk i ett land som gått om oss, ekonomiskt, det var oväsentligt. Man ville inte se skillnaderna och ville inte förstå vad man medverkar till genom att dra och skratta åt de här rasistiska historierna. Att man genom att berätta sådana historier uppmuntrar rasister och extremister och tanklösa och okunniga ungdomar att attackera invandrare och flyktingar‚ det kunde dessa personer absolut inte förstå. Likheterna med trettiotalets Tyskland‚ där man berättade liknande historier om judar‚ insåg man inte. (Den svenska invandrar- och flyktingpolitiken, K Berminge)

Medias hetsande mot invandrare och flyktingar upphörde tvärt efter att Expressen hade gått ett steg för långt och haft Rubriken ”Kör ut dem” i stora svarta bokstäver på förstasidan, även på löpsedeln, om jag inte missminner mig. Det resulterade i viss eftertänksamhet och i att Expressens chefsredaktör fick gå.

Då hade man ännu inte hunnit övergå till ren antiislamism i media, som är det normala idag då vi alla är med och för krig mot Islam, i Afghanistan (fast tydligen för den i Libyen), och som var orsaken till den förhastade slutsatsen att illdåden i Norge var ett islamistiskt sådant. Jag förutspådde dock redan, i nämnda manus, att vi var på väg i den här riktningen.

Tänk, efter kriget fanns det inte en enda nazist i Tyskland, det fanns inte ens folk som hade varit nazister före kriget. Nästan inte en enda av de dryga 30% som hade röstat på Hitler hade överlevt kriget – tydligen.

Mänskligt kanske, att inte vilja kännas vid sin skuld, men icke desto mindre gravt historieförfalskande.

/Kerstin

länkar:
– Det skjuts på invandrare igen – en återblick, Motvallsbloggen 23/10 2010
– Den svenska invandrar- och flyktingpolitiken, K Berminge, opublicerat manus
– Vårt samhälle har bekräftat Anders Breiviks världsbild, J Guillou, AB 31/7 2011

Det talas mycket om att terroristen Breivik var nazistinspirerad i den kampanj som nu pågår för att rentvå högern från allt medansvar för det illdåd han begick i Norge.

Under ett antal år har högern, liberaler och libertarianer gjort vad de kunnat för att inbilla människor att nazism är samma sak som kommunism och till och med som socialdemokrati, vilket är ren rappakalja. Man har fått god hjälp av regeringen Reinfeldt som beslutade att Forum för Levande Historia skulle informera om kommunismens illdåd också, inte bara om nazismens, som var Göran Perssons påbud när han inrättade institutionen ifråga. Men vi har inte sett någon kampanj, eller ens någon antydan om information om fascismen, om höger- och militärdiktaturerna i Europa under 1900-talet, och den skuld sådana har för massor av människors död och för tortyr av mängder av människor. Alltså fram för information om precis det antidemokratiska ideal och den tankevärld  som stått modell för Breivik.

Högern i Sverige, dvs de där som numer kallar sig för ”Det Nya Arbetarpartiet” har aldrig gjort upp med sitt förflutna och aldrig velat diskutera partiets stöd för de högerdiktaturer och fascistregimer, liksom för de apartheidsystem, som vi såg under 1900-talet.

Ungdomarna måste informeras bättre om nazismen, ropar de borgerliga istället – återigen och med en röst och menar då att de måste få kunskaper om judeutrotningen. Men jag är övertygad om att de allra flesta, även de unga, är ganska välinformerade om nazisternas, liksom om somliga kommunistregimers brott. Däremot undrar jag hur många av de yngre (varmed menas de under 40) som vet något om Franco, om Mussolini, om Salazar, om militärjuntan i Grekland, om högerjuntorna i Sydamerika, ex. Pinocet, eller om de militärdiktaturer i Asien som USA och Västvärlden har stöttat genom åren med miljoner döda som resultat. Vet de något om hur högern ställde sig till apartheidregimen i Sydafrika, att partiet stöttade den och vägrade att fördöma den? Känner de till hur den svenska högern stöttade samtliga fascistregimer och militärdiktaturer som nämns ovan? Jag gissar att många inte ens hört namnen på de här diktatorerna. Vet de att USA initierade störtande av den demokratiskt valde Mosaddeq i Iran under 50-talet och ersatte honom med Shahen, en diktator vars styre var mycket inhumant? Tror inte många av dem gör det.

