Arbetarna organiserar sig
Det var en gång ett samhälle där de fattigaste tvingades stå med mössan i hand och bocka och buga för patron. De hade inte en chans att förbättra sina levnadsomständigheter utan kunde i stort sett användas som slavar, om de ville ha något i magen.
Det resulterade i att de fattiga arbetarna slog sig samman och bildade dels ett socialistiskt parti, dels fackföreningar för att tillsammans kämpa sig till bättre levnadsförhållanden och för att slippa att totalt underordna sig en mycket girig, egoistisk och ogin över- och kapitalistklass. (Socialdemokratiska partiet bildades 1889, kommunistiska utbrytarpartier grundades, något förenklat, då och då mellan åren 1921 och 1967)
Dessutom började man kämpa för allmän och lika rösträtt i slutet av 1800-talet. På den tiden hade man rösträtt i relation till sina inkomster. Ju högre inkomster desto fler röster till riksdagen. I början av 1900-talet hade mindre än var tionde svensk rösträtt. Män fick i princip rösträtt 1909 och kvinnor fick sin rösträtt 1921. Allmän och totalt lika rösträtt i Sverige tillkom först 1945, då även människor på fattigvården fick rösta. Så här står det i Wikipedia om diskussionen om den allmänna rösträtten
I allmänhet förhöll det sig så att socialdemokrater och liberaler ville utöka rösträtten till samtliga myndiga män, medan högern ville göra långsammare förändringar, och begränsa rösträtten på olika sätt, för att undvika att den framväxande arbetarklassens numerär skulle permanenta ett socialdemokratiskt maktinnehav.
Kooperationens, Konsums, framväxande
Eftersom säljare av livsnödvändiga varor gjorde sig enorma förtjänster, inte minst i tider då det rådde missväxt eller uppstod brister av andra skäl, slöt sig människor samman och bildade kooperationer, inköps- och försäljningsföreningar som startade affärer, framför allt mataffärer. De här kooperativa affärerna, gemensamt ägda alltså, hade som målsättning att sälja varor till vanligt folk utan de överpriser som de rika producenterna och affärsägaren tog ut och att tillhandahålla nödvändiga livsmedel även i kristider. Det blev Konsum. Kooperativa Förbundet grundades 4 september 1899.
Saltsjöbadsandan
Så småningom, men först efter första världskriget och efter revolutionen i Ryssland, där en stor del av överklassen miste både sina rikedomar och sina huvuden, lyckades man skapa bättre förhållanden för flertalet människor, i Sverige och i många andra länder i Europa.
Högern (nuvarande moderata samlingspartiet) röstade förstås emot dessa förbättringar och demokratiseringarna av landets styrelseskick.
Nu ingick fackföreningarna avtal med företagarna och perioden med den s.k. Saltsjöbadsandan tog vid (Förbundet mellan Landsorganisationen i Sverige och Svenska Arbetsgivareföreningen grundades 4 september 1938 i Saltsjöbaden). Företagarna var nu beredda att betala de anställda anständigare löner (mot att dessa inte bråkade,) hellre än att gå samma öde tillmötes som överklassen och borgarklassen i det som numer var Sovjetunionen. Sovjet, hur illa det än blev där i många avseenden, fungerade alltså så att Västvärldens befolkningar fick det avsevärt mycket bättre efter andra världskriget, då man var orolig att Sovjetexemplet, revolutionen, skulle sprida sig till resten av Europa. Man hade sett hungeruppror i Sverige under första världskriget ex. och revolutioner hade varit nära att bryta ut på flera ställen i Europa efter kriget.
Socialdemokratins betydelse för Sverige
Nu kom också socialdemokraterna mer varaktigt till makten, en makt som de skulle behålla många år (fram till 1976, då vi fick en borgerlig regering igen som regerade till 1982), även om de sällan hade total majoritet i riksdagen och dessutom regerade i koalition med Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) någon period under femtiotalet. Men även Folkpartiet, som på den tiden var ett sant socialliberalt parti stöttade ibland socialdemokraternas reformer.
Svenska folket får det mycket bättre
