Har länge irriterat mig på Aftonbladets nätupplaga, där all reklam laddas ner innan texterna dyker upp på skärmen. Man hinner se en hel långfilm innan man kan läsa den artikel man var intresserad av när man klickade på en länk och när man äntligen får upp texten har man glömt varför man ville läsa den. I alla fall kommer man ofta snabbt på att det ville man egentligen inte.

Så läste jag någonstans att DN har stylat till sin nätupplaga, som tidigare har varit god i åtminstone ett avseende, man kunde läsa texterna samtidigt som reklamen laddades ner. Tänkte att det var dags att ta del av uppsnyggningen, som, visade det sig, uppenbarligen bestod i att man gått steget längre än Aftonbladet. Där fanns bara en helvit sida med en liten ruta längst upp med information om hur billigt man kan flyga i Europa. Det får man ju kalla för ett fall framåt för DN :-).
Risk bara att det var tillfälligt.

Lyssnar på radion, om Tysklands ekonomiska elände. Nu ska man spara sig ur krisen även där.

Det började med att Friedman fick fria tyglar i Chile på 70-talet, varvid inhemsk efterfrågan ströps, (läs de fattiga gjordes fattigare), så att man skulle kunna exportera sig ur krisen. Det gick lysande exporten ökade och importen minskade, statsfinanserna såg fina ut så metoden framstod som lockande för många länder. Ingen frågade sig vem som skulle importera när alla länder började göra likadant som Chile. Det finns som bekant ingen på månen som kan importera något!

SÃ¥ har man försökt spara sig ur kriser i det ena landet efter det andra, alltfler har blivit arbetslösa och fattigare, (medan nÃ¥gra fÃ¥ har blivit ohemult mycket rikare dock, vilket kanske var meningen med det hela) och inget land har lyckats lösa nÃ¥gra problem pÃ¥ det här sättet, eller skapa bättre levnadsförhÃ¥llanden för flertalet invÃ¥nare, tvärtom har man lyckats förstöra ofantligt mycket. Alla som försökt sig pÃ¥ metoden har skapat inhemska problem, med arbetslöshet och ökande kostnader för utslagna människor, men man fortsätter envetet pÃ¥ den inslagna vägen – i land efter land. Nu är det alltsÃ¥ Tysklands tur.

Ändå finns det inget större nationalekonomiskt slöseri än att ha människor gående sysslolösa, vilket alltfler blir när stat och kommuner sparar! Det är som om stora vanvettet spritt sig som ett dödsbringande virus bland våra politiker och styrande.

Inte underligt att man behöver bygga upp en effektiv kontrollapparat, så att den sociala oro, som man fruktat länge nu, inte ska urarta i allvarligare uppror. Det gäller att kväsa sådant i sin linda och lagar om inskränkning i människors frihet och integritet under namn av terrorbekämpning, är ypperliga även för att skrämma inhemska fattiga till lydnad och underdånighet.

Läser i Jusek (5/2005), facktidningen för jurister, ekonomer, samhällsvetare och systemvetare, att många anställda far illa av utländska chefer som pekar med hela handen och som vill ha allting gjort i enlighet med deras order och önskemål, underförstått: Ingen tilltro och inget hänsynstagande till de anställda där inte.

NÃ¥gra sidor längre fram i samma tidning fÃ¥r vi veta att Göran Aldén, trendforskare och föreläsare om ledarskap, spÃ¥r (gissar alltsÃ¥ att trendforskning är en slags modern version av att läsa i kristallkulor), att framtidens chefer kommer att bli riktiga mys- och trivselchefer. Ã…ttiotalisterna, som tar över nu efter fyrtiotalisterna (vart tog alla de vägen som föddes under 50 – 60- och 70-talen?) vill nämligen ha roligt pÃ¥ arbetsplatserna menar han, till skillnad frÃ¥n fyrtiotalisterna, som var visionärer och som förstörde mer än de byggde upp med sin iver att omorganisera (vilket man förstÃ¥s mÃ¥ste hÃ¥lla med honom om). Med tanke pÃ¥ att fyrtiotalisterna som chefer mest verkar ha varit bra pÃ¥ att slakta och sälja ut svenska storföretag, undrar jag alltsÃ¥ vilken kristallkula Aldén sitter med?

För att inte tala om det jag minns från min ungdom och vad man sade, och bekymrade sig över, vad gällde oss fyrtiotalister. Vi påstods inte var beredda att slita med tunga och tråkiga jobb eller att underordna oss, för vi ville ha roligt på arbetet också. Detta, menade de ledande i samhället, skulle ställa till allvarliga problem för industrin framöver! Så vart tog alla roliga, demokratiskt sinnade och myspysiga fyrtiotalistchefer vägen?

