Slaget om Tripoli pågår just nu. Thierry Meyssan, rapporterar om 350 döda och 3.000 sårade hittills. Nato har utsatt staden för ett intensivt bombardemang och tydligen har man också ilandsatt trupper från båtar.

A NATO ship docked near Tripoli unloaded heavy weapons and discharged Al Qaeda jihadists, supervised by officers of the Alliance.

The fighting raged again on Sunday night, reaching a rare degree of violence. NATO drones and planes have been bombarding in every direction. Helicopters are strafing people in the streets to clear the way for the jihadists. (1)

Det är naturligtvis bara en fråga om tid innan Nato med allierade, Qatar, Saudiarabien och ”rebellerna” bl.a. vinner kriget. Konstigt vore det annars, med tanke på de resurser som de dessa allierade besitter och med tanke på att Ghadafisidan är utsatt för blockad.

Och under tiden har Nato och dess allierade brutit mot FN:s stadgar och alla internationella lagar i stort sett. Undrar om människor i allmänhet inser vad detta innebär för framtiden och för resten av världen?

Nu får vi se hur det går under dagen och bara hoppas att det inte blir samma sorts seger som den som så stolt proklamerades i Irak för åtta år sen och att rebellerna är precis de frihetsälskande, rättskaffens och demokratiskt sinnade grupper som de som stött bombandet av Libyen tycks mena att de är och också att de verkligen agerar för och har majoriteten av det libyska folket med sig.

Sen kan man ju också hoppas att USA och övriga allierade drar sig ur Libyen och att landet slipper en amerikansk militärbas, som ju brukar bli följden av sådana här segrar.

/Kerstin

Länk:
1) Nato carnage in Tripoli, Thierry Meyssan, Voltairenet.org, 21/82011 kl.0.35
- Nazemoroaya: NATO förde in de väpnade ligorna i Tripoli med hjälp av båtar, Third World
- Libyen: motstridiga påståenden rapporteras från Libyen, Mavera
- Senaste nytt från Libyen, Svt
- ”Vi är inträngda i ett hörn”, Svt

Jag fortsatte förstås att googla på artikeltiteln ”Libya regime calls for ceasefire” och hittade en site med ett inlägg med denna artikel, men det är inte exakt samma artikel som den jag skrev om i förra inlägget. Jag hittade den på Sky News. 

Sist i denna artikel kan jag läsa att:

Anticipating victory, the rebels’ political leaders have set out a plan to transform the country from autocracy to a full-blown democracy, in a roadmap which could help define Libya for the coming decades.

The 14-page ’constitutional declaration’ plots a path via the first elections seen in Libya since 1964 to a new constitution and a multi-party democracy inspired by Islamic law.

Jag, som tycker att man ska hålla isär religion och politik och som vet hur det ser ut i en del andra länder som tillämpar islamisk lag, tycker inte detta verkar speciellt lovande för Libyerna, där kvinnorna, exempelvis, har mycket långtgående rättigheter idag. Kommer vi att få se ett nytt Saudiarabien i Libyen om Nato vinner kriget och överlämnar makten till rebellerna? Somligt vi läst tidigare pekar väl i den riktningen.

Jag betvivlar starkt att de libyska kvinnorna i allmänhet i så fall kommer att uppfatta detta som en befrielse.

/Kerstin

Länk:
– S Libya regime calls for ceasefire, Sky News, 19/8 2011
– NATO’s puppet regime in Libya falls apart, Peter Symonds, World Socialist Web Site (Published by the International Committee of the Fourth International (ICFI)) 13/8 2011

Det förra inlägget, som var tänkt som ett kort mycket ironiskt inlägg, växte ut till något som nog var ganska svårt att följa, så här vill jag göra ett förhoppningsvis klarare och något förenklat sammandrag av det.

Jag läste alltså i artikeln ”Libya regime calls for ceasefire”, på The Sydney Morning Herald, två intressanta saker, dels att Ghadafi föreslog eld upphör, dels att rebellerna varnade för att det skulle bli ett blodbad när de intog Tripoli inom kort. Så skrev jag mitt korta ironiska inlägg.

Dagen därpå var artikeln ifråga borttagen och länken ledde istället till en artikel med rubriken Tripoli rocked by explosions, på samma site. Man hade uppenberligen omdirigerat från den sida jag länkade till till den här sidan istället. Det var klart eftersom man kom till denna nya artikel genom att klicka på samma URL som ledde till den första artikeln trots att den nya artikeln har en annan URL.

Någon timme senare hade man bytt även den andra artikeln och nu omdirigerade man istället till en artikel med rubriken Besieged Gaddafi seeking refuge. I denna artikel läste man att Ghadafi försöker lämna Libyen, överge folket i Tripoli alltså, vilket verkar vara en ren PSYOPS-artikel ämnad att förvirra Tripoliborna. I den här artikeln menar Jalil att ”han fruktar att det blir ett blodbad i Tripolis”, beroende på att Ghadafi inte ger sig och avgår. Det ligger alltså ett underförstått hot även här, men uttryckt på ett lite mer försåtligt sätt och med skulden för ett eventuellt blodbad överlagd på Ghadafi.

Under tiden försvann också min blogg från Google när man googlade på den första artikelrubriken. Den fanns där på morgonen dock, med infon (felaktig) att jag skrivit detta inlägg för två dagar sen. När jag fortsatte att skriva på inlägget kom bloggen åter upp på Google, nu med ”för två timmar sen”. Bara någon halvtimme senare var den borta igen.

Dessutom finns artikeln inte cachad, så man får inte fram den den vägen heller via Google.

Vi googlade vidare på den försvunna artikelrubriken och finner den bl.a. på Silobreaker med samma ingress som den hade när den fanns på The Sydney Morning Herald och med länk till originalet för mer om ämnet. Men där fanns ju förstås The Sydney Morning Heralds artikel, Besieged Gaddafi seeking refuge, som den ju hade ersatts med.

Tydligt och klart att artikeln inte var önskvärd – från något håll (?) och censurerardes alltså, och inte bara av tidningen The Sydney Morning Herald alltså, utan även av Google.

Varför var artikeln obekväm? Om det kan jag bara spekulera och i synnerhet som jag inte har artikelns ursprungstext och bara kommer ihåg vissa delar av den, även om den inte var så väldigt lång.

Jag kan tänka mig två skäl. Dels ville man kanske inte att det skulle komma ut att Ghadafi hade erbjudit eld upphör. Det kan ju se illa ut att man nonchalerar detta och bara struntar i att förhandla utan föredrar att fortsätta bomba Tirpoliborna, i synnerhet som man varnar för ett blodbad i Tripoli och i synnerhet som Nato officiellt bedriver det här kriget för att ”skydda civila”. Dels att rebellerna ”varnar för”, som också kan uppfattas som ”hotar med”, detta blodbad, som ju inte ställer dem i någon god dager, vilket var precis vad jag ironiserade över.

Det är också helt klart att YouTube tar bort alla videofilmer som visar rebellernas våld mot människor, i synnerhet mot svarta människor, som jag erfarit tidigare och som även andra skriver om på nätet nu. Så den av många fruktade censuren av nätet i Väst har redan börjat. Var det någon som kritiserade Kina?

/Kerstin

Läser i The Sydney Morning Herald att rebellerna varnar för blodbad under det förestående slaget om Tripoli.

Dags för Nato att börja bomba rebellerna alltså – för att skydda civila, eftersom den nu erkända regeringen i Libyen hotar med att anställa blodbad på sin egen befolkning.

Tillägg kl 12-55:
Länken nedan fungerar inte. Tidningen har omdirigerat så att man kommer till en annan sida (håll pekaren på länken och jämför utseendet på denna med URL:en på den sida man kommer till). Läs också om saken på kommentarsidan här. Det är något skumt med det här.