Mitt förslag, i tider med högerterrorism, en terrorism som är avsevärt mycket våldsammare och där högerextremistiska terrorister har många fler liv på sina syndaregister än vänstern i Europa (utanför g:a Sovjet med sattelitstater) haft efter andra världskriget, är att Forum för Levande Historia nu börjar informera om högerdiktaturernas agerande och om de ideologier som dessa grundar sig på samt om de ekonomiska program de följt. Bara i Sverige har högerextrema element mördat ett inte ringa antal personer, enligt Expo, sedan 1990. Vänstern i Sverige dödade, såvitt jag vet, inte någon och den var mycket noga med att hålla rent från våldsamma extremister. Den lät sig inte ens provoceras av de Säpomän som infiltrerade dess organisationer och försökte provocera dem till våldsdåd. Nere i Europa såg vi ett fåtal terrordåd iscensatta av extrema vänstergrupper dock.

Mitt andra förslag är att alla lärare i samhällskunskap och historia får utbildning även om högerns illdåd under 1900-talet så att de kan ge adekvat skolundervisning om dessa – också. De ska också vara skyldiga att undervisa om det demokratiska systemet på allvar och i undervisningen kunna kontrastera detta system mot fascismens och diktaturens system.

Jag anser visserligen att Forum för Levande Historia borde läggas ner men envisas man med att ha institutionen kvar så är det lämpligt att den används för att informera om alla antidemokratiska krafter som verkat och eller regerat i och utanför Europa under 1900-talet och om vilka som stöttat dessa krafter. Det är desto viktigare i det fallet som institutet betalas av oss skattebetalare och därför inte ska eller får avvändas för ren partipolitisk propaganda, som varit fallet sedan vi fick en högerregring. Det är desto viktigare idag som dagens farligaste inhemska terrorism är just högerextremismen.

Dags nu, alltså, att ta högerextremismen och fascismen på allvar och informera dels om vad den stått och står för, dels om hur den svenska högern har ställt sig till de vidriga högerdiktaturer som Europa, men även resten av världen, såg under 1900-talet. 

Man vaccinerar inte unga människor mot våldstendenser genom att inbilla dem att det bara är nazister och kommunister som skapat omänskliga samhällen. Många av dem som sympatiserar med högerextrema rörelser och med främlingsfientliga sådana, anser ju, och jag tror att de också tror på det, att de inte är nazister. Vad de flesta vet om nazismen är två ting, att den var antisemitisk, inrättade koncentrationsläger och gasade ihjäl judar samt startade andra världskriget. De flesta vet nog däremot inte att nazisterna också avlivade kommunister, socialdemokrater, romer och homosexuella, samt Johova vittnen och även slaver som också ansågs vara Untermenchen.

De känner inte till hur Hitler kom till makten eller något om den bakgrund som bäddade för hans politiska framgångar, eller något om hur propaganda slår och kan förföra människor och förleda dem till de hemskaste illdåd. De vet inte hur en regim, med hjälp av propaganda, lätt kan skapa yttre-och inre fienden och inbilla människor att dessa fienden inte är människor utan en slags usla djur. Nazisterna liknade på sin tid judarna vid kackerlackor och kloakråttor, som måste dödas. I går var det judar som påstods utgöra  den vidriga delen av mänskligheten, ja om de alls var mänskliga. Idag är det muslimer som utgör dessa usla människor i våra media. Dag ut och dag in utmålas de där som råa och odemokratiska sällar med terrorism som första och viktigaste intresse. Så har det sett ut i media sedan omkring 1989.

