Så har Israel erkänt att det har förekommit organstöld i landet, inte bara från israeler utan även från palestinier.

Se  Mer om organstölder i Israel – misstanken var inte grundlös, Motvallsbloggen 25/8-09 

och  SvD:s ledarblogg om  Boströms artikel – kan skribenten varken svenska eller engelska? Motvallsbloggen 26/8-09

/Kerstin

Länk: 

- Israel tog organ utan tillstånd, AB

- Organstöld förekom på 90-talet, SR, Ekot

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Psykiatriker brukar anse att psyket i grunden handlar om fysiologiska processer. Ja de flesta vetenskapsmän anser nog att allt mänskligt i grunden handlar om biokemiska processer i kroppen eller i hjärna och nervsystem. Av det skälet har den medicinska vetenskapen sökt och sökt efter de biokemiska medel som ska förändra eller påverka psyket i önskad riktning.

Alltså stoppar de i deprimerade patienter ett biokemiskt preparat (SSRI ex) som de antar fungerar si eller så i hjärnan, påverkar hjärnans och nervsystemets sätt att fungera så att patienterna slutar att känna sig deprimerade ex. Så långt resonerar de ju konsekvent (även om de oftast inte alls vet hur de preparat de stoppar i folk faktiskt fungerar). Känner sig patienterna gladare/nöjdare, så bra, då fungerar medlen.

Ibland resulterar de praktiska försöken med sådana här preparat i att forskarna/psykiatrikerna föreslår en tänkbar orsak till att preparaten fungerar som tänkt. Ibland utgår de från en hypotes om saken, skapar ett biokemiskt preparat som de tänker sig ska fungera bra mot depression och börjar testa det. Ibland har läkemedelsjättarna redan ett preparat som inte fungerar för vad det var tänkt emot och som de börjar experimentera med mot andra åkommor, verkliga eller inbillade. Ibland uppfinner de en sjukdom att använda deras preparat mot. De moderna antidepressiva  medlen antas påverka serotoninhalten i hjärnan så att patienterna blir mer harmoniska, mår bättre. Fortfarande resonerar de konsekvent även om de inte alltid har rätt.

Nu visar det sig att en del människor inte alls reagerar som teorin säger att de ska reagera på preparaten de börjar äta. Då börjar läkare och psykiatriker ofta experimentera vilt, genom att skriva ut mer av preparatet som patienten blev sämre av, genom att byta till ett annat eller lägga till ett eller flera andra preparat också, i värsta fall rekommenderar de till slut ECT (elchocker). Därmed vet de inte alls vad som händer med patientens biokemiska system. I det stadiet klampar de omkring i människors nervsystem som elefanter i en porslinsbutik. Nu sysslar de med ren Trial and Error. Spelar Gud med patienterna som intressanta spelbrickor.

Ibland blir patienterna vanvettigt dåliga när de försöker sluta äta preparaten, eller efter ECT-behandlingar. Både i det fallet, och när patienter klagar över påfrestande biverkningar av medlen de får, börjar inte så få psykiatriker och läkare att tala om att patienterna ”bara upplever” det ena eller det andra, ”bara inbillar” sig det (ex. Håkan Odeberg, se förra inlägget). Här övergår de till att betrakta psykiska känslor och/eller upplevelser som något andligt, substanslöst som något som ”inte är verkligt”. De här ”inbillningarna/upplevelserna” beror absolut inte på de medel patienterna äter alltså finns de inte.

Inbillning verkar i psykiatrikernas och läkarnas föreställningsvärld plötsligt vara något icke-fysiologiskt, något man inte behöver ta på allvar. Men, varför är i så fall inte också den ursprungliga depressionen bara ett ”andligt icke-fysiologisk fenomen”, en ”ren inbillning”? Varför är patienters ”upplevelser”, ”känslor” eller ”inbillningar” något man inte har anledning att bry sig om, något som kan bortförklaras som något som inte har med hjärnans och nervsystemets biokemi att göra, när de förskrivna preparaten inte fungerar eller fungerar på ett helt annat sätt än de ska göra enligt teorin? Hur kan psykiatriker undgå att fundera över vad sådana här upplevelser beror på, istället för att bara förklara bort dem som icke-intressanta, icke-adekvata, icke existerande fenomen, till skillnad från känslan av att vara deprimerad?

