Läser i Göteborgsposten om en undersökning att den:

visar att var tredje kvinna och var tionde man har en negativ syn på hur de tror att barn inverkar på deras karriärmöjligheter. Stabil ekonomi, ett bra jobb och tillgång till barntillsyn värderades som mycket viktigt för att man skulle välja att bli förälder.

Jaha ja, och vem förvånas? Jag förvånas över att någon enda kvinna vågar skaffa barn idag. Det skulle inte jag våga om jag vore ung.

Jag var en gång socialdemokrat, men det var då det:

Citerar ur Svenska Dagbladet

Publicerat 15 november 2005 15:27
Sverige inleder kritiserat samarbete
Sverige och Saudiarabien ska samarbeta militärt. Det kom vice försvarsminister prins Khaled bin Sultan bin Abdul-Aziz Al Saud och försvarsminister Leni Björklund överens om på tisdagen.

Överenskommelsen (ett så kallat memorandum of understanding) syftar till att vi ska lära känna varandra bättre inom försvarssektorn och undersöka var vi kan samarbeta närmare, sade Björklund.
Samarbete med Saudiarabien är inte oomstritt. I Saudiarabien råder envälde, det finns ingen jämställdhet mellan män och kvinnor och det förekommer talrika halshuggningar av dödsdömda.
Det var oklart hur omfattande samarbetet blir. Men nu finns för första gången ett formellt avtal. Björklund nämnde gemensam militär träning.
- Vi skriver inte på avtal om vi inte tror att de har ett positivt värde för Sverige, sade Björklund.
Hon påpekade att parterna har respekt för varandra även om de har olika åsikter i flera frågor.
Saudiarabien är intresserat av att köpa det svenska luftburna övervaknings- och stridsledningssystemet

Vad säger man? Har nuvarande socialdemokratiska regering ingen som helst politisk ideologisk skolning och ingen kunskap om sitt partis historia? I det ena fallet efter det andra sviker man sina ideal.

Socialdemokratin är död – leve socialdemokratin! Eller?

Dagen har ägnats åt läsning, nyttig men knappast rolig sådan. Det blev Hybris – USA:s strävan efter global dominans av Noam Chomsky (2005).

Även om jag kände till det mesta av innehållet redan tidigare, i stort i alla fall, så var det ändå nästan chockartat att läsa om eländet, sammanfattat i en enda bok och naturligtvis fick jag också information om en hel del som jag inte hade känt till tidigare..

Det är en bok som borde läsas av alla dem som älskar att framhålla kommunismens och nazismens mördande (som ju knappast någon kan vara okunnig om idag) och som vägrar att se några fläckar på USA:s politik. Ska vi börja räkna lik så ligger USA inte så illa till heller, tillsammans med sin vasall Storbritannien. Det är verkligen inte omedelbart klart vilken stat som leder vad gäller genomförandet av tortyr och initierande av, eller direkt produktion, av lik under de senaste 100 åren.
Endast en fullkomligt obegriplig egoism, hänsynslöshet, empatibrist, fanatism eller ren okunnighet kan få någon att försvara USA:s politik under denna tid. Okunnighet kan man göra något åt – om viljan finns, de andra uppräknade egenskaperna här är i värsta fall obotliga personlighetsdefekter.

Själv får jag väl delvis omvärdera Adam Smith som enligt Chomsky:

…fördömde bittert de engelska ”köpmän och fabrikörer” som var ”politikens överlägset viktigaste utformare” och som såg till att deras egna intressen ”alldeles särskilt tillgodosågs”, oavsett hur ”smärtsamma” konsekvenserna än var för andra, inklusive offren för deras ”vildsinta orättfärdighet” både utomlands och i England.

Jaha ja! Det är mycket som inte är vad det verkar vara, vilket kanske är precis vad den här boken handlar om. Det tycks mig som om troende liberaler, nyliberaler, libertarianer eller vad de kan kalla sig (jag har inte kläm på de olika sekterna inom dagens (ny)liberalism, har bara förstått att det finns olika sådana), läser sina lärofäder ganska selektivt och med alldeles speciella glasögon.

Boken rekommenderas varmt till alla som inte varit med om den epok som Chomsky berättar om, och som endast fått sin världsbild från massmedia eller från av Timbro utgivna böcker och skrifter. Men jag misstänker att få av dem kommer att läsa boken, på grund av det som Gunnar Myrdal kallade aktiv okunskap.