/Kerstin

Länk:
- Libya regime calls for ceasefire, Imed Lamloum, The Sydney Morning Herald 19/8 2011

Tillägg kl 15.20
Nu händer det så många underligheter med sidan jag länkade till med ovanstående länk, och som jag skrivit om i en kommentar, så nu lyfter jag fram denna kommentar hit. Den påbörjades med anledning av att Dan i en kommentar påpekade att länken inte fungerade. Det föranledde mig att, tillsammans med Dan titta närmare på saken och mig att skriva följande:

Slår man på Google på rubriken i länken, så kommer denna rubrik upp på flera ställen. På sidan länken går till har artikeln bytts ut mot en artikel med rubriken Tripoli rocked by explosions. På ett ställe där jag hittar rubriken i länken:

http://www.sknvibes.com/news/newsdetails.cfm/38933

har texten reviderats. Där kan man läsa: Abdel Jalil was speaking in an interview ….. that he feared a ”veritable bloodbath” in a battle for the capital. Sedan fortsätter texten med att skylla detta på att Ghadafi inte avgår frivilligt.

Det var inte vad som stod ursprungligen i texten utan istället ungefär” There will be/is going to be/ a bloodbath…etc. Dessutom kan jag inte erinra mig att det stod något om att detta blodbad skulle vara Ghadafis fel.

Jag sparade dessvärre inte någon del av texten.

Det finns tydligen många sätt att censurera media på nätet och när de stora hotas av obehagliga fakta, då används de, även i Väst. Det skrivs idag en del på andra bloggar och siter om hur YouTube tar ner filmer som visar rebellernas illdåd, det jag kunde notera tidigare och skrev om här.

Detta är ju också ett tämligen tydligt tecken på att hela Libyenaktionen är en sjuk historia, när man är beredd att ta till sådana här metoder för att somligt inte ska komma fram. Här ska tydligen ingenting komma fram som kastar en skugga över de ”frihetskämpande” rebellerna i Libyen.

Tillägg kl. 12.30:
Det kan också hända att redaktören för The Sydney Morning Herald har lyft bort artikeln ifråga. För klart är att man vidarelänkat, eller länkat om på tidningen så att man nu kommer till en artikel med en annan rubrik istället. Bara det är märkligt. Skulle kunna förklaras av att han/hon kommit på att författaren har felcitrat vad rebellerna sagt. Men eftersom artiklar med samma rubrik också försvunnit från andra siter så verkar detta inte riktigt troligt, i synnerhet som det inte finns någon länk på Google till cachen på sidan.
Hade författaren bara citerat rebellerna fel så borde tidningen ha kunnat uppdatera artikeln bara, ändrat den lite och skrivit ”uppdaterad” och tid och datum, eller bara datum. Men det har man alltså inte gjort.

Det finns fler konstigheter här. Första gången jag gick in på Goggle på artikelrubriken ifråga, för en dryg halvtimme sen, så fanns Motvallsbloggen med där, men det påstods då att jag skrev om artikeln (rubriken fanns där) för 2 dagar sen. Jag skrev om den för 12 timmar sen. För två dagar sen skrev jag inlägget om Craig Roberts och där finns inte artikeln omnämnd.
När jag så gick in på Goggle igen, en halvtimme senare, på samma rubrik, då hade Motvallsbloggen försvunnit från första sidan.

Mer mystifikationer:
På sidan som försvunnit, och i länken, talar man om den libyska regimen och avser Ghadafisidan. (Struken del här eftersom jag misstog mig.)

Mystiskt är allt detta det under alla omständigheter.

Tillägg kl 14.15:
Att tidningen, som jag länkat till i inlägget, nu arbetar frenetiskt för att sopa bort alla spår av den ursprungliga arikeln står nu klart. För när jag återigen klickar på länken i inlägget så kommer jag inte till samma sida som jag skrev om tidigare i kommentaren, utan till ytterligare en annan sida med rubriken Besieged Gaddafi seeking refuge

Den sidan måste vara en del av Natosidans PSYOPS för där kan man läsa att Ghadafi har sökt asyl i flera andra arabländer, Egypten, Marocco, Tunisien och Algeriet. Vem tror på det? Ghadafi må vara stenhård mot oppositionella och en skurk, men han är inte dum. Han har fullt klart för sig att samtliga dessa stater är amerikanska marionetter och att han knappast kan känna sig trygg där. Så även om han försöker lämna Libyen före Natos krossande och blodbad där, så har jag svårt att tro att han försöker komma till något av dessa länder.
Min gissning är alltså att det här är ämnat att missleda dem som stöttar honom i Libyen, att tro att han är på väg att överge dem. En del av den psykologiska krigföringen alltså. Den del av kriget som Sverige skulle delta i, enligt senaste beslutet.

Tillägg kl 15.00:
Nu står Motvallsbloggen på första sidan igen på Google. Måhända var det en slump att den inte fanns där för en stund sen. Men nu står hänvisar datum till kommentaren, då det står 2 timmar sen. Fortfarande lite underligt. Blir intressant om den får stå kvar där också.

Vidare undersökningar visar att flera av de sidor som hade artikeln jag länkar till, omdirigerar till artiklar med andra artiklar. Någon med samma artikel som jag nämnde först ovan. Någon med samma artikel som The sunday Morning Herald omdirigerade till efter ändringen av omdirigeringen.

Så helt klart försiggår det ”anpassningar” efter önskemål från någon centralt belägen högre ort.

Tillägg 16.30:
Och när jag nu går in på Google och söker med hjälp av rubriken i den åsyftade länken, så har Motvallsbloggens inlägg (för två timmar sen) försvunnit därifrån igen.

Tillägg 16.45:
För ett par timmar sedan fann vi en sida, Silobreaker, där man inte hade ändrat i ingressen till artikeln ifråga, och här är hela URL:en dit:

http://www.silobreaker.com/libya-regime-calls-for-ceasefire-5_2264788398231257374

Där står just nu följande att läsa:

Libya regime calls for ceasefire
Muammar Gaddafi’s tottering regime has called for an immediate ceasefire in Libya and said a peaceful solution was possible, as rebels claimed control of a key oil refinery and warned of a bloodbath in the fight for Tripoli.
Rebels have been seeking to sever Tripoli’s supply lines from Tunisia to…
READ FULL ARTICLE

När man klickar på länken under ingressen (read full article) kommer man till sidan om att Gadafi söker asyl (Besieged Gaddafi seeking refuge), på The Sydney Morning Herald, till den artikeln som man där ersatt ursprungsartikeln med alltså. Ovanstående ingress visar just att sidan är utbytt.

Råkade ramla över en artikel från 17:e april, som, trots att den verkar gammal, är högst aktuell fortfarande. Det är en artikel med en intervju med Paul Craig Roberts, som arbetade på finansdepartementet under Reagan. Intervjun handlar om Libyen och vad som hände där i början, samt varför. Överspelad kan man tycka men icke så.

På intervjuarens första fråga, som handlar om målsättningen med operationen i Libyen och att denna verkar ha ändrats till att handla om att avsätta Ghadaffi, svarar Craig Roberts:

First of all, notice that the protests in Libya are different from the ones in Egypt or Yemen or Bahrain or Tunisia and the difference is that this is an armed rebellion.

 (Min översättning: Först av allt,  notera att protesterna i Libyen skiljer sig från dem i Egypten och Yemen eller Bahrain eller Tunisien och skillnaden är att detta är ett väpnat uppror.)

Precis vad jag tyckte mig notera de första dagarna, då media berättade hur oppositionen beväpnade sig ganska direkt och attackerade polisstationer samt dödade flera poliser. CR fortsätter:

There are more differences: another is that these protests originated in the eastern part of Libya where the oil is – they did not originate in the capital cities. And we have heard from the beginning, credible reports that the CIA is involved in the protests and there have been a large number of press reports that the CIA has sent back to Libya its Libyan asset to head up the Libyan rebellion.

(Min översättning: Det finns fler skillnader: en annan är att dessa protester började i de östra delarna av Libyen där olja finns – de började inte i huvudstaden. Och vi har hört, från början, trovärdiga rapporter om att CIA är iblandat i protesterna och det har varit ett stort antal pressrapporter om att CIA har skickat sina libyska ”assets” (ung. informanter) för att styra upp upproret.)

Så går CR vidare och förklarar att han tror att det här handlar om att köra ut Kina från Libyen och se till att Kina inte kan lägga beslag på den libyska oljan eller andra naturesurser i Afrika.

The US is countering this by organizing the United States African Command (USAC), which Qaddafi refused to join. So that’s the second reason for the Americans to want Qaddafi out.

(Min översättning: USA motverkar detta genom att organisera Förenta Staternas Afrikanska Kommando (USAC), som Qadaffi vägrar att delta i. Så detta är den andra orsaken för amerikanerna att vilja få bort Ghadafi.)