Alldeles givet är alla känslor och upplevelser grundade i biokemiska processer i kroppen så det borde vara omöjligt för psykiatriker och läkare att bortförklara somliga upplevelser som varande något annat, något irrelevant. De borde, om de vore någotsånär konsekventa, ta de biverkningar som patienter berättar om, som lika verkliga och fysiologiskt betingade som den ”depression och nedstämdhet” de tror sig lindra eller bota.

Men – om man kan diagnosticera en person som schizofren, på grund av dennes upplevelser, inbillningar eller hallucinationer, då finns det preparat att sätta in. Somliga läkare tar också till dessa preparat när patienterna klagar på allvarliga biverkningar av SSRI-preparat,  som då betraktas som närmast hallucinatoriska. Somliga psykiatriker är konsekvent korkade alltså, andra är  korkat inkonsekventa.

/Kerstin

PS: När man endast hade bensodiazepiner att sätta in som lugnande, som var gravt beroendeskapande, då kallades patienterna läkemedelsbehövande ända tills de behövde så stora doser att läkarna inte kunde skriva ut så mycket som de behövde. Därför skaffade sig många recept från flera olika läkare. När detta hände betecknade man istället patienterna som ”läkemedelsmissbrukare”. Felet var inte läkarnas eller läkemedelsindustrins, det var patienternas. Psykiatriker i allmänhet har alltid betraktat sig som gudomligt felfria.

Länkar:

Uppdrag granskning, svt 1

 Fick ECT – mot sin egen vilja, Uppdrag granskning, svt 1

 Uppdrag granskning, del 13 av 16, svt-play

 Snärjd av vetenskap och beprövad erfarenhet, Ove Carlsson

Pillret : en berättelse om depressioner och doktorer, forskare och Freud, människor och marknader, Ingrid Carlberg

Sjuka pengar – En svensk insider skakar läkemedelsindustrin, Peter Rost

Piller och Profiter, John Virapen

Enligt en ny undersökning, läser jag i Aftonbladet, så förstör elektronisk köksutrustning, såsom dammsugare och mikrovågsugnar, männens spermier vilket innebär att de blir mindre fertila. Dammsugningsentusiasten Reinfeldt bör se upp, enligt artikelförfattaren, ja männen bör helt ”skippa köket” (varför inte datorn undrar man, eller borrmaskinen?).

Det här kommer mig att tänka på en grupp på 8 elektriker, som jag hade kurs med i mitten av 70-talet. Alla utom en var i åldern 40-55. Avvikaren var endast 27 år. Ingen av de äldre männen hade några barn. De hade, menade de, när saken kom på tal, inte kunnat få några. De var själva helt övertygade om att det handlade om en yrkesskada. 27-åringen däremot hade ett barn men det hade sedan inte blivit fler fast han och hans fru hade velat ha fler barn. De äldre elektrikerna konstaterade att den unge enbarnsfadern ju hade utbildat sig till elektriker i gymnasium och inte kommit ut och börjat arbeta som sådan förrän flera år senare i livet, i 18-årsåldern, medan de själva hade börjat som lärlingar redan i 13-14-årsåldern.

De verkar som om de hade rätt alltså, mina kursdeltagare. Att elektromagnetiska fält skulle kunna leda till manlig infertilitet förnekades bestämt av läkarvetenskapen på den tiden, enligt de här elektrikerna. 

Men förresten, det kunde, i stort sett, aldrig vara något fel på männens spermier på den tiden. Nästan alla medfödda deformiteter skylldes på den tiden på kvinnorna. Dessutom påstods män (generellt) vara fantastiska sexatleter tills de låg i sista koman någon gång i 95-årsåldern, om de nu blev så gamla. Först med framtagandet av de nya potensmedlen, för drygt 10 år sedan, kom sanningen om den saken i dagen. 

Sedan kan man förstås inte annat än le åt Aftonbladets rubrik om elektronikproblemet: ”Spermierna tappar sugen när män städar”, påstår rukbriksättaren, som jag gissar är en man. Jag hade istället satt rubriken ”Män får sopa och skura istället för att dammsuga”. Så grabbar och gubbar (ni över trettiofem alltså), önska er varsin skurhink, skurtrasa och skurborste i julklapp.