Den här perioden utmärktes av ett stort antal förbättringar för vanliga löntagare. De fick lagstadgad semester och så småningom allt längre sådan, allmän pension, 9-årig skola för alla infördes och skolan förstatligades för att bli likvärdig hela landet, många fler ungdomar kunde gå i gymnasieskola och så småningom (fram på 60-talet) studera vid universitet och högskolor.
Lönerna steg och man byggde ut sjukvården och äldrevården. Dessutom började man bygga moderna bostäder för att ersätta de omoderna och bedrövliga bostäder människor bodde i på den tiden (det s.k. miljonprogrammet, som kultureliten så gärna skäller på idag), vilket innebar att massor av människor fick moderna och fina bostäder. För många av oss som var barn och ungdomar då var dessa bostäder rena himmelriket i jämförelse med hur vi hade bott tidigare.
De flesta av de här förbättringarna för löntagarna röstade högern (nuvarande moderata samlingspartiet) emot (se nedan).
Socialdemokraternas mÃ¥lsättning pÃ¥ den tiden var att skapa bättre levnadsförhÃ¥llanden och högre materiell standard för alla svenskar och att utveckla hela Sverige till ett modernt land. Detta kallas idag, med ett föraktfullt uttryck för ”den sociala ingenjörskonsten”.
Utbyggnaden av infrastrukturen och den allmänna välfärden
Man byggde ut infrastrukturen, järnvägar, postsystemet, telekommunikationssystemet och elsystemet. Dessa system byggdes oftast i offentlig regi och kom att ägas av staten, det vill säga av oss alla eftersom staten är just vi alla. Skattebetalarna betalade alltså men det var privata företag, inte minst Wallenbergs, som utförde arbetena och som tjänade bra på utbyggnaderna. Alla våra stora svenska företag har alltså byggts upp med hjälp av våra skattepengar, de där som betalade deras produktioner och rationaliseringar.
Då ansåg man att det fanns ett antal naturliga statliga monopol, just sådana som var nödvändiga för att ett modernt samhälle skulle fungera, som kommunikationssystem (järnvägar, postsystem och telesystem) och elsystem. Alltså byggdes och ägdes dessa, i huvudsak, av staten, av Svenska folket. Tanken var att de här verksamheterna inte skulle ge vinst utan producera sina produkter så billigt som möjligt så att alla människor skulle kunna få del av nyttigheterna.
Början på egoismens tidevarv
Men fram emot 60-70-talen inträffade en mängd förändringar, som jag ska fortsätta med i ett kommande blogginlägg, liksom jag ska skriva lite om hur människosynen förändrades under de senaste 125 åren.
Lista över vilka reformer högerpartiet/moderaterna röstade emot under den här tiden:
1904–1918: Nej till allmän rösträtt.

1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.

1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.

1919: Nej till kvinnlig rösträtt.

1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.

1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.

1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.

1927: Nej till folkskolereform.

1931: Nej till sjukkassan.

1933: Nej till beredskapsarbete.

1934: Nej till a–kassa.

1935: Nej till höjda folkpensioner.

1938: Nej till två veckors semester.

1941: Nej till sänkt rösträttsålder.

1946: Nej till fria skolmåltider.

1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.

1947: Nej till allmänna barnbidrag.

1951: Nej till tre veckors semester.

1953: Nej till fri sjukvård.

1959: Nej till ATP.

1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.

1963: Nej till fyra veckors semester.

1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.

1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.

1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.

1976: Nej till femte semesterveckan.
Det var inte underligt att socialdemokraterna kunde sitta vid makten så länge och så relativt ohotade, men det tog slut så småningom och varför det hände återkommer jag till.
Länkar:
– allmän rösträtt, Wikipedia
– Socialdemokraterna(Sverige), Wikipedia
– Rösträttens utveckling i Sverige, Wikipedia
– Saltsjöbadsavtalet