Intervjuaren frågar så vilka rebellerna är och vilken kontakt de har med CIA som redan finns på marken i Libyen. På det svarar CR att resolutionerna inte tillåter soldater på marken:

But of course the CIA is. So we do have these violations of the UN resolution. If NATO, which is now the cover for the world community, succeeds in overthrowing Qaddafi the next target will be Syria because Syria has already been demonized.

Why are they targeting Syria? – Because the Russians have a very large naval base in Syria. And it gives the Russian navy a presence in the Mediterranean; the US and NATO do not want that. If there is success in overthrowing Qaddafi, Syria is next.

Already, they are blaming Iran for Syria and Libya. Iran is a major target because it is an independent state that is not a puppet of the Western colonialists.

(Min översättning: Men naturligtvis, CIA är där. Så vi har dessa brott mot FN-resolutionen. Om NATO, som nu är täckmantel för världssamfundet, lyckas avsätta Qaddafi så är Syrien nästa mål för Syrien har redan demoniserats.

Varför siktar de in sig på Syrien? – För att ryssarna har en mycket stor flottbas i Syrien. Och det ger ryssarna tillgång till Medelhavet; USA och NATO vill inte ha dem där. Om det lyckas dem att avsätta Qaddafi så är Syrien nästa mål.

De anklagar redan Iran för Syrien och Libyen. Iran är huvudmålet för det är en oberoende stat, ingen marionett till Västs kolonialstater.)

Varför Ryssland och Kina inte röstade mot FN:resolutionerna mot Libyen, menar CR att han inte vet, så intervjuaren fortsätter med att fråga om Libyens frysta tillgångar utomlands.

Press TV: A sizeable portion of Qaddafi’s assets have been frozen in the US as well as some other countries. We also know that the Libyan revolutionaries have set up a central bank and that they have started limited production of oil and they are dealing with American and other Western firms. It begs the question that we’ve never seen something like this happen in the middle of a revolution. Don’t you find that bizarre?

Roberts: Yes it’s very bizarre and very suggestive. It brings back the fact of all the reports that the CIA is the originator of this so-called revolt and protest and is fomenting it and controlling it in a way that excludes China from its own Libyan oil investments.

In my opinion, what is going on is comparable to what the US and Britain did to Japan in the 1930s. When they cut Japan off from oil, from rubber, from minerals like ore; that was the origin of World War II in the pacific. And now the Americans and the British are doing the same thing to China.

The difference is that China has nuclear weapons and it also has a stronger economy than do the Americans. And so the Americans are taking a very high risk not only with themselves, but with the rest of the world. The entire world is now at stake on American over-reach; American huberus – the drive for American hegemony over the world is driving the rest of the world into a World War.

(Min översättning: Press TV: En avsevärd andel av Qaddafis tillgångar har frusits i USA såväl som i andra länder. Vi vet också att revolutionärerna i Libyen har satt upp en centralbank och att de har startat en begränsad produktion av olja och att de förhandlar med amerikanska och västerländska företag. Vi har aldrig sett något som detta hända mitt i en revolution. Finner du inte detta bissart?

Roberts: Jo det är bisarrt och mycket talande. Det återgår på det faktum alla rapporter talar om, att CIA ligger  bakom denna så kallade revolt och protest och underblåser och kontrollerar den på ett sådant sätt att Kina stängs av från sina egna oljeinvesteringar i Libyen.

Enligt min åsikt kan det som händer här jämföras med vad USA och Storbritannien gjorde mot Japan på 30-talet. När de skar av Japan från oljetillförsel, från tillförsel av gummi och mineraler som metall; Det var var orsaken till världskriget på den fronten. Och nu gör amerikaner och britter samma sak mot Kina. 

Skillnaden är att Kina har kärnvapen och att man också har en starkare ekonomi än amerikanerna. Så amerikanerna tar en mycket stor risk inte bara för sin egen del utan för resten av världen. Hela världen står nu på spel i och med amerikanernas storhetsvansinne, dess hybris – försöken att uppnå en hegemoni över hela världen driver resten av världen mot ett världskrig.)

Nu kan man nog inte vara säker på att CIA verkligen kontrollerar skeendet i Libyen. Det troliga är att man styr Rebellrådet men inte stora delar av de stridande rebellgrupperna, som väl mordet på Younes nyligen visar. Så vad pekar det på framöver? Iraksituationen förstås. USA tror sig kunna kontrollera situationen men kommer inte att kunna göra det, precis som i Irak.

På frågan om han tror att det blir marktrupper i Libyen svarar Roberts:

Most likely – unless they can find some way of defeating Qaddafi without that. Ever since we’ve had Bill Clinton, George W Bush and now Obama, what we’ve learned is law means nothing to the executive branch in the US. They don’t obey our own laws; they don’t obey international law; they violate all the civil liberties and buried the principal of habeas corpus – no crime without intent; of the ability for a defendant to be legally represented.

They don’t pay any attention to law so they’re not going to pay any attention to the UN. The UN is an American puppet organization and they will use it as a cover. So yes if they cannot run Qaddafi out they will put troops on the ground – that’s why we have the French and the British involved. We’re using the French elsewhere in Africa also; we use the British in Afghanistan – they’re puppets.

These countries are not independent. Sarkozy doesn’t report to the French people – he reports to Washington. The British PM doesn’t report to the English people he reports to Washington. These are puppet rulers of an empire; they have nothing to do with their own people and we put them in office.

(Min översättning: Högst sannolikt – såvida man inte kan besegra Qaddafi utan sådana. Ända sedan vi hade Bill Clinton, George W Bush och nu Obama, har vi sett att lag inte betyder någonting för den verkställande makten i USA. Den lyder inte sina egna lagar; den lyder inte internationella lagar; den våldför sig på alla privatpersoners frihet och den har begravt  habeas corpus – inget brott utan intention; möjligheten för en anklagad att försvara sig (ung). 

De bryr sig inte om lagar så de kommer inte att bry sig om FN heller. FN är en amerikansk marionettorganisation och man använder den bara som täckmantel. Så visst, kan man inte få bort Qaddafi så kommer man att gå in med marktrupper – det är därför vi har involverat fransmännen och britterna. Vi använder fransmännen på andra ställe i Afrika också; vi använder britterna i Afghanistan – de är nickedockor.

Dessa länder är inte oberoende. Sarcozy rapporterar inte till (tjänar inte) det franska folket – han rapporterar till Washington. Den brittiske PM rapporterar inte till (tjänar inte) det engelska folket han rapporterar till Washington. De här är marionetter i ett imperium; de har har ingenting att göra med sina egna befolkningar och vi tillsätter dem.)

Det här låter ju inte trevligt. Men känner vi inte igen detta även i Sverige?

Craig Roberts sista ord i intervjun lyder:

America wants to rule Russia, China, Iran, and Africa, all of South America. They want hegemony over the world. That’s what the word hegemony means. And they will pursue it at all costs.

(Min översättning: Amerikanerna vill styra Ryssland, Kina, Iran och Afrika och hela Sydmamerika. De vill ha total hegemoni över hela världen. Det är vad Värdshegemoni innebär. Och de kommer att driva igenom det till vilket pris som helst.)

Visst går det kalla kårar utmed ryggraden när man läser det här och man vill inte riktigt tro på det, men vi får väl anta att Craig Roberts vet lite om hur tongångarna går inom makteliten i USA. Vad han säger om tankarna hos denna elit låter bra likt Hitlers dröm en gång, om världsherravälde, och nog använder USA samma medel för att nå målet, enorm propaganda tillsammans med precis allt våld som krävs. Men eftersom man inte möter det allvarliga motstånd, som består i en jämbördig motståndare, någonstans, som Hitler mötte till sist, och våldet inte drabbar oss i Europa (än), så verkar det amerikanska våldet inte lika hemskt för oss som Hitlers. Det verkar snarare komma i småportioner, fast det gjorde Hitlers också, tills de allierade förklarade krig och började slå tillbaka, hårt och med alla medel.
För oss i Europa, som redan underkastat oss den nya världsmakten USA, verkar alltså USA:s våld inte så allvarligt, i synnerhet som propagandan har övertygat oss om att det är nödvändigt för att försvara oss och bevara freden (!). Vi underordnar oss alltså, och krigar för den stat som idag gör anspråk på att styra hela världen, precis som stora delar av borgerligheten ville göra under Hitler på sin tid, eftersom han ju skulle komma att behärska hela världen så till slut.