Länk:

- Spermierna tappar sugen när män städar, AB

Hörde på Studio ett idag, med ett öra, att Forum för Levande Historia har gjort en film om Pol Pots massmord (Middag med Pol Pot) och i densamma hånas Jan Myrdal och Gunnar Bergström för vad de skrev om landet och regimen efter att de hade varit där på besök under Pol Pot-tiden. Ser också att det utbrutit en diskussionen på Newsmill om saken. Jag har inte läst diskussionen, men tänker göra det efter att jag skrivit ner mina egna minnen från tiden här på bloggen.

Min egen inställning vid den tiden
Jag blev, som jag sagt någon gång tidigare på bloggen, socialdemokrat på vänsterkanten i slutet av 60-talet efter att ha varit folkpartist och efter att studier i statskunskap hade klargjort för mig hur lurad jag hade blivit av den borgerliga propaganda jag hade utsatts för under hela mitt liv. Att jag aldrig blev kommunist, som så många studenter var då, berodde dels på den grundligt antikommunistiska propaganda jag hade utsatts för, dels på vad jag visste om Stalins regim, hans utrensningar etc. Dessutom ansåg jag att väldigt många inom bokstavsvänstern dels bara ägnade sig åt meningslöst testuggande, dels inte verkade riktigt förstå vad de talade om. Jag gillade inte deras revolutionsromantik. Blodiga revolter var ingenting jag åstundade och inte heller att leva under en regim som den sovjetiska eller kinesiska. Jan Myrdal, som alltså figurerar i Forums för Levande Historia film, var en av de personer som jag inte hyste några varmare känslor för och han blev dessutom den direkta orsaken till att vi slutade prenumerera på Folket i Bild – Kulturfront, som vi t.o.m. hade skänkt en slant till inför nystarten.

Så över till Kambodja:
Idag försöker högern göra gällande att den, till skillnad från den förfärliga vänstern, redan från början intog rätt ståndpunkt vad gällde massmördaren Pol Pot och hans Röda Khmerer och det skräckregemente som dessa bedrev i Kambodja, medan vänstern, dessa hemska kommunister, omfamnade Pol Pot trots hans illdåd och därmed sanktionerade massmördandet, för sådan är ju vänstern, den bara skälver av iver att få mörda, och massmörda.

Men så här var det inte riktigt.

Vietnamkriget pågick. USA bombade Kambodja och folket i Kambodja led nöd.

Så fick vi veta, genom massmedia, som på den tiden bestod av tidningar och radio/TV och som på inga vis var lika snabba med information som idag då kommunikationsteknologin inte alls var lika utvecklad då som den är numer, att en tidigare okänd person kallad Pol Pot, hade tagit makten i Kambodja. Hans regim, fick vi veta, hade börjat med att driva ut alla från städerna till landsorten, för att sätta in hela folket i produktion av livsmedel och andra nödvändiga förnödenheter.

Det där lät ju inte så galet, tyckte vi. Men borgerliga media förfasade sig otroligt över tilltaget – hur kunde man bara tvinga ut stadsbor till landsorten. Det var ju oerhört, fruktansvärt, ja rent obegripligt inhumant.

Naturligtvis, resonerade vi, måste det verka alldeles förfärligt för rika stadsbor, och för mediafolk i Sverige, att tvingas delta i produktionen av mat och andra livsförnödenheter, att smutsa ner händerna i jorden. Men behövde man folk för att producera mat till alla, så var det ju rimligt att alla hjälpte till, ett resonemang som jag än idag finner tämligen förnuftigt.

De borgerliga, som idag berömmer sig av att ha intagit rätt ståndpunkt visavi Pol Pot redan från början, gjorde förvisso så, men av en helt annan orsak än de försöker lura i oss idag. De tog avstånd direkt, inte för att Pol Pot var en massmördare, för det visste vi inte från början, utan för att han var kommunist och för att han tvingade ut den mer välmående, och till och med de allra rikaste i stadsbefolkningen till landsbygden för att arbeta med jordbruk.

Bilden av Pol Pot mörknar
Efter en tid började det komma information om hur bestialiskt Pol Pot och hans Röda Khmerer gick tillväga och hur de mördade massor av människor.

