Läser i GP att forskare har visat att det framför allt är kunders mun-mot-muninformation som ger affärerna fler kunder och att de enkäter som somliga affärer ibland ber kunder fylla i, inte säger sÃ¥ mycket – för att göra en kort sammanfattning. Utvärderingshysterin började i slutet av 80-talet och har nu nÃ¥tt hisnande proportioner, inom snart sagt alla omrÃ¥den och i och med mÃ¥lstyrningen av nästan all verksamhet. De kostar betydligt mer än de smakar.
Det har exempelvis varit populärt de senaste 15 åren att låta deltagare på kurser utvärdera de kurser de går. Nu har jag slutat undervisa på högskolor och universitet men dessförinnan fick jag en ganska lång erfarenhet av att bli utvärderad av studenter och teknologer. Det slog mig ganska snart, när det här bruket blev vanligare, att de där utvärderingarna inte var mycket värda om man ville förbättra eller förändra kurser. Det enda de dög till var att peka ut verkligt usla eller rent fantastiska lärare, extremerna, sådana där som trots allt är ganska sällsynta och som dessutom nästan alltid är kända hos överordnade även utan utvärderande enkäter.
De här enkäterna fyller egentligen bara en funktion, den att ge kursdeltagare och studenter en känsla av att de får vara med och säga sitt om undervisningen, vilket kanske i sig är en viktig funktion dock. De säger däremot väldigt lite om hur kurserna fungerar, rent kunskapsmässigt. Svaren på enkäterna påverkas nämligen av många faktorer, och ofta nog mer så av helt ovidkommande faktorer än av kursers verkliga innehåll eller uppläggning.
Om lärare är normalbra, normalt trevliga och hövliga mot kursdeltagarna, vilket nog de flesta är, kommer deras personlighet att påverka resultatet av enkäten snarare än innehållet i eller upplägget av kursen. Vi människor tenderar att inte vilja vara rent elaka mot människor vi tycker om, eller inte tycker rent illa om. Alltså tenderar de flesta av oss att svara ganska snällt och menlöst på enkäter/kursvärderingar i det här fallet.
Överhuvudtaget tenderar de flesta att lägga sig någonstans i mitten av svarsalternativen på en enkät, oavsett vad den handlar om. Vet inte om det är en kulturell historia, men de flesta av oss undviker de stora orden i seriösare sammanhang. De flesta kryssar alltså inte i de extrema alternativen, vilket förstås kan bero på att läraren är normalbra och vad kursdeltagarna förväntar sig.
En aldrig så god föreläsare däremot, vad gäller sakinnehåll i undervisningen, men som är otrevlig och blir illa omtyckt som person, eller en lärare vars föreläsningar är innehålllsmässigt viktiga men som inte förmår att engagera, låter torr och tråkig kanske, kommer också att få sin personlighet utvärderad, inte kursens innehåll eller uppläggning.
Det är tur för studenter och teknologer att vi lärare inte sätter betyg på deras personligheter.
Dessutom påverkas utvärderingar av det här slaget av gruppsammansättningen. Det finns i varje grupp ett litet antal personer som kommer att ange tonen under kursens gång. Om dessa personer är respekterade eller någotsånär omtyckta av resten av gruppen, så kommer deras attityder under kursens gång att påverka resultatet av utvärderingarna, och i högre utsträckning än innehåll och upplägg av kursen, eller framförandet av stoffet.
Under de omkring 10 år, som jag undervisade på en humanistisk 3-poängskurs på Chalmers (vetenskapsteori), samma kurs hela tiden, kunde jag redan långt innan kursen var klar, ibland redan efter ett par föreläsningar, säga hur utvärderingen skulle komma att utfalla.
Om de dominerande i gruppen var positiva, till ämnet eller till min person (vet inte vilket men troligen bådadera) så visste jag att utvärderingarna skulle bli positivare, genomsnittligt, än om de dominerande uppvisade en negativ inställning, till kursinnehållet eller till mig personligen, eller till bådadera (?). I det senare fallet blev utvärderingarna alltid mer negativa genomsnittligt. Grupptrycket är alltså mycket viktigt för hur en kursutvärdering utfaller.
De dominerande personernas inställning, framför allt om de är negativa, behöver dessutom inte ha ett dugg med lärarens undervisning, eller personlighet att göra. Kursdeltagare kan vara negativa från början bara på grund av att de har närvaroplikt på en föreläsning som de inte har lust att gå på, eller som de anser stjäl tid från vad de anser vara viktigare. De kan vara irriterade och negativa bara på grund av att de anser att schemaläggningen är dålig, en faktor som läraren kanske inte kan påverka. Deras attityder smittar sedan av sig på resten av gruppen, och givetvis också på lärarens attityd. Det är naturligtvis mycket roligare, och man blir en mycket gladare, mer engagerad och entusiastisk lärare om man möts av positiva kursdeltagare. Lärare är ju också människor.
Jag brukar alltså säga att en bra kurs görs av lärare och kursdeltagare tillsammans, även om det är lärarens sak att försöka vända de negativa. Ett sådant vändande kräver tid och tålamod emellertid, och går inte att åstadkomma på en kortare kurs eller föreläsningsserie. Den kräver också psykologisk insikt från lärarens sida.
Själv fann jag ganska snabbt att bästa sättet att få klarhet i hur en kurs fungerade, var att diskutera saken med studenterna, kontinuerligt under kursens gång. Kafferasterna tillsammans med kursdeltagarna var den viktigaste källan till insikter om hur studenter och teknologer upplevde kursen. Dels kom det då fram frågor om innehållet som man kanske inte vågat fråga om under föreläsningen, dels kunde det komma fram förslag om hur innehållet skulle presenteras för att bli mer lättsmält, i vilken ordning olika områden skulle presenteras för att bli mer sammanhängande och liknande.
Sedan lärde jag mig förstås också en annan sak under alla åren jag undervisade, nämligen att gjorde jag som lärare si, så hade alltid någon eller några kursdeltagare synpunkter på det och menade att jag borde göra tvärtom. När jag så gjorde det vid nästa kurs, kunde jag sätta mig den på att någon eller några skulle föreslå att jag istället borde ha gjort tvärtom, som förra gången alltså. Men trots detta, samtalen med kursdeltagarna var ofta givande och talade man med varandra utifrån utgångspunkten om ömsesidig förståelse, brukade man ofta kunna förbättra kurserna och ibland övertyga deltagarna om att det motsatta förfaringssättet också hade sina problem och bli ense om hur man skulle förfara.
.