Vi är redan, fast de flesta inte noterat den saken, inne i ett nytt kallt krig där Väst står mot Ryssland och Kina. Just nu testar USA, bit för bit, var gränsen för Rysslands tålamod går, ja även var Kinas gräns går. Det återstår sedan bara att se om Ryssland och/eller Kina slår tillbaka på allvar till slut, eller om de faller undan totalt de också, till skillnad mot vad de allierade gjorde inför Hitlers våld och maktanspråk till slut.

Skulle ett krig bryta ut mellan Väst och någon av dessa stormakter, ja då ligger Sverige illa till säkerhetsmässigt idag. Men då får förstås alla bombliberaler sina drömmar uppfyllda – äntligen och med råge, med massor av ärofyllt ansvar – om de inte dör direkt förstås, i de första bombattackerna mot Stockholm.

Sveriges militärstrategiska läge har inte varit så farligt sedan andra världskriget och våra styrande har gjort vad de kunnat för att det ska bli ännu farligare när de nu, mot svenska folkets uttalade vilja, övergett neutralitetspolitiken. Men den svenska regeringen tjänar väl också i första hand Washington numer.

/Kerstin

Länkar
- ’US To Recoup Libya Oil From China’, Paul Craig Roberts i Sri Lanka, Guardian 17/4 2011
- De dubbla måttstockarna, Mikael Nyberg (ursprungligen Clarté nr 2 2011)

Mer att läsa:
- Sanningen om ”Ghadafis” frysta tillgångar, Third World
- Project for the New American Century, Wikipedia
- Libya’s Blodd For Oil: The Vampire War. Susan Lindauer, News Now 2/4 2011
- Libyan rebel ethnic cleansing and lynching of black people, Human rights investigations, 7/7 2011
- Libya City Torn by Tribal Feud. Ethnic Hatred Rooted in Battle for Misrata Underlines Challenges the Nation Faces After Gadhafi, Wall Street Journal, 21/6 2011
- Libya: Gadhaffi Retakes Key Towns, Susan Lindauer, Scoop 17/8 2011

Lyssnade på Studio Ett om situationen i Libyen igår eftermiddag. Alexander Atarodi, på FOI, presenterade en fantastisk analys av situationen i Libyen.(1)

Jodå, syftet med Natos bombningar var visserligen också att rädda Benghazis civilbefolkning från ett förestående folkmord, alltså från något som inte hade skett men som man påstår skulle ha skett, men huvudsyftet, erkände han, var att göra sig av med Ghadafi.
– Men, frågade intervjuaren, vilka är de här oppositionella som vi stödjer i Libyen?
Det vet man inte, förklarade analytikern. Det är ett senare problem. Först när Ghadafi är störtad kan vi börja ta reda på vilket mål oppositionen, som man stödjer, kommer att sträva mot, om den kommer att vilja inrätta ett demokratiskt system.
Man häpnar.

Hur man bryter mot FN.s stadgar i Libyen
Första målet var alltså, vad vi kritiker hävdade, att avsätta och bli av med Ghadafi, inte att rädda civila. Det sade man inte när operationen påbörjades och det strider klart mot FN:s stadgar. Enligt dessa får FN inte initiera operationer i akt och mening att avsätta en medlemsstats regim och Libyen är medlem i FN. Alltså kan man inte med bästa vilja i världen hävda att detta var vad resolutionerna 1970 och 1973 syftade till. Det spelar ingen roll hur mycket man tänjer tolkningen av vad dessa resolutioner tillåter. Operationen i Libyen är olaglig och regelvidrig och öppnar för precis vilket godtycke som helst vad gäller att ingripa i andra länders interna angelägenheter och att börja bomba oskyldiga medborgare var som helst i världen.

Sanningen, alldeles oavsett vad man anser om bombandet i Libyen och om svenskt deltagande i operationen, är alltså att Sverige nu deltar i ett projekt som strider mot FN:s stadgar. Inte, som vi svenskar ska bringas tro, att vi deltar i en FN-ledd operation och i en operation som ligger i linje med FN:s fredsarbete. Hur många svenskar känner till detta? Vill verkligen svenska folket, i det vi kallar det demokratiska Sverige, att Sverige ska delta i krigsprojekt som handlar om att avsätta regimer som USA inte gillar och i länder vars naturresurser amerikanska multinationella bolag vill ta hand om och oavsett hur många människoliv det kostar?

Svenska journalister borde skämmas ögonen ur sig för att de inte påtalar det olagliga i Libyeninsatsen, och dess konsekvenser för det internationella juridiska systemet.

Vidrig dubbelmoral frå USA:s och Natoländernas sida
Men, säger försvararna av Natos terrorbombande i Libyen, Ghadafi är en förfärlig diktator. Han mördar och torterar sina oppositionella. Jo, det betvivlar nog ingen. Det gör alla ledare i mellersta Östern. Men ett antal av dessa diktatorers totala brist på tvekan inför att använda tortyr är vad USA utnyttjar, när det passar USA: syften. Det gör man när man skickar olydiga och/eller misstänkta terrorister till dessa diktatorers länder, som tidigare till Egypten ex. eller till fängelser i Afghanistan, för att de ska torteras till att ”avslöja terrornätverken” – för USA:s räkning. Alltså för att utföra den tortyr som man inte vill, eller inte kan utföra inom USA:s gränser eftersom det skulle uppröra hederligare amerikanska väljare då tortyr, åtminstone tills nyligen, förbjuds i amerikansk lag. Det var ingen slump att USA inrättade sitt eget tortyrnäste i Guantanamo, alltså utanför USA:s gränser.

Hyckleriet är så fantastiskt och så enormt att man häpnar.
Det är troligen därför som de flesta inte inser vad som pågår. Så mycken ondska vill man inte tro att USA, demokratins försvarare i världen enligt propagandan, vill eller förmår uppvisa.

Nu ligger vägen öppen till Tripoli, sades vidare i Studio Ett. Benghazistyrkorna kommer snart att ta över staden, tack vare Nato:s bombningar, som dels skrämmer Ghadafis anhängare, dels splittrar dem. I verkligheten tycks något helt annat hända. Bombningarna av mindre byar och städer, får befolkningen att lämna byarna, varefter Benghazigänget kan dra in och hävda att de nu har tagit en ny by, en ny småstad, och att de avancerar mot Tripoli. Senare kommer invånarna ibland tillbaka, åtminstone en del av dem. Benghazikrigarna är inte tillräckligt många för att ha resurser att kontrollera de byar och småstäder, som de säger sig ha ”tagit”, utan de drar vidare på de för dem förbereddda ”gator” som Nato bombar upp åt dem, som ett rövarband som drar förstörelse och död med sig. Det här innebär att Benghazirebellerna knappast har en chans att ta över och kontrollera hela Libyen och upprätthålla den, eller ens av mindre delar av landet.

Om Nato inte ingriper med marktrupper
Om inte Nato ingriper också med stödjande markstyrkor utan bara fortsätter att bomba, kommer det här inbördeskriget sannolikt att fortsätta i åratal, med enormt lidande för alltfler civila libyer som resultat, med ett totalt sönderslaget infrasystem, med svält, med brist på medicin, brist på effektiv sjukvård och och ett sönderslaget utbildnings- såväl som försörjningnssystem, sådant som redan börjar märkas i landet. Man har redan brist på medicin och mat exempelvis, precis som situationen blev i Irak under upprätthållandet av blockaden och ”överflygningzonen” där. Denna fortgick under närmare 10 år före invasionen och förorsakade åtskilliga människors onödiga död, inte minst barns, och kriget där fortsätter fortfarande fast man inte talar så mycket om det idag. Det här är numer ”det normala” i Irak och inte intressant för Västmedia längre.

Om Nato sätter in marktrupper
Om Nato däremot beslutar sig för att gå in med marktrupper kommer samma sak att hända som i Irak efter invasionen. Vi kommer att få se ett gerillakrig som dels är ett inbördeskrig, mellan klaner som blir alltmer fientligt inställda mot varandra ju längre Nato bombar och ju fler illdåd klanerna begår mot varandra, dels ett krig mot Natos styrkor, mot ockupationen alltså.