Jag minns inte hur lång tid som förflöt från den första informationen om fördrivningen av folket i städerna tills vi fick höra om illdåden som begicks av den nya regimen. Det kan ha varit någon eller några veckor, eller någon månad. Men jag minns att när denna information började komma så visste vi inte riktigt vad vi skulle tro i början. Vi hade ju lärt oss att antikommunistpropagandan, som var massiv, inte sällan var så vinklad att den gick över gränsen till ren lögn, så till en början var det många på vänsterkanten som inte riktigt ville tro på skräckhistorierna om vad som hände i Kambodja.

Själv kände jag mig rådvill en tid, men vartefter mer och mer kom fram, och det tog som sagt inte så lång tid, blev det omöjligt att uppfatta alltihop som bara illasinnad propaganda, och vid det laget började även många inom vänstern ta avstånd från och fördöma Pol Pot och hans regim, så även jag. Att Jan Myrdal, och flera andra på vänsterkanten, själva ville bilda sig en uppfattning om vad som hände finner jag inte konstigt, men däremot var de väldigt naiva som trodde att ett besök i landet skulle ge dem klarhet i hur där såg ut och vad som verkligen pågick i Kambodja.

Trots detta, när man idag får det att låta som om vi redan från början fick utförlig och tillförlitlig information om Pol Pots skräckvälde, så är detta helt enkelt inte sant. Att Pol Pot stod för ett skräckvälde ansåg, från början, bara de som för allt i världen inte ville smutsa ner händerna med hederligt kroppsarbete. För oss som sysslat med sådant var det inte alls speciellt skrämmande att tvingas hjälpa till med arbetet för den direkta försörjningen.
När det senare stod klart vad de Röda Khmererna gjorde, så hade de inte många försvarare kvar i Sverige.

Facit, det har vi nu, det hade vi inte den första tiden efter Pol Pots maktövertagande i Kambodja och själv har jag inte läst Myrdals och Bergströms bok om besöket i Kambodja, men jag betvivlar inte för ett ögonblick att de har rätt när de säger att de inte såg något massmördande, lika lite som jag betvivlar att det faktiskt försiggick ett sådant.

Så slutligen, döp om Forum för Levande Historia, eller ännu hellre lägg ner det. Det detta åstadkommer är inte levande historia, det är tillrättalagd historia. Ett statligt institut för forskning om historia, ska inte syssla med att framställa vinklad historia eller smutskasta enskilda svenskar, inte ens Jan Myrdal och vi ska inte ha något Propagandaministerium i Sverige. Det anstår inte en stat som vill kalla sig demokratisk att ha ett sådant.

Länkar
– Middag med Pol Pot, SR, Studio ett
– Lägg ner forum för levande historia,Jonas Sjöstedts blogg
– Lägg ner Forum för levande propaganda. Åsa Linderborg, AB
– Myrdal blandar bort korten, Gunnar Bergström, Newsmill
– Fakta är en plikt, inte en dygd, Stefan Lindgrens blogg
– Nu får det vara nog: dags att lägga ner Forum För Levande Historia!, Biology & Politics

Jag brukar lyssna till programmet Den heliga familjen på P1. De flesta av programmen, som är en fortsättning på en serie program från förra sommaren, har varit riktigt bra och i vissa fall nyttigt tankeväckande. Så tyckte jag exempelvis att programmet om ”hederskulturer” i Sverige, Den heligaste av familjer, kungafamiljen alltså, var väldigt bra.

I det senaste progammet, Den naturliga familjen, om hur evolutionsteorin och biologin används för att legitimera synen på vilken familj som är den naturliga, som också är hörvärt, deltar även jag, med några kommentarer: Här kan man lyssna på programmen.

Sven Britton tänker inte vaccinera sig, säger han i radioprogrammet ”God morgon världen”, och han torde veta vad han gör. Inte heller jag tänker vaccinera mig, i synnerhet som det här vaccinet har stressats fram och inte genomgått sedvanlig kontroll, utan en mindre noggrann sådan – för här ska tjänas pengar, och FDA har full förståelse för den saken – förstås. Visst, jag kanske är en av dem som är extremt känsliga och kanske kommer jag att dö i influensan, men risken, för oss i den industrialiserade världen, att dö av influensan, torde vara betydligt lägre än att dö i en trafikolycka. Törs du åka bil?