De flesta av dagens högerextrema ungdomar stöttar Israel, precis som Breivik gör, och anser sig därmed inte vara nazister för nazisterna, menar de, tyckte ju illa om judar. De vet förmodligen inte att Hitler stödde zionisternas strävan att skapa en egen judisk stat i Palestina, varför deras inställning i den här saken på intet sätt skiljer dem från Hitlers och därmed från nazisternas. De vet inte att den svenska högern stödde apartheidregimen i Sydafrika, liksom den stödde Franco och Salazar, som även hade USA:s stöd. De vet nog heller inte att en icke föraktlig del av högern stödde Hitler och hans nazism, som var en klar högerideologi. De vet inte att diktatorerna i Sydafrika, Spanien och Portugal, förtryckte sina folk, fängslade, misshandlade och torterade oppositionella, liksom militärjuntan i Grekland gjorde. Jag gissar att de inte vet att vi fick hit en hel del flyktingar från dessa länder i mitten av 1900-talet, människor som flydde förtrycket i Spanien, Portugal och Grekland.

Så upp till kamp nu gammelmedia, och börja informera om fascismen och om militärjuntors högerpolitik  under 1900-talet, samt om den svenska högerns inställning till dessas diktaturer, de där som inspirerat Breivik till hans eget privata krig mot socialdemokrater och vänstern. Börja ”vaccinera” hela det svenska samhället mot högerextremism – också.

Nu är det dessutom definitivt dags för högerfolk att ta sig samman och börja be om ursäkt för alla illdåd som utförts i högerideologiernas namn, precis det som de har krävt från kommunister i mer än 60 år, vad gäller vad somliga kommunistiska diktatorer har ställt till med, och som kommunister i Sverige också gjort de senaste 50 åren. De har tagit avstånd och avstånd och avstånd. Men högern har inte gjort något liknande. Så högern – ta avstånd från Franco och Salazar, liksom från apartheidregimen i Sydafrika, be om ursäkt för juntans i Grekland illdåd, kräla runt på magarna och be folk förlåta er ert stöd för Pinochet och hans massmördande och för allt högern gjort i Sverige för att motarbeta utvecklandet av ett demokratiskt samhälle. 

/Kerstin

PS:OBS kommentarreglerna som det finns länk till överst i spalten till höger.

Länkar:
– ”Dubbelmoral i medierna”, Anders Forsström, DN 28/7 2011
– ”Bristen på tabu mot islamofobi är farlig”, Lisa Bjurwald, DN 26/7 2011
- Ord göder hat, ledare DN
– Oanständig koppling, ledare DN
– ”Ett öppet samhälle kräver ansvar för det egna ordet”, T Tennsjö, DN 31/7 2911
- Francisco Franco, Wikipedia
- Augusto Pinochet, Wikipedia
- António de Oliveira Salazar, wikipedia
- Mohammad Mosaddeq, Wikipedia
– Grekiska militärjuntan 1967–1974, Wikipedia
- Apartheid, Wikipedia
- JO-kritik skakar Forum för levande historia, DN 4/11 2010
- Lägg ner forum för levande historia, Jonas Sjöstedt 8/9 2009
- Forum för levande historia ska kartlägga antisemitism och islamofobi, FLH
- Dags att utvärdera Forum för levande historia, SvD 26 januari 2010 kl 04:43
(citat ur: Efter Alliansens valseger 2006 fick dock Forum ett uttalat uppdrag att upplysa om kommunismens brott mot mänskligheten. Men intresset för nazismens tvillingideologi var svalt. = Likhetstecken mellan nazism och kommunism, en värsta sortens politisk propaganda)
- Terrormisstänkt medlem på nazistforum, Expo