Därmed kan vi nu ganska klart se hur den irakiska situationen utvecklar sig i även Libyen vilket av dessa två fall som än realiseras, exakt vad USA och Natoledarna ville åstadkomma, splittring och kaos, och precis det vi, som ställde oss kritiska redan från början, förutsåg. Man kan idag inte sucka och fråga sig om Väst aldrig lär sig. Man måste dra slutsatsen att precis detta är vad USA och Nato går in för att åstadkomma, söndring och splittring för att Väst lättare ska kunna kontrollera områden med viktiga naturresurser.

Men, nu kommer det fram andra uppgifter.

Planen för hur Libyen ska styras efter att Nato och Benghazirebellerna har segrat
Nu föreligger också en annan möjlighet nämligen att varken Nato eller USA går in Libyen efter att Benghazirebellerna har ”marscherat in i Tripoli, utan att det istället blir Saudiarabien, som tillsammans med andra styrkor från MÖ, går in i Libyen för att kontrollera befolkningen där. Att man planerar detta beror förstås på att Benghazirebellerna inte skulle klara den saken. Så många är de inte. Samt för att USA inte längre kan eller inte vill ha marktrupper i fler länder.

På Global Research hittade jag en artikel om detta sent i natt, en artikel av journalisten Tom Coghlan, där han refererar en artikel som han skrivit i The Times UK under rubriken ”Leaked Plan of Western Governments for ”Post-Gaddafi Libya”, en 70-sidig plan. Artikeln är inte åtkomlig på The Times utan att man erlägger en mindre avgift. På en av de sidor man kan ta del av gratis kan man läsa följande ingress den 8/8:

Libya after Gaddafi: the grand design for a post-Gaddafi country

Tom Coghlan

…prepare a blueprint for a post-Gaddafi Libya that would retain much of the current regime…2003 and the rebel takeover in eastern Libya in March. The plans are highly reliant on the…important that the general public [in Libya] knows that there is an advance plan, and it…  (2)

Vad säger då denna 70 sidor långa plan, som arbetats fram av Rebellrådet i Libyen med hjälp från Väst?
I korthet, men läs gärna artikeln själv, förklarar den att man inte ska upprepa missgreppen efter invasionen i Irak. Därför ska de som förklarar sig lojala med den nya regim som ska ersätta Ghadafis, få sitta kvar i administrationen.

The document includes proposals for a 10,000-15,000 strong ”Tripoli task force”, resourced and supported by the United Arab Emirates, to take over the Libyan capital, secure key sites and arrest high-level Gaddafi supporters.
It claims 800 serving Gaddafi government security officials have been recruited covertly to the rebel cause and are ready to form the ”backbone” of a new security apparatus.
The blueprint contains plans for about 5000 police officers now serving in units not ideologically committed to the Gaddafi regime to be transferred immediately to the interim government’s forces to prevent a security vacuum.
The documents claim that the rebel groups in Tripoli and surrounding areas have 8660 supporters, including 3255 in the Gaddafi army.
Vi får också veta att:

The rebel government’s ambassador to the UAE and the head of the planning cell for the task force, Aref Ali Nayed, expressed regret the document had been leaked. But he said: ”It is important that the general public (in Libya) knows there is an advance plan, and it is now a much more advanced plan.” (3)

samt att:

Significantly, there are no plans to deploy rebel forces from the east in Tripoli. Instead ”sections of Nafusa Mountain and Zentan freedom fighters” from the west would be moved to the capital and media messages would stress that there is ”no external imposition on Tripolitanians”. Most of Tripoli’s interim security force would come from the city. (3)

Det libyska folket ska också hjälpas direkt, bla.a. med flaskvatten (!!) Det kommer förstås att behövas när man har bombat sönder det fantastiska vattenförsörjningssystmet i Libyen:

There is also a UN-supported program to deliver immediate humanitarian aid, including bottled water, by land, sea and air, with support from key Muslim countries such as the UAE (Förenade Arabemiraten: min anm), Qatar and Turkey. (3)

Pengar att tjäna här alltså, för multinationella företag. Först försäljning av flaskvatten för att man bombat sönder det enastående vattenförsörjningssystemet i Libyen, sedan, efter att man tagit över och reparerat detta system, på att ta ut avgifter för detta vatten. Om man lyckas få kontroll över landet alltså.

Vidare ska den nya regimen också ta sig an vad man kallar ”femtekollonare”, alltså grupper som inte vill acceptera Rebellregimen.

Slutligen en intressant sak med den här artikeln. Den finns, vad jag kan se när jag googlar om den, inte publicerad (än) i något annat västerländskt medium än i The Times. Man undrar varför. Däremot tycks mängder av kritiska mindre siter samt media i Afrika och Asien ha publicerat eller refererat den.

/Kerstin

Länkar:
1) Rykten om Kadaffis avgång, Studio ett 15/8 2011
2) Libya after Gaddafi: the grand design for a post-Gaddafi country, The Times 8/8 2011
3)  Leak of a 70 page Criminal NATO Plan to Occupy Libya, Leaked Plan of Western Governments for ”Post-Gaddafi Libya”, Jason Ditz, Global Research 8/8 2011
 3) Leaked Plan of Western Governments for ”Post-Gaddafi Libya”, Tom Coghlan, Global Research 8/8 2011
- Gaddafipengar blir medicin, SvD 16/8 2011
- Gaddafi-styrkor avfyrade robotvapen, SvD 16/8 2011
- Khaddafi sköt scud-robot, DN 16/8 2011
- Khaddafipengar blir medicin, DN 16/8 2011
- NTC-sändebud libysk ambassadör i USA, DN 16/8 2011
- Revolutionen är kidnappad, Joakim Bröms, AB 4/7 2011

Mer läsning om Libyen
- Libyan rebel leader sacks entire cabinet. guardian.org 9/8 2011
- Libya rebels claim Tripoli advance, guardian.org 14/8 2011
- Libya country profile, BBC News, 21/5 2011
- Mystery over Libyan rebel commander’s death. AlJazeera 29/7 2011
- Terrific… Libyan Rebel Leader Fought With Islamists Against US in Afghanistan, Gateway Pundit, 25/3 2011
- Mahmoud Jibril: the international face of Libya’s rebels, CBCnews
- NATO agrees to lead airstrikes against Gadhafi, The Washinton Times, 27/3 2011
- NATO Massacres of Civilians Aimed at ‘Cleansing’ the Libyan People’s Resistance, COTO Report, 14/8 2011
- NATO’S Massacre At Majer, Libya, Franklin Lamb, Countercurrents.org, 13 August, 2011
- End Game For Benghazi Rebels As 
Libyan Tribes Prepare To Weigh In, Franklin Lamb 03 August, 2011 Global Research
- Why the West is committed to the murderous rebels in Libya, Patrick Cockburn, The Independent 31/7 2011
- Libya’s ragtag rebels are dubious allies, Patrick Cockburn, The Independent 11/87 2011
- : How Nato’s blunders have prolonged Libya’s suffering, Patrick Cockburn,The Independent 22/5 2011
- Don’t believe everything you see and read about Gaddafi, Patrick Cockburn, Independent Sunday, 26 June 2011
- Saudi Arabia’s new law would make political dissent a crime, Patrick Cockburn, The Independent 23/7 2011
- Nato in Libya has failed to learn costly lessons of Afghanistan, Patrick Cockburn, The Independent 
- The headless corpse, the mass grave and worrying questions about Libya’s rebel army, The Telegraph 20/7 2011

När sommarprogrammet började var det mycket bredare och mer samhällstillvänt än det blivit de senaste 20 åren. Pratarna talade ofta om samhälle och om politik, eller så kåserade de som hade anlag för det om ditt och datt, som en av mina favoriter Torsten Ehrenmark, som var en ren fröjd att lyssna till. Nu, i egoismens och jagcentrismens förlovade tidevarv har det blivit mest ett program om ”Mitt livs historia”. Eftersom jag aldrig kommer att göra något sommarprogram så ska jag skriva ner mitt livs historia på bloggen istället. Den är inte märkvärdig och knappast värd att skriva memoarer om. Jag har inga intressanta trauman att berätta om och ingen eländig mamma att göra upp med så den som orkar läsa det här får bereda sig på att ta del av ett ganska ointressant levnadsberättelse. Fast det har varit mycket roligare att leva det här livet än berättelsen låter ana. Det beror på att jag inte är någon författarbegåvning.