Det vi ska begära, istället för massvaccinering nu, är att Sverige sätter igång forskning för att få fram nya antibiotikasorter och produktion av sådana i statlig regi. Det tar för lång tid och antibiotika botar för snabbt, på någon vecka bara, för att de privata läkemedelsföretagen ska vara intresserade, men det kommer en dag då de verkligen kommer att behövas, nämligen när de sorter som finns inte längre botar och dit är vi på väg i snabb takt idag. När den dagen kommer, kommer många människor att dö i sjukdomar som vi inte tagit så allvarligt på hittills eftersom vi har varit vana att kunna bota dem de senaste 75 åren.

Länkar:
God morgon världen, P1

Nu kan jag kanske våga berätta historien om ett av de seminarier jag bevistade som doktorand, seminariet där jag drabbades av en högst olämplig skrattparoxysm:

Det här seminariet ägde rum i slutet av 70-talet. På den tiden var den akademiska världen, i varje fall inom humaniora, inte alls lika ”globaliserad” eller ”internationaliserad” som den väl är idag (föreställer jag mig), så förmågan att tala engelska var nog sämre då än nu, även om vi också på den tiden läste mängder av fack- och kurslitteratur på engelska på universitetets kurser. Så lite förlåtna må svårigheterna då, att tala engelska, vara idag. Det kanske är mycket bättre idag än för 15 år sedan ex. då jag senast var på en internationell vetenskaplig konferens och hörde svenska forskare föreläsa på engelska.

Jag blev alltså, som doktorand i vetenskapsteori, medbjuden till ett seminarium i Stockholm där en engelsk forskare skulle hålla en föreläsning. Den handlade om hans sociologiska forskning och seminariet ingick i ett större forskningsprojekt som bekostades av Högskoleämbetet (tror jag det hette då) och som vår institution var inblandad i. Det var något extra och lite märkvärdigt på den tiden, med inbjudna forskare från andra länder även om det förekom ibland och också vår lilla institution bjöd in forskare från andra länder då och då. Men det här var inte vår institution, utan Högskoleämbetet och Stockholm.

Sammanlagt var det omkring 40 forskare på det här seminariet, idel ädel manliga (förstås) professorer och docenter – och så jag. Den föreläsande engelsmannens assistent och jag var de enda kvinnorna på seminariet. Det var jag ju van vid. Vi var inte många kvinnor inom området vid den tiden (ingen mer än jag noga räknat) och jag brukade vanvördigt, men helt inofficiellt och bara bland goda vänner, kalla seminarierna för ”intellektuella tuppfäktningar” eftersom de närvarande männen alltid ansträngde sig för att ge ett intelligent intryck och för att bräcka av varandra med djupsinniga frågor, påpekanden eller slutsatser, yttranden som inte alltid var så imponerande som de talande förmodligen tänkte sig.

Nu satt vi alltså här, på en intellektuell tuppfäktning, på högsta akademiska nivå, i en stor föreläsningssal i huvudstaden, runt ett jättestort u-format bord. Jag hamnade ganska nära föreläsaren på ena långsidan, den som låg längst från dörren, på andra sidan podiet.

Föreläsaren drog igång, och då och då kastade han ut en fråga till auditoriet, eller någon i detsamma hade en fråga att ställa till föreläsaren eller ville komma med en kommentar. De här manliga akademiska högdjuren var alltså inte så vana att tala engelska så de spände sig oerhört när de skulle säga något intelligent på detta främmande språk. Det blev mer av tuppkammar än vanligt alltså. Jag lyssnade en stund till dem och så hände det som bara inte får hända i en sådan där situation. När jag lät blicken fara över församlingen runt bordet såg jag dem allihop utrustade med rätt uppstående blodröda tuppkammar varvid jag drabbades av en allvarlig och absolut okontrollerbar skrattparoxysm, för de gav ett så vanvettigt komiskt intryck alla dessa spända herrar runt bordet, som dessutom verkade allvarligare än på en begravning.

Man får inte skratta i sådana situationer. Det hade varit akademiskt självmord att göra det, och redan i fosterstadiet så att säga. De flesta har väl någon gång råkat ut för det där, att när man blir full i skratt i en situation där det är högst olämpligt att man ens drar på munnen, så går det bara inte att hejda skrattet. Jag hade inte drabbats av något liknande sedan realskolan, då man minsann inte fick skratta på lektionerna, och nu var jag i alla fall något över 30.