Hur jag än vänder och vrider på frågan om varför så många svenska politiker accepterar att vi inför sådana lagar som de antiterroristlagar Bodström nu förslår, kan jag bara hitta tre möjliga förklaringar:

Endera handlar det om underdånig anpassning till USA, eller om att man efterkommer direkta krav från USA om införande av dessa lagar, alltså om samma slags kryperi inför en hotfull stormakt som den svenska regeringen uppvisat förr i vår moderna historia, och som så många kritiserat och ondgjort sig över sedan dess.

Eller så handlar det om att även svenska politiker anser att det kan vara bra att ha sådana här lagar om vi skulle drabbas av ”social oro” framöver och på grund av de ökande klassklyftorna.

Den tredje möjliga förklaringen är att en stor del av våra politiker drabbats av total förvirring.

Jag vet förstås inte vilket som är den rätta förklaringen. För mig är det i det närmast obegripligt att man i demokratin Sverige ens kommer på idén att föreslå sådana här lagar och att protesterna dessutom är så utomordentligt lama.

Den här bloggen skulle inte handla om mig men jag förstår att många missförstår vad jag menar med det jag skriver, så jag ska försöka förtydliga mig här.

När jag ser tillbaka på mitt liv som politiskt intresserad, alltså på de senaste 45 åren, så ser jag ett mönster som jag förstås inte såg när jag var ung:

Jag tillhörde en generation som protesterade mot den äldre generationen genom att gå åt vänster politiskt. Min generation var uppvuxen med en total USA-fixering och med en enorm propaganda mot kommunismen och för kapitalism. Allt gott kom från USA, som ju dessutom hade räddat Europa från nazismen. Reaktionen kom förstås, unga människor har troligen alltid velat protestera mot den äldre generationens idéer och normer.

Men, det var nog inte, som min generations unga vänsteraktivister gärna föreställde sig, så att det var de själva som kom på ”hur det egentligen var”. Istället följde den tidens unga vänster några äldre inspiratörer, som professorn i sociologi, Edmund Dahlström och professor Joakim Israel, för att nämna några av dem. Några av oss som var unga då rusade, glada i hågen och ganska tanklöst, rakt ut i vänsterextremism (bokstavsvänstern). Andra förhöll sig mer avvaktande i det avseendet. Jag tillhörde de senare även om jag drog mig mer åt vänster jag också. Från att ha varit folkpartist blev jag väl vad som skulle kunna benämnas en ”liberal socialdemokrat på vänsterkanten”. Något parti för mig fanns således inte. Alltså anslöt jag mig aldrig till något sådant trots att jag varit politiskt intresserad sedan 15-årsåldern.

Idag ser jag hur mönstret upprepar sig, fast åt andra hållet. En dominerande del av dagens mer politiskt aktiva ungdomar protesterar mot sin föräldrageneration genom att dra sig åt höger och de åsikter och idéer de för till torgs har de fått sig serverade av framför allt Timbro och dess underorganisationer. Jag gissar att Radio City har spelat en väsentlig roll här.

I båda fallen handlar det om unga människor som tror att det är de själva som kommit på något alldeles nytt. I båda fallen handlar det om unga människor som leds att tänka och tycka som de gör av äldre mer erfarna ideologer och/eller propagandamakare.

Det mesta vi tänker har tänkts av någon annan redan och ytterst få av oss är några radikala nytänkare även om vi gärna vill tro att vi är det, i synnerhet när vi är unga. Ju mer medvetna vi är om hur lätt vi låter oss påverkas, ju mer vi läser och bildar oss, desto mindre kan andra påverka oss och desto mer kritiskt och självständigt kan vi tänka.

Mina tidigare inlägg om saken har indirekt handlat om propaganda och om den historiefördumning som ska få oss alla att avsky solidaritet och tanken på ett jämlikt samhälle med välfärd för alla.

Varje propagandamakare vet numer att man inte kan åstadkomma en total kovändning, vad gäller folks åsikter, utan att man måste vinna den politiska kampen genom de små stegens politik, lite förändring kan folk acceptera, när gränsen är flyttad den första korta sträckan, flyttar man målet lite till etc. (Abort, jodå det kan vi acceptera, men den borde inte vara tillåten efter 15: veckan, så efter 12:e veckan etc. tills man kommer ner till noll och abortförbudet är vunnet.)

På samma sätt pågår smygkampanjer som ska få oss att tänka annorlunda vad gäller hela samhället. Högern och den ekonomiska eliten har arbetat flitigt de senaste 30 åren, via Timbro med underorganisationer, för att förändra människors sätt att tänka och tycka och svensk företagsamhet har pumpat in miljarder i den propagandaapparat som ska åstadkomma omtänkandet. Den som bestämmer innebörden av orden behärskar människornas tankar och därmed åsikter.