Så nu alltså, så här var och blev mitt liv:
Jag kom till världen i januari 1944 i Eskilstuna. Det fortsatte genom en del flyttningar runt södra Sverige, vartefter min pappa bytte upp sig på arbetsmarknaden. Det blev sex år i födelsestaden, ett år i Växjö, två år i Lysekil, tre år i Motala innan jag hamnade i Södertälje, blev tonåring och livet så att säga började.

Skolan var det där man var tvungen att gå i och som tog alldeles för mycket av ens fritid, men den gick bra, betygen var alltid tillräckligt goda för att föräldrarna skulle vara nöjda och jag behövde inte anstränga mig för att få dem. Jag blev lat på kuppen. På den tiden var skolorna också kommunala och väldigt olika i olika delar av landet. I Motala hade man sjuårig folkskola och när vi kom till Södertälje, som var försöksstad för den nya s.k. enhetsskolan, blev jag plötsligt skyldig att tillbringa nio år i den obligatoriska skolan. Det gjorde kanske inte så mycket för det var väl mer eller mindre självklart att jag skulle fortsätta in på läroverket, först i realskolan och sedan i gymnasiet. Nu slumpade det sig emellertid så att försöksverksamheten kom att gå ännu längre, så när jag skulle ha börjat i första klassen i läroverket, efter sexan, beslutade man ganska plötsligt att realskolan skulle slopas och alla skulle istället gå de sista tre åren på enhetsskolans högstadium.

En klasskamrat, vars pappa var lärare vid läroverket, talade om att han skulle tentera in till andra klassen i läroverket istället, för att komma in där ändå. Jag gick hem och förklarade för föräldrarna att det tänkte jag också göra. Jag hade ju hela sommarlovet på mig att läsa in en årskurs i alla ämnen.
– Dumheter, sa pappa, som aldrig uppmuntrade mig, det klarar du aldrig, du som inte ens läser läxor.
Det var liksom droppen. Jag skulle minsann visa honom. Så mamma lånade ihop första läsårets kurslitteratur av en arbetskamrat vars dotter gick i läroverket redan och så satte jag igång. Jag pluggade för första gången i mitt liv. Det blev en del slit och någon hjälp fick jag inte någonstans. Jag tenterade, och det gjorde även en hel del andra optimister varav somliga klarade tentorna, andra inte. Jag tillhörde, till pappas stora förvåning, dem som klarade sig.

Det blev tre år i realskolan som jag minns med glädje. Jag hade väldigt roligt under den tiden, men det var kamratskap och fester som var det roliga. Livet lekte. Det där med att plugga var dock inte min melodi. Jag var van vid att betygen fixade sig utan sådant under läsåren. Det gjorde de inte i läroverket så det gick som det gick. Jag körde i några ämnen varje år och fick ägna somrarna åt att läsa in årskursen och tenta den på hösten för att slippa gå om året. Klasskamrater med rikare fäder, eller mer förstående sådana, gick på ferieskola för att läsa upp om de kört i något ämne. Pappa förklarade barskt att klarade jag inte av att få uppflyttning till nästa klass under läsåret så fick jag endera läsa upp mig utan dyr hjälp eller sluta på läroverket. Det hade ju varit nesligt så det blev sommarplugg varje sommar och tentor varje höst. På så sätt klarade jag mig igenom de tre åren i realskolan och slutade där med en realexamen, som på den tiden var en riktig examen, med realskrivningar och en muntlig tentamen på examensdagen. (Får Björklund sitta kvar så har vi snart sådant igen. Han har ju hunnit tillbaka till 60-talet redan.)

Nu förmörkades livet dock plötsligt. Jag hade egentligen en lycklig barndom med en pappa som visserligen var sträng och som aldrig sade ett berömmande ord till mig men som aldrig slog mig eller var otrevlig på annat sätt och en mamma som var fantastiskt gullig och uppmuntrande och med känslan att föräldrarna hade ett gott förhållande. De var alltid rara mot varandra och det förekom inga hårda ord eller gräl mellan dem hemma. Om någon surade eller höjde rösten så var det jag.
När jag fyllde femton är skildes mina föräldrar dock. Det kom som en chock. Jag hade inte kunnat förställa mig något sådant eftersom föräldrarna alltid verkat lyckliga med varandra. Dessutom var det nästan lite skamligt på den tiden att ha skilda föräldrar och nu kom föräldrarna att ha så mycket egna bekymmer att jag, som inte hade några syskon, inte riktigt fick plats i deras liv. Pappa ansåg att eftersom jag var så slö i skolan så skulle jag ut och jobba nu. Det var ingen idé att kosta på mig några år på gymnasiet. Mamma hade ingen möjlighet att försörja mig genom ett sådant.
(Mina föräldrar gifte sig var och en på sitt håll, träffades igen tio år senare, tog ut skilsmässor båda två och gifte om sig med varandra. Nu är de borta båda två. Pappa sedan 20 år, mamma sedan tre år.)

Efter skolan
Så efter realexamen 1960 började grottekvarnen för min del. Det blev ett arbete på ett återförsäkringsbolag i Stockholm (som förresten låg i det bekanta hörnet Sveavägen/Tunnelgatan). Jag avancerade så småningom från vaktmästeriet och diveresejobb där till kontoret och statistikjobb. Lönen var omkring 475 kronor/månad. Det var ingen hög lön på den tiden heller. Om jag inte missminner mig fick jag ut omkring 350 kr efter skatter och avgifter. Av dessa gick 65 kronor till månadsbiljett på tåget och ytterligare någon femtiolapp till nylonstrumpor. Flickor fick inte bära långbyxor på kontoren på den tiden och inte vara barbenta. Ett par nylonstrumpor kostade omkring 5 kr och de fick förstås inte vara trasiga. Hemma slapp jag betala för mig då pappa betalade 150 kr/mån för mig till mamma tills jag fyllde 18 år. Det blev alltså omkring 200 kr kvar till allt annat jag behövde. En vinterkappa kostade på den tiden omkring 400 kronor så när jag behövde en sådan fick jag en av pappa.

Men jag ville fortsätta studera, trots allt, så jag anmälde mig till Kungsholmens högre allmänna läroverks gymmnasiekvällskurser och hyrde ett rum på söder, hos ett par bekanta till bekanta till mina föräldrar. Det blev emellertid för slitit att arbeta 8 timmar/dag ha tre lektioner fem kvällar i veckan och läxor på det, varav latinläxorna krävde flera timmar varje kväll, så det orkade jag bara med en och en halv termin med C i latin.

Efter en kort tid på ett annat försäkringsbolag, (som låg vid Stureplan) lyckades jag övertala min pappa att betala en kurs på en lanthushållsskola, som min bästa väninnan skulle gå på. Så vid 18 gick jag igenom en sådan. Det var en femånaders kurs över sommaren och skolan var ett internat. Min tanke var att jag skulle arbeta som au pair i England efter detta för att lära mig engelska och för att komma ut och se mig om lite i världen. Men au pair-jobb vågade jag mig inte på utan att kunna åtminstone något om matlagning. På den fronten, som fortfarande inte är en av min begåvningsprofils toppar, kunde jag ingenting. Det enda jag klarade av var att koka upp vatten till en kopp te och breda en ostmacka, nå jag kunde hälla upp en tallrik filmjölk också. Alltså tillbringade jag och min väninnan fem sommarmånader på Vackstanäs Lanthushållsskola utanför Södertälje, där vi fick lära oss laga mat, baka, sköta höns och grisar, odla  grönsaker och att mjölka kor, för hand och med maskin. Det sista var en pärs de första gångerna.

Jag hade ingen djurvana och var paniskt rädd för stora djur, kor och hästar. Men en dag stod jag där med ett par mjölmaskinkoppar i handen och ena sidan av en ko framför mig. Jag var övertygad om att kossan skulle sparka ihjäl mig. Det gjorde hon inte. Hon bara bligade snett på mig och makade sig allt närmare och närmare och närmare tills jag var helt inklämd mellan henne och kossan bredvid, som stirrade ondsint på mig och hjälpte till att klämma åt mig.
– Kör in huvudet i ljumsken på henne, sade ladugårdslärarinnan uppmuntrande, så makar hon på sig så att du kommer åt att sätta på kopparna.
Snart gick det som smort. In med baken i kossan bredvid och huvudet i ljumsken på kossan som skulle mjölkas och på med mjölkapparaten. Så lärde jag mig att inte baka sockerkaka också. Så det har jag inte gjort sedan dess. Å andra sidan har jag inte mjölkat kor sedan dess heller.