Jag kände alltså hur skrattet började bubbla upp inom mig, ända nerifrån tårna. Dörren, och att smita ut och skratta av sig, var inte att tänka på. Jag hade tvingats passera precis nedanför podiet, där föreläsaren stod, och framför alla åhörarna, för att komma ut och jag hade inte kunnat hålla mig för skratt under tiden. Jag tittade ner i bordet, böjde mig djupt över det och försökte koncentrera mig på mina fingrar. De var ju inte så himla roliga. Det hjälpte inte. Ju mer jag försökte låta bli att börja skratta desto omöjligare blev det. Milda makter, det här går inte. För att försöka dölja min högst ovälkomna munterhet böjde jag mig ner under bordet och låtsades ta upp något därifrån, som jag hade göra en bra stund att hitta, men jag kunde ju inte sitta där och skratta under bordet hur länge som helst. Upp igen alltså, ovanför bordet, fortfarande med huvudet djupt nerböjt. Men jag kunde bara inte sluta skratta. Jag kände hur axlarna skakade av mitt skrattande.

Så kikade jag försiktigt och i vänster ögonvrå, upp mot föreläsaren, för att se om han såg att jag skrattade. Jag visste ju att den som står framme på ett podium och talar har god överblick över hela auditoriet och ser mycket mer än man tänker på när man ingår i åhörarskaran. När jag således kikade upp lite åt sidan, för att kunna se föreläsaren, ser jag att han tittar på mig. Förmodligen undrade han vad jag gjorde, om jag grät eller skrattade, för han måste ju se min skakande axlar. När han nu såg att jag skrattade, kunde jag se hur han också fick svårt att hålla sig för skratt. Det började rycka i hans mungipor, vilket inte precis dämpade min egen skrattlystnad. Så han vände sig mot tavlan och började skriva något och talade en god stund med ryggen mot oss.

Så småningom lyckades jag i alla fall dämpa mitt skrattanfall och se åtminstone nästan normalt tråkig men intresserad ut. Jag drog dock en suck av lättnad när föreläsning och diskussion var över. Jag var livrädd för att skrattanfallet skulle börja igen.

På kvällen bjöds vi på middag på Hasselbacken och den engelske forskaren och föreläsaren kom att hamna snett emot mig vid bordet. Vi hade inte mer än satt oss ner innan han böjde sig fram över bordet mot mig och sade, med ett brett leende och en humoristisk glimt i ögonen: Swedish researchers are very serious, aren’t they? (Svenska forskare är väldigt allvarliga – eller hur?) Jag nickade. Så skrattade vi gott båda två. Han hade förstått precis varför jag hade skrattat.

Så visst, hade de här akademiska högdjuren talat en bättre engelska så hade de inte gjort samma komiska intryck – både på mig och på engelsmannen som föreläste.

För protokollet får jag väl lov att erkänna att jag avstod från att säga något på det där seminariet. Jag visste ju att jag skulle verka precis lika spänd och komisk som de andra om jag försökte.

Någon annan gång ska jag berätta om mötet med den engelske professor som fick min tunghäfta, vad gällde att tala engelska med andra forskare på seminarier och konferenser, att lossna.

Hörde i kväll på nyheterna att man kvoterade in män på veterinärutbildningen vid Lantbruksuniversitet, att enbart män togs in vissa år, trots att sökande unga kvinnor hade bättre betyg än de intagna männen.

Nu vill vi kvinnor höra Bo Rothstein skrika högt i massmedia och beskärma sig ordentligt över att vi kommer att få B-veterinärer framöver och ännu värre, B-forskare inom veterninärmedicinsk forskning inom några år.

Länk:
Kvinnor stämmer lantbruksuniversitetet, Ekot, P1

Det är Darwins födelsedag idag (eg. 12/2), något som många bloggare har uppmärksammat. Förvisso var Darwin en av giganterna i vetenskapshistorien och förvisso är han värd både uppmärksamhet och hedrande, vare han alltså härmed hedrad även på denna blogg. Men vetenskapshistorien är mycket mer fascinerande än bara berättelser om stora genier genom tiderna.