Det jag läser i min kritstallkula, både om det som varit och om det som kommer, är alltså något helt annat. Men jag har ju inte forskat i kristallkulor förstås och Jusek verkar kika in i olika kristallkulor så därifrån får vi motstridiga budskap om framtiden. Det enda som Jusek tillhandahåller av fakta i den här saken, är att arbetslösheten bland akademiker ökar närmast lavinartat, vilka slutsatser man nu ska dra av den saken – att vi lever i ett samhälle med allvarlig kompetensskräck kanske?

Jodå. jag är feminist och jag har ställt förhoppningar på F!, men nu har F! tydligen spårat ur totalt. Dels alla dessa avhoppare, och jag har ganska stort förtroende för Ebba Witt-Brattström, dels förslaget om att även flerpersonersrelationer ska stadfästas! Det förfärar. Vem tror man kommer att vinna på det?

Det är precis hur tillåtet som helst att bo ihop hur många som helst redan idag, men att lagfästa förhållanden av alla de slag, det är att öppna för elände för kvinnor. Förstår man inte det, då är F! illa ute. Vill man verkligen skruva klockan tillbaka till stenåldern?

Jag var kvinnosakskvinna redan pÃ¥ den tiden dÃ¥ ordet ”feminism” inte var uppfunnet, men jag tappade intresset för kvinnokampen i slutet av sjuttiotalet och i början av Ã¥ttiotalet, dÃ¥ livmodermystiken kom i ropet inom kvinnorörelsen och dÃ¥ kampen huvudsakligen kom att handla om kvinnor inom akademierna.

Det var OK att hävda att kvinnor hade erfarenheter som männen inte hade, och att dessa erfarenheter också borde räknas, tas med i samhällsplaneringen etc. men när det övergick till att handla om kvinnor som en unik grupp, som på grund av innehav av livmödrar aldrig kunde förstås av männen, då ville jag inte vara med längre. Jag såg det som ett stöd för den biologistiska ståndpunkt som jag bekämpat under hela mitt vuxna liv, vilket det också blev då särartsfeminismen snart kunde hämta näring ur just dessa resonemang.

Nu går feminister i F! ett steg längre och bäddar för månggifte, det kommer inte att bli förhållanden med en kvinna många män det kan vi vara ganska säkra på. Vad tänker de på?

SÃ¥ var vi dÃ¥ här – äntligen, i den nya bloggen och pÃ¥ Alba.
Jag ser fram emot att samarbeta med Alba och känner mig hedrad att jag blivit ombedd att blogga för den här nättidningen. Tack Christer och Siri för att ni ville ha min blogg hos er.

Jag vill också börja den nya bloggen med att tacka Johan, som har fixat designen så att den blivit som jag ville ha den.

Sedan välkomnar jag förstås såväl nya som gamla besökare att ta del av mina motvallsåsikter. För de besökare som inte varit inne på min blogg förut och som är intresserade av vad jag skrivit tidigare, finns det länkar till den gamla Motvallsbloggen längre ner i länklistan. Vidare presenterar jag mig själv under länken om bloggaren om ni undrar vem jag är.
Jag hoppas förstås på intressanta och spännande kommentarer till vad jag skriver. Besökare som deltar i diskussioner och kommer med kommentarer bidrar i högsta grad till en bloggs läsvärdhet och som bekant spelar man bättre schack mot goda shackspelare, så jag hoppas på er hjälp att skriva bättre och för att göra Motvallsbloggen mer läsvärd och intressant.

För dem av Albas läsare som inte tidigare gjort bekantskap med bloggandet vill jag berätta att det har utvecklats till en egen nätkultur där bloggare så småningom lär känna varandra och läser och kommenterar varandras inlägg. Själv har jag inte varit inne i denna kultur mer än sedan januari i år men det ger mig stor glädje att delta i den och som syns ovan bloggar jag om samhällsfrågor, politik och filosofi.

Jag lyssnade givetvis till introduktionen till Sveriges Radios (p1) nya Bloggkrönika idag (ett tecken på att bloggandet börjar intressera alltfler får vi väl anta) och vill gratulera dem som omnämndes där. De två kvinnor som nämndes känner jag inte till (ska förstås läsa deras bloggar dock) men Lennart Frantzell på bloggen Det progressiva USA tillhör mina favoriter och hans blogg läser jag regelbundet och med stor behållning (länk dit finns här vid sidan). För övrigt läser jag regelbundet de bloggar som jag länkar till här och som jag därför rekommenderar besök hos.

Dessemellan skriver jag på min egen, numer Albas, Motvallsblogg, så det blir mer i morgon antagligen, och troligen inte alls ett lika snällt inlägg som idag :-).

PS 20/9: Jag vill tillägga att mitt bloggande för Alba inte är betalt. Jag är alltså lika fri här som på min gamla blogg.