Om propaganda och självständigt tänkande
Tron kan förflytta berg sägs det, men det är förstås helt fel. Det kan den inte, åtminstone inte om man menar det bokstavligt. Däremot kan man med propaganda leda folk precis dit man vill och inte sällan fortsätter de sålunda indoktrinerade vidare i tangentens riktning av bara farten.
De flesta av oss tenderar att tro att vi tänker rationellt, fattar våra beslut efter moget övervägande och på grundval av kunskaper om det vi beslutar om samt, och det är nog de viktigaste, vi tror att vi fattar våra beslut och tycker vad vi tycker av alldeles egen fri vilja. ”Jag”, säger var och varannan människa, ”låter mig verkligen inte påverkas av propaganda eller reklam eller av andras åsikter”.
Inget av detta är sant. Ingen enda av oss hyser de åsikter vi gör därför att vi självständigt och/eller utan att ha blivit påverkade av andra, beslutat att tycka som vi gör. I något enstaka fall har vi kanske tänkt efter, vägt för och emot och först därefter bestämt vad vi ska anse, men de allra flesta av våra åsikter har vi fått utan att vi tänkt på saken, utan att vi varit medvetna om varför eller om att vi varit utsatta för en massiv propaganda, som gått ut på att få oss att tycka precis vad vi tycker. Eller så har vi bara tagit över åsikterna från omgivningen utan att tänka på saken.
Ta det här med rökning exempelvis, och vad jag skriver här skrivs inte för att säga att antirökpropaganda är något dåligt, utan bara för att illustrera hur propaganda kan förändra ett helt folks åsikter och hur djupt vi påverkas av sådan, somliga djupare än andra visserligen.
På femtiotalet var det närmast fint att röka. Vi omgavs av förföriska annonser där unga vackra människor satt i vackert motljus och behagfullt blåste ut rök från en härlig Camel eller en äkta John Silver. Det var vuxet att röka så unga människor började tjyvröka tidigt i livet, så även jag.
Nu rökte inte alla människor, men nog fick man känslan att det var på det sättet. Även många av dem som inte rökte förklarade att de tyckte att cigarettrök luktade gott och man hörde praktiskt taget aldrig att någon klagade på att det var rökigt i en lokal. Det fanns säkert människor som klagade – i hemlighet, men inte inför dem som rökte. Det var helt självklart att den som var rökare skulle få röka i stort sett överallt.
Så kom den stora antirökkampanjen igång mot slutet av sjuttiotalet (som jag minns saken var det Valfrid Pålsson, dåvarande chefen för Miljövårdsverket, som började, genom att anklaga miljökämparna för att de ju själva förorenade med sin rökning.) Det dröjde inte länge förrän man som rökare blev påflugen av helt främmande människor som påpekade att man förgiftade luften för dem.
Mina föräldrar rökte när jag var barn och tänk, jag kan inte minnas att det luktade rök hemma. Det gjorde det förstås, men det var ingenting man reagerade för. Idag tycker jag det luktar apa hos folk som röker inne i sina hus eller lägenheter.
Häromdagen hörde jag en regissör förklara att han aldrig lät sina skådespelare röka på scenen numer, för gjorde de det var det alltid någon eller några i publiken som började hosta. Och tänk, i min ungdom hördes aldrig någon hosta på grund av att någon rökte. Dessutom fanns det ju ingenting som hette allergi på den tiden. Det fanns eksem, det fanns hösnuva och det fanns astma, men med undantag för hösnuvan så förknippades de här åkommorna inte med lukter eller mat eller material av olika slag. Det kanske fanns de som fick astmaanfall av cigarettrök men jag träffade aldrig på någon sådan och hörde aldrig ens talas om någon.
Så djupt tar många alltså till sig propaganda att deras hostreflexer utlöses om någon i deras närhet röker, till och med om rökaren är ganska långt bort. Psykologer har i experiment visat att människor som är allergiska mot blommor kan få både utslag och allvarliga hostattacker när de kommer in i ett rum där det står en vas med plastblommor på ett bord, för att de tror att det är riktiga blommor.
Idag har de flesta slutat röka och en allt mindre del av befolkningen röker och numer röker man inte borta hos människor som inte själva röker inomhus och även många rökare har börjat gå ut, även hemma hos sig själva, för att ta sin cigarett utomhus istället för att röka inomhus. Alla rökare vet att de är paria idag och massor av icke-rökare har fått en mission i livet, den att frälsa rökare från deras last och värva alla för rökfrihet. Under senare år har dessutom ett antal verkligt nitiska medborgare just fortsatta i tangentens riktning och börjat ifrågasätta om rökare bör få sjukvård. Eftersom de inte sköter sig, säger de, så får rökarna skylla sig själva och varför ska vi betala vård för sjukdomar som rökarna själva sett till att skaffa sig.
Det har inte blivit så här för att rökare har dött som flugor runt oss, utan på grund av en åtminstone lågintensiv propaganda mot rökning.
Jag skulle vilja se den människa som idag tycker och säger att cigarettrök luktar gott alltså.
Smak är dessutom en vana och ingenting annat. När jag var barn tvingades man svälja en hel matsked fruktansvärt illasmakande fiskleverolja varje dag, eller om det var någon dag i veckan – alldeles för ofta var det i alla fall. De där skedarna var nämligen en veritabel plåga. Det sägs att när danskarna kom till Grönland och började ge barnen där ”nyttig” fiskleverolja så tyckte de här barnen att de fick något riktigt gott.
Så har vi ju det där med utställda byxor, höjden av elegans tyckte många av oss då, tämligen löjliga, tycker lika många av oss idag. Och här handlar det inte ens om propaganda, bara om att folk slutade bära sådana när det blev modernt med stuprör igen.
Den dystra sanningen är att de flesta av oss inte tänkt en enda självständig tanke. De flesta av oss vill vara som alla andra, och väldigt många av oss blir dessutom mycket upprörda om någon säger eller tycker något som vi inte är vana vid att folk säger eller tycker. Några få av oss är däremot bra på att koppla ihop tankar, som andra tänkt, på nya sätt. Det är de som blir de framgångsrika forskarna.
/Kerstin