Dels har vi den spännande frågan om geniernas omgivning, det intellektuella klimat i vilket de presterade sina nya och revolutionerande upptäckter, vetenskapliga teorier (och en vetenskaplig teori är, i vetenskapligt språkbruk, en förklaring som är så väl belagd att den har accepterats av hela det vetenskapliga samfundet, inte en gissning, som ordet ofta betyder i vardagligt språkbruk) eller uppfinningar. Dels är frågan om hur epokgörande vetenskapliga upptäckter har påverkat det omgivande icke-vetenskapliga samhället mycket intressant, liksom frågan om hur de har använts av forskare inom andra specialiteter än den där teorin är just epokgörande.

Evolutionsteorin och variationerna
Den evolutionsteori, som omfattas idag, säger att på grundval av slumpmässigt uppkomna mutationer eller omkombination av gener, som ger variation inom arterna, selekteras de individer fram som är bäst anpassade till den omgivande miljön, de som får flest överlevande avkommor. Detta är egentligen en vidareutveckling, eller en fördjupning av Darwins förslag. Darwin kände nämligen inte till generna och kunde därför inte förklara hur de evolutionära förändringarna av arterna kom till stånd på biologisk/molekylär nivå. Däremot kom hans teori att leda fram till fördjupade insikter på det området.

Darwin insåg att det faktum, att individer inom en art aldrig är exakt lika varandra, är utgångspunkten för en långsam förändring av arterna. Det, skulle jag vilja säga, var nog det mest geniala i hans insats, fast jag tror inte att biologer eller alla vetenskapshistoriker skulle hålla med mig om den saken.

Det var faktiskt genialt att tillskriva individuella skillnader mellan representanter av samma art en viktig funktion för arternas förändring eftersom forskare knappast hade intresserat sig för dessa variationer tidigare. Tvärtom hade man under ett antal århundraden ansett att arterna bestod av exakt likadana individer, även om man förvisso visste att de förelåg individuella olikheter. Den tidens vetenskapsmän var nämligen offer för Platons idealtyptänkande, som också förstärktes av tron på Biblens ord om att var art hade skapats för sig, varför de inte tillmätte individuella skillnader någon större betydelse.

Platon hade föreställt sig dels att det sanna var det eviga och oföränderliga, dels att det fanns gudomliga ”modeller” för varje existerande fenomen i världen. Det fanns en ”hästens idé” en ”rosens idé” etc. Dessa idéer var perfekta och evigt sanna, till skillnad från verklighetens hästar och blommor, som bara var bleka och mer eller mindre defekta avbildningar av idéns perfekta häst respektive idéns perfekta ros. Denna idé var grundläggande för vetenskapen under flera århundraden.

Inom biologin fick detta konsekvensen att forskare inte var speciellt intresserade av de individuella skillnaderna utan bara av det gemensamma, av det generella och dessutom att de föreställde sig att mycket av det lite mer avvikande bland levande arter, i själva verket var sjukligt/defekt eller just ointressanta imperfektioner. Sålunda kom exempelvis paleontologer att urskilja en massa underarter, bland alla de fossil de började undersöka vid den här tiden, eftersom de uppfattade varje skillnad som en separat varietet. Idag inser forskare istället att många av de fossil som tidigare ansågs tillhöra olika underarter, i själva verket tillhör samma art, bara utgör normal variation inom arten ifråga. Det tog i själva verket nästan ett halvt århundrade innan den fulla innebörden av Darwins tänkande, om variationerna som det centrala, gick upp för flertalet forskare av facket och accepterades av alla biologer.

Utvecklingstanken låg i tiden
Före 1800-talet hade i princip idén om oföränderligheten varit inte bara sann utan också samhällsidealet. Detta avspeglades i konservatismen som innebar att samhället skulle organiseras efter de urgamla och evigt sanna principerna och vara oföränderligt. Från tiden för den vetenskapliga revolutionen (1500-1700 ungefär), då föreställningarna om verkligheten genomgick en radikal förändring och där man bl.a. såg en snabb teknologisk utveckling, kom man successivt att tänka i utvecklingstermer istället, att allting i själva verket förändrades, långsamt men säkert och gick från det enklare och primitivare till det mer komplexa, det mer utvecklade och bättre. Utvecklingstanken, idén om föränderlighetens naturlagsbundenhet slog därmed rot i bildade kretsar. En bidragande orsak till detta var också upptäckter under 1500-talet att t.o.m. himlen, som tidigare hade ansetts absolut evig och oföränderlig, då och då uppvisade förändringar, såsom plötsligt uppdykande kometer ex.