Familj och barn
De fem månaderna gick snabbt och under tiden hade jag hunnit möta den unge man som jag senare skulle komma att gifta mig med och få en dotter tillsammans med. Det blev alltså ingenting av med Englandsresan. Jag var givetvis alldeles för ung för att få barn, bara 20 år, och jag tyckte nog själv, några år senare, att det var dumt av mig att inte vänta med barnaföddandet, även om jag älskade min dotter och var väldigt glad för henne redan innan hon var född. Senare tyckte jag det var förträffligt att jag fått henne så tidigt, för vi har haft mycket roligt ihop och jag hann på det sättet med mycket efter småbarnstiden. Jag har dessutom haft turen i livet att ha fått en väldigt gullig dotter.

Före bröllop och dotterns födelse arbetade jag några månader på Scania och sedan något år på Mellansvenska Virkesmätningsföreningen, med att kubera virke. Sen blev jag hemmafru några år. Det fanns ju inte daghemsplatser till alla på den tiden. De få platser som fanns var vikta för ensamstående mammor. Jag leddes nästan ihjäl av att gå hemma och bara sköta hem och barn så när jag var 23 år började jag på gymnasiet vid Norrköpings skola för vuxna. Man vistades vid skolan fem veckor och gick igenom vad som skulle läsas in hemma, sedan åkte man hem och pluggade hemma några månader, så tillbaka till Norrköping för att tentera av de kurser man hade läst in. Min dåvarande svärmor, som var en underbar människa, hade hand om dottern de där femveckorsperioderna jag var i Norrköping. Efter ett år och nio månader var jag klar med gymnasiets samhällsvetenskapliga kurs. Vid det laget hade vi vuxit ifrån varandra, mannen och jag, så vi skilde oss efter några år. Jag hade då börjat studera vid universitetet i Göteborg.

Det andra livet
På universitetet i Göteborg träffade jag Dan – igen. Vi kände varandra sedan realskolan i Södertälje. Vi var klasskamrater där och hade båda tentat in i tvåan. Något år senare slog vi våra påsar ihop.

Efter tre år på universitetet hade jag min fil.kand. Då köpte vi ett gammalt hus i Kinna. Där försörjde vi oss som lärarvikarier några år, och med diverse och där började vi samla på oss en massa djur, marsvin, får, hästar, höns, kaniner, duvor, katter, hundar och påfåglar. Vi hade tänkt bo där en kortare evighet, fem år eller så. Det blev 32 år, med ett års mellanspel i Åmål (1986/87) men vi behöll huset i Kinna som dottern, vuxen då, bodde i under den tiden, och flyttade tillbaka dit igen efter knappt ett år.

När vi bott några år i Kinna, i mitten på 70-talet, engagerade vi oss i miljörörelsen och jag blev nyfiken på vad vetenskapen egentligen kunde säga oss, så jag började studera vetenskapsteori vid universitetet i Göteborg, samtidigt som jag arbetade som sfi-lärare åt ABF i Kinna. Det blev tre betyg vetenskapsteori och sedan forskarutbildning och en amanuenstjänst vid institutionen några år, därefter forskarbidrag under tre år. Avhandlingen hann inte bli klar under de åren så jag började arbeta som Sfi-lärare igen, först ett år i Åmål sedan i Svenljunga, och slutförde avhandlingen vid sidan av arbetet. 1988 disputerade jag, som första kvinna som disputerade i ämnet. Något år senare fick jag ett lektorsvikariat, kombinerat med en studierektorstjänst, på halvtid, på institutionen. De forskningsanslag som jag sökte fick jag inte. För att slippa lasa mig sades jag upp från tjänsten efter tre år men fick fortsätta att undervisa lika mycket, som timanställd istället. Några år senare sparades jag bort helt av staten, i den allmänna nedskärningen efter krisen i början av 90-talet.

För övrigt har jag förstås undervisat på alla möjliga andra ställen, högskolor, högstadier, haft studiecirklar åt ABF i språk och konsthantverk, dessutom stått i affär, arbetat på olika kontor under sommarlov, skrivit mycket, sysslat med mina hobbies, teckning, målning, hantverk av olika slag och tränat och tävlat med mina hundar mm.

Ut ur samhället
När jag blev bortrationaliserad från universitetet var jag 54 år gammal och liksom körd överallt, innanför universitet pga sparkrav (eller för att jag var obstinat och sade ifrån, hur man nu vill se det) och utanför universitetet för att jag var för gammal för allting och ointressant på en arbetsmarknad som ju blivit ordentligt kärv de senaste 20 åren. Som Sfi-lärare hade jag hunnit bli svartlistad i Västsverige eftersom jag solidariserade mig med eleverna och mot kommunerna när dessa bröt mot lagen. Så Sfi-jobbet kunde jag inte gå tillbaka till. Således förvandlades jag i ett huj till en av Sveriges högst meriterade hemmafruar. Det förblev jag, med undantag av undervisning på några kurser i vetenskapsteori på Högskolan i Borås ett par år till och en liten kurs vid Chalmers nästan fram tills jag tog ut min pension vid 65, med en usel pension förstås, som dessutom sänks varje år just nu. Som tur är har jag aldrig haft dyra vanor och kan hushålla.

Dan och jag har flyttat vidare till ett mindre hus mitt ute i skogen och har idag bara tre hundar och saknar en katt. Och här sitter jag nu och bloggar – bl.a.

Tillbakablick
När jag tänker tillbaka på mitt liv så inser jag att jag nog har haft en väldig tur i livet genom att jag alltid fått leva med människor som varit vänliga och hjälpsamma själar och aldrig råkat ut för att leva med allvarliga konflikter i familjen eller med människor med problembeteenden av något slag. Dessutom har jag haft förmånen att få vara frisk alla de år jag levt. Inget av detta betyder att jag aldrig haft några livssvackor eller problem. Sådana har jag förvisso också haft men de har ju gått över och de har inte tagit så stor del av mitt liv att jag ser dem som förödande så här i efterhand. Det positiva i livet har klart övervägt och även det dystra har man lärt sig något från. Så skulle jag välja en sång som passar mitt liv skulle jag välja : Jag vill tacka livet.

Det enda som plågat mig allvarligt livet igenom är alla de hemskheter som drabbar så många andra människor på jorden. Jag har aldrig förstått dem som kan åsamka andra människor så mycket ont som somliga kan göra och  jag blir så heligt arg när någon är medvetet hänsynslös mot andra människor. Jag kan dessutom inte förstå dem som inte bryr sig.

Och efter att ha lyckats åstadkomma ett tämligen intetsägande sammandrag av mitt egentligen ganska roliga och väldigt omväxlande liv känner jag för några dagars bloggpaus, om det inte händer något som jag inte kan låta bli att kommentera :-).

Tillägg kl. 19.45:
För den som önskar läsa om något viktigare, efter den här berättelsen, rekommenderar jag starkt Maveras senaste blogginlägg, samt flera inlägg på Third World  (här, här och här).

/Kerstin

Den här filmen, som kommer från de Libyska nyheterna, handlar om två ting, dels om offren för Natobombningarna i Zlitan för några dagar sen, då mellan 40 och 85 civila (oklart exakt hur många), en del små barn, dödades. Dels handlar den om upploppen i London, sedda utifrån ett libyskt (Ghadaffisidans) perspektiv. Det senare kommer sist på videon. Inte så lite tänkvärt.

Det här är första gången, förresten, som människor kan vara med direkt i krigshändelserna sedan Vietnamkriget, nu via YouTube. I Irak och Afghanistan har ju USA och Nato sett till att endast tillåta s.k. ”inbäddade” jorurnalister, som knappast ger hela bilden och som oftast inte kan undvika att påverkas av de soldatgrupper de är inneslutna i.