Ett av de vanliga propagaknepen är att ändra innebörden och/eller värdeladdningen hos de ord vi använder. Högerns propagandamakare vänjer oss nu sakta men säkert vid att allt som ansetts bra och positivt under större delen av 1900-talet, och som förknippas med välfärdsstaten, i själva verket är fult, oacceptabelt och fördömvärt.

Så har vi exempelvis de senaste 20 åren fått lära oss att ordet ”solidaritet” står för något fult. Istället för att beteckna ”ömsesidig hänsyn och hjälpsamhet, gemensamt ansvarstagande för varandra”, som ordet betytt tidigare, har alltfler av oss redan lärt sig att förknippa ordet med ”kollektivistiskt, kommunistiskt förtryck”. När denna föreställning har accepterats har propagandamakarna lyckats ladda ordet med en ny och negativ värdeladdning. Vi har då lärt oss att associera ”solidaritet” till något obehagligt. Vem vill sedan vara solidarisk eller ha ett solidariskt samhälle?

Nazismen har genuint dåligt rykte sedan länge, givetvis och på mycket goda grunder, och ett av sätten att svärta ner välfärdsstaten ytterligare, och i stort sett allt vad hänsyn, hjälpsamhet, medmänsklighet heter, är att få människor att tänka på samma sak när de här orden ”socialism, solidaritet, kollektiv, kommunism och nazism”, nämligen på koncentrationsläger och massmördande. På senare tid noterar jag nästa glidning. Nu börjar man också försöka lära oss att sätta likhetstecken mellan socialism/kommunism och nazism, och det är första steget för att lära oss att också anklaga socialdemokraterna för kommunism/nazism och att förknippa dem med Stalins och Hitlers illdåd.

Dessutom har det under ganska lång tid pågått en kampanj för att få människor att betrakta feminism och kommunism som samma sak.

Vi ska alltså inte se någon skillnad mellan dessa ismer, eller mellan de system som sagt sig tillämpa dem, vi ska bara se hemskt dödande framför oss (kommunismens och nazismens men inte USA:s dödande förstås) och avsky solidaritet och kollektivt ansvarstagande och vi ska lära oss att vi aldrig kan åstadkomma något tillsammans, att vi alla är ensamma själar (individer) på obegriplighetens ocean. Vi ska lära oss att vi aldrig kan påverka något, dels för att allting är obegripligt, dels för att ensamma individer inte kan göra så mycket – mer än skapa sin egen individuella och av andra oavhängiga lycka förstås.

Det är bara högern och de större företagen som ska kunna agera kollektivt, som genom Timbro och de övriga propagandaorganisationer som betalas av företagen.

Det handlar om en systematisk nedmontering av demokratin.

Statsminister Göran Persson fruktar att även Sverige snart blir terroristmål, skriver Aftonbladet idag.

– Det är ett ansiktslöst våld som kan slå till var som helst bland oskyddade civila för att skapa död, förvirring och osäkerhet, sa han.
Han kallar bombdåden i Amman för ”ytterligare ett uttryck för det elände som terrorismen representerar”.
– Det är en djävulsk krigföring som måste bekämpas, säger han.
Statsministern vill därför stärka den svenska polisens instrument. Terrorismen ska bland annat bekämpas med internationellt samarbete, dna-prov och avlyssning.
– Vi måste kunna försvara det öppna samhället, säger Göran Persson.

Påpassligt eller hur? Vi ska, precis som amerikanerna, skrämmas att acceptera i stort sett samma antiterroristlagar som man har i USA, lagar som ger säkerhetspolisen rätt att kränka var och en av oss hur mycket som helst och när som helst.

Inte om vi har rent mjöl i påsen säger de godtrogna. Tänk om vår ovän ringer till SÄPO och antyder att vi inte har det? Varför går mina tankar till STASI?

Trots att jag tydligen blivit hatobjekt för mängder av bloggare och trots att de flesta kommentatorerna till det förra inlägget om en av skillnaderna mellan den kommunistiska och den nazistiska ideologin, inte kunde skilja mellan politisk teori/ideologi å ena sidan, och politisk praktik å den andra, ska jag ta upp ytterligare några skillnader mellan dessa båda ideologier.

