Pensionärstillvaron full av otrevliga överraskningar
Visst, det har gått så sakteligt, det där att man börjat bli, och nu definitivt är osynlig på grund av åldern. Det kan jag inte säga att jag lider av, tvärtom. Det är ganska skönt att ingen tittar två gånger på en. Man slipper därmed tänka så mycket på hur man ser ut. Som ung avskydde jag dessutom att bli avklädd med blicken av alla dessa medelålders spolformiga gubbar över 30 som man träffade på överallt i livet. Jag omgav mig därför alltid med stora bylsiga tröjor som dolde det mesta av de former jag hade. Men tiderna har förändrats i det avseendet har jag förstått. Idag tycks ju de flesta unga kvinnor anse att livets högsta lycka är att bli betraktad och behandlad som ett rent sexobjekt.
Nej avigsidorna med att bli gammal och osynlig är andra. Man är inte bara osynlig utan blir betraktad som idiot samtidigt. Plötsligt anser människor i ens omgivning, ja inte närmare vänner och familj förstås, att man inte kan och inte förstår någonting. Man är oftast bara meningslös att lyssna till, i värsta fall en sådan där byfåne som alla anser sig behöva förklara självklarheter för och som antas ha glömt allt det där man lärde sig redan som femåring.
En annan avigsida, som inte kom gradvis utan som plötsligt uppenbarade sig så fort man blivit pensionär, som jag ju blev i vintras, är den att plötsligt vara måltavla för diverse blufföretag som försöker lura på en allt möjligt trams, som prenumerationer på inkontinensskydd eller undermedel i kapselform som ger en ungdomen åter eller som garanterar god hälsa – tills man dör.
Somliga försäljare är helt övertygade om att man är så dum att man kommer att låta sig luras om de bara får prata på ett tag, åtminstone att man ska vara beredd att ta emot en provförpackning.
Min gamla mamma blev pålurad en sådan provförpackning, med kapslar med äppelcidervinäger. Hon var då över åttio och lätt dement och hade troligen ingen aning om vad det var hon sade ja till. Det trillade alltså in kartor med kapslar. Den första som kom slängde jag. Ett varuprov bara, trodde jag. Det andra som kom slängde jag också. Men det tredje som kom var en räkning för en kapselförpackning i månaden under ett år, eller något liknande. Så hade jag ett fasligt sjå att få det där lurendrejeriföretaget att sluta skicka eländet. Det gick till slut, men först efter diverse energikrävande insatser.
Och nu är man alltså där själv och anses dement nog att tacka ja till provförpackningar på allt möjligt och där man samtidigt tackar ja till helårsprenumerationer som man måste säga upp för att de inte ska löpa vidare ett år till, och sägas upp hos företag som är nästan omöjliga att få tag i. Och telefonförsäljarna ger inte upp. Trots att man redan vid första meningen talar om att man inte ska ha något. Gamlingar är, anser de förstås och som alla andra som inte uppnått en högre ålder än, så korkade att dem kan man utan vidare prata omkull.
Att bli äldre är inte alls så dumt, i många avseenden, men i somliga är det eländigt.