Nu försöker man dock återigen förhindra att andra sidan kommer fram med sin syn på händelserna i media, bland annat genom att bomba TV-huset i Tripoli (där flera journalister dog). Men här kommer den, videon från 10 augusti från Libya News, som bombningen tydligen inte lyckades stoppa, med överskriften:

Libya News August 10, 2011 – Cameron has lost all legitimacy because he killed unarmed civilians

Nu förefaller också FN:s generalsekreterare Ban Ki Mon ha förstått vad FN:resolutionen 1973, om att skydda civila genom att upprätta ett ”överflygningsförbud” för Ghadafis regim, har tagit vägen och vad resolutionen har urartat i, såvida detta inte är keinesisk desinformation förstås. Eller har någon hört detta från svenska media?

UN Chief urges all parties exercise extreme caution in Libya CCTV News

/Kerstin

Länkar:
- The people of Majer, Zlitan – NATO’s “military targets”, Lizzies Liberation
- NATO’s killing of civilians in Zlitan a bigger “mistake” then it anticipated, Lizzies Liberation
- Libya diary day 13 (Aug 9), Lizzies Liberation
- CNN skildrar NATO:s massaker i Majer, Libyen, Third World
- Ytterligare 85 mördade av NATO:s bomber i Zlitan, därav 33 barn, Third World
- NATO reneges on its mission, Thierry Meyssan,Voltairenet.org

(OBS: Ett tillägg 11/8 nederst i inlägget)
Annika Sundén, docent i nationalekonomi och ställföreträdande generaldirektör för Pensionsmyndigheten, förklarar i en intervju i Studio Ett på tisdagseftermiddagen varför man ska ”lugnt sitta kvar i båten” med sina premiepensionsfonder. Citat: ”Det är ju ett långsiktigt sparande, uppgångar och nedgångar på börsen jämnar ut sig över tiden. Om vi tar finanskrisen 2008 som exempel, så återhämtade sig ju börsen på två år, och 2010 gick den upp med 34 och en halv procent.”

Detta påstående är gravt vilseledande. 34,5 %  på ett år låter bra, men det räckte ändå inte för att börsen skulle återhämta sig. I alla fall inte till den nivå den hade 2007, före finanskrisen. Och hur har det gått med återhämtningen efter tidigare nedgångar? 2007 hade börsen inte hunnit återhämta sig till den nivå den hade före IT-kraschen 2000. Nu har det alltså gått elva år sedan börskraschen 2000 utan att placerare i aktiefonder fått se börsen ”återhämta sig”. Hur långsiktigt ska sparandet egentligen vara för att ned- och uppgångar ska jämna ut sig?

/Dan Gmark

 Studio Ett, 16-timmen

Och här är ett diagram över Stockholmsbörsens utveckling från januari 2007 till augusti 2011:

Var och en kan själv gå in på Nasdaq/OMX och konstruera diagram för valfri tidsperiod. Följ bara denna länk.

Tillägg:10/8 kl 11.30
Vi har tidigare skrivit om pensionssystemet här på Motvallsbloggen. För den som verkligen vill försöka förstå hur ”det nya pensionssystemet” fungerar rekommenderar vi vår postning den 24 augusti 2010 (lång text):
- Vem har tagit våra pensioner?
Texter om premiepensionen (kortare):
- Avancerad aktiespekulation med pensionspengar
– Avancerad aktiespekulation. Information till de två miljoner som inte är medvetna om att de deltar
– Brev från pensionsmyndigheten – regeringen djävlas med oss

Tillägg 11/8 2011, kl 21.25
Jan Hagberg har kommit med en kommentar som är så bra att vi tycker att den bör lyftas fram. Därför kopierar vi in den här och hoppas att Jan inte har  något emot det:

Jan Hagberg 
Som alltid viktiga frågor som tas upp på den här bloggen. Intressant är också att cirkulärkommentatorerna anser det nödvändigt att här få ett ord med i laget. Ett påstående i den genren är att det nya svenska pensionssystemet skulle vara robust, ett uttalande i Bo Könberg-klassen. Det var han som påstod att det nya offentliga pensionssystemet, för vars konstruktion han är delansvarig, i stort skulle klara sig utan politisk inblandning fram till nästa istid. Detta har ju mer än vederlagts nästan direkt då systemet kom att politiskt manipuleras redan inför valet 2010, för att de verkliga nivåsänkningarna inte skulle få fullt genomslag förrän valet var överstökat. Så mycket för den robustheten.

De kommunala avtalspensionernas konstruktion är en helt annan diskussion men det kan noteras att inlägg nr 2 indirekt antyder att fondering skulle vara ett bättre sätt att trygga pensioner. Det är generellt sett en grav missuppfattning, fysiskt omöjligt att ge ett innehåll. Den som går till årsredovisningen för inkomstpensionssystemet ska finna att pensionsåtagandet i redovisningstermer är större än den svenska nationalförmögenheten. Fullfondering i någon mening skulle mer än utesluta allt annat ägande i landet än det från pensionsfonder!

Det är inte så att pensionspengar tar slut. Det hela är en fråga om vilja till omfördelning, antingen via avgifter eller via avkastning.

Makroekonomiskt är pensioner inget som kan sparas. Pensioner är realekonomiskt konsumtion av varor och tjänster, här och nu. Alltså är det viktigt att det finns en produktion just när pensionen ska tas ut. Ändå diskuteras pensionen i stort sett endast som en finansiell institution.

Ekvationen för bruttonationalprodukten är:
BNP = Konsumtion + Investeringar + (export – import)

Att skapa möjligheter för en god pension är alltså detsamma som ställa krav på en hög produktion, dvs i praktiken ekvivalent med krav om hög sysselsättning. Resten är en fördelningsfråga. Enda gången detta faktum erkänns politiskt, är när det talas om höjd pensionsålder – som följd av ökad livslängd.

Men västvärlden är nu i stället koncentrerad på nedskärningar och minskad sysselsättning, inte minst utifrån som det sägs krav från de finansiella marknaderna (och däribland pensionsfonder!). Detta leder till en motsägelse som förbigås med största möjliga tystnad!

Det gamla ATP-systemet var realekonomiskt mycket väl genomtänkt (precis som det federala ålderspensionssystemet Social Security i USA). Vad som hade räckt för att utveckla systemet var ett antal som det brukar kallas parameterförändringar, samt en helt annan strävan efter full sysselsättning! Nu fick vi i stället ett nyliberalt systemskifte efter den senaste modeflugan på det ekonomiska området – styrt av slagord som fondering, valfrihet och incitament.

Incitamentet skulle leda till att fler för att få en bättre pension skulle arbeta längre fram i åldrarna. Så var det tänkt. Men om ingen tar politiskt ansvar för en fungerande arbetsmarknad längre, används valfriheten till att ta ut pensionen så tidigt som möjligt i stället! Så gick det med den ekonomiska idealmodellen!

Den ökade fonderingen (i såväl offentliga pensioner som avtalspensioner) är bara pengar in i det internationella finansiella svarta hålet. Gamla AP-fonderna användes för infrastrukturella investeringar i landet (och det skulle behövas i dag också, i transportapparaten, i renoveringar av miljonprogrammet, i andra offentliga investeringar osv),

De nya AP-fonderna kastas i stället bort i den internationella spekulationsekonomin, precis som PPM-sparandet. Det som överhuvudtaget hänt är att fler fått chansen att skära emellan och sålunda har driftskostnaderna för det nya pensionssystemet fyrdubblats jämfört med det gamla ATP-systemet – med följd också att pensionerna försämras!

Det ökade pensionssparandet i landet sedan alla systemskiften genomförts i offentliga pensioner och i avtalspensioner är en av förklaringarna bakom det ihållande stora bytesbalansöverskottet, alltså rena merkantilismen. Att svenskarna skulle tillåtas leva som rentierer i det internationella varu- och tjänsteutbytet, är det väl bara dårar som tror på!

Hör just på ekot (16.45) att även Italien beordrats att privatisera i utbyte mot stödköp av italienska statspapper. Dags alltså att läsa om Naomi Kleins bok ”Chockdoktrinen”, nu  när även de europeiska folken, liksom det amerikanska, ska tvingas att realisera ut sina offentligt ägda verksamheter pga den ekonomiska krisen. Vilka kommer att äga hela Europa när krisen är över?

Vilka var det som ansåg att Naomi Klein hade fullkomligt fel?

/Kerstin

Länkar:
– Ekot 16.45 
- Kajsa Ekis Ekman: När eurokostymen inte passar, DN 8/8 2011