Ursprungligen sade ”kommunismen”, eller utopin om det kommunistiska samhället, att alla människor är lika mycket värda och att man skulle skapa jämlikhet mellan alla människor samt att denna jämlikhet var möjlig först sedan man hade brutit kapitalägarklassens makt. ”Åt var och en efter behov, från var och en efter förmåga”, var en av deviserna.
Kommunismen såg alltså individer med samma värde, individer som tillhörde olika grupper, samhällsklasser, med motstridiga ekonomiska intressen. I det framtida ”kommunistiska samhället”, det som skulle skapas efter revolutionen, skulle staten vittra bort och därefter skulle samhället bestå av fria människor som inte förtrycktes – varken av stat eller av kapital. Fred skulle råda då fria människor inte behöver bekriga varandra.

Nazismen å andra sidan, såg inga individer, utom ledaren. Den sade att det germanska folket var en enda organism och överlägset alla andra folk och för att förädla denna organism ytterligare måste man rensa ut undermåligt människomaterial ur samhällskroppen. Individerna hade inget eget värde. De var inte något annat än en del av samhällskroppen och deras sanna intressen var nationens, folkets, d.v.s. ledarens intresse. I idealsamhället leddes alltså folket av en stark ledare, som alla lydde obrottsligt. Lyckan bestod i denna lydnad, eftersom biologiskt sunda instinkter bjuder människor att lyda sin överlägsne ledare och lycklig blir den som tillåts följa sina biologisk-instinktiva drifter.
Det överlägsna germanska folkets misson var att gå ut i en förädlande kamp mot andra nationer om herraväldet i världen. Eftersom germanerna är överlägsna bör de och kommer de att kunna förslava andra och underlägsna folk och nationer till fromma för den verkliga mänsklighetens, germanernas, biologiska utveckling. Segrar över ”Untermenschen” skulle ge ”Lebensraum” för de biologiskt överlägsna germanerna.

Herbert Tingsten, liberal och uttalad kommunishatare, menade efter noggranna studier av dessa båda ideologier, att nazismen var extremhöger, inte vänster på det politiska idéfältet, därför att nazismen delade flera av sina grundläggande idéer med konservatismen än med kommunismen, vilket är helt riktigt.

Slutligen: Idag förundras jag storligen över att få höra svenska, kända och inflytelserika ekonomer och politiker hylla Kina – därför att ”Kina har så stabila förhållanden”. Den politisk/ideologiska förvirringen tycks alltså total numer – eller är den inte det kanske?

Så är vi då tillbaka till 50-talet vad gäller kvotering av män till utbildningar. Det går bakåt i många av avseenden just nu, och fort går det.

När Carl Tamm, för drygt tio år sedan, inrättade några tiotal professurer och tillika forskarassistenttjänster för ”underrepresenterat” kön, uppfattades detta av somliga som en gruvligt olycklig kvotering och ett antal manliga professorer och akademiker blev mycket upprörda. De gick ut i massmedia och i det närmaste vrålade ut att nu skulle man få ett B-lag av forskare. Hela forskarsverige hotades av denna ”kvotering”.
Då handlade det ändå bara om, att i det fall en kvinna och en man var lika meriterade så skulle underrepresenterat kön ha företräde. Det vill säga, i det fall det handlade om forskningsområden där män var överrepresenterade skulle en lika väl meriterad kvinna ha företräde, i det fall det handlade om områden där kvinnor var överrepresenterade skulle en lika meriterad man ha företräde. Om endera var mer meriterad då skulle den mer meriterade individen har anställningen.

Nu visar det sig att män kommer in på högskoleutbildningar (sjukvårdslinjer) med lägre betyg än kvinnor, det vill säga män med lägre betyg slår ut kvinnor med högre betyg (diskuteras just nu på Studio 1 i radions P1).

Var är nu de professorer som blev mäkta indignerade över kvoteringen av ”lika meriterade” för underrepresenterat kön. Man tycker att samma män nu borde uttrycka stark oro över att de riskerar att bli behandlade av ett B-lag av sjuksköterskor om, eller snarare när de blir sjuka. Men det tycks inte oroa dem alls.

Det pågår en kampanj för att få människor att sätta likhetstecken mellan kommunism och nazism. Denna kampanj sätter spår inte bara i bloggvärlden, på liberala och konservativa bloggar, utan också i våra större massmedia . Det må vara att både kommunistiska regimer och den nazistiska var synnerligen obehagliga diktaturer (med godtyckligt fängslande av människor, med terror och avrättningar utan riktiga rättegångar etc) men vad gäller ideologierna förelåg och föreligger en väsentlig skillnad:

Kommunister ville oskadliggöra överklassen och överklassens hantlangare, nazisterna ville hugga huvudena av socialdemokrater, judar och kommunister (som man ofta buntade ihop till en och samma kategori) och avliva biologiskt undermåliga människor.

Det finns uppenbarligen de som inte vill att denna skillnad står klar.