I och med att man kunde börja föreställa sig en föränderlig värld började man också se och tolka om mycket i naturen. Fossil blev sakta accepterade som lämningar från tidigare epoker då världen och flora och fauna hade sett annorlunda ut.

Utvecklingstanken fick ex. de Lamarck (1744-1829), som länge framställdes som mannen som hade helt fel, som den misslyckade forskaren, att föreslå att arterna hade förändrats genom tiderna trots att det stred mot Biblens ord. Han föreslog emellertid att förvärvade egenskaper ärvdes ner, exempelvis så att girafferna förlängde sina halsar genom att ständigt sträcka på dem, för att nå högre upp i träden, varvid avkomman ärvde längre halsar och så småningom kom arten att bli allt mer långhalsad, en idé som förkastades helt så småningom, men egentligen inte förrän mot slutet av 1800-talet, början av 1900-talet. Idag har man nog omvärderat de Lamarck igen och erkänner att han var en viktig föregångare. Det var onekligen nog vågat och genialt, på den tiden, att föreslå att arterna hade förändrats.

Nya idéer får inte vara alltigenom nya
Epokgörande upptäckter eller uppfinningar grundas alltid i tankar som redan florerat under en viss tid. De handlar för det mesta om att omgruppera välkända idéer och tankar, sätta samman invanda sådana på nya sätt eller vända upp och ner på dem. Det är omöjligt att kasta fram en teori vars ingående tankeelement inte igenkänns av någon i samtiden och få teorin accepterad. Sådana teorier betraktas bara som galna och har inte en chans att slå igenom.

Alltså, Darwin reste som ung man med fartyget Beagle runt jorden och samlade in växter och djur. Han konstaterade då att många arter hade många egenskaper gemensamma medan de skilde sig från varandra i andra avséenden, som finkfåglarna och växterna på Galapagosöarna. Hur kunde det komma sig, undrade han, att varje ö hade sin speciella variant av finkar och växter? Utvecklingstanken var redan allmänt accepterad bland mer inititerade forskare men den räckte inte för att komma på evolutionsteorin. Att se variationer inom arterna och mellan likartade varieteter var genialt men detta och att förundras över dem var inte nog.

Att kombinera om invanda tanker innebär också att ibland låna tankar från helt andra områden än det egna specialområdet, och det var just vad Darwin gjorde nu. Han läste nämligen Thomas Malthus (1766-1834) 1798 publicerade bok om befolkningsfrågan (An Essay on the Principle of Population), som blev en storsäljare på sin tid och utkom i många upplagar.

Malthus menade att återkommande svältkatastrofer var oundvikliga på grund av att människans ohejdade fortplantning alltid ledde till överbefolkning. En befolkning nådde därmed förr eller senare gränsen för sina möjligheter att producera mat så att den räckte till alla. Följaktligen kom svälten så fort en befolkning närmade sig taket för sin försörjningsmöjligheter. Därvid dog mängder av människor i sjukdomar och svält. Befolkningen minskade. Då räckte maten igen och då började människorna att föröka sig igen, tills nästa överbefolkning förorsakade nästa svält och utslagning.

Utvecklingstanken låg i tiden, utslagning av människor vid den naturlagsbestämda födoproduktionsgränsen var accepterad pga Malthus teser, med intresset inriktat på inomartsliga variationer och genom en kombination av de här idéerna hade Darwin så sin evolutionsteori.

Viktiga upptäckter görs ofta av flera personer ungefär samtidigt
Viktiga eller epogörande upptäckter eller uppfinningar görs ofta av flera personer, oberoende av varandra och ungefär samtidigt. Det beror just på att alla, eller i varje fall de flesta bitarna finns på plats och bara ligger där i den intellektuella miljön och väntar på att kombineras om eller ihop.

Således kom en annan person, engelsmannen Alfred Russel Wallace (1823-1913), på evolutionsteorin ungefär samtidigt som Darwin. Darwin, som var äldre, kom på den först men vågade inte publicera den under flera årtionden eftersom han insåg att den var ren dynamit på den tiden. När Darwin fick kännedom om att Wallace hade knäckt samma evolutionsteori som han, genom ett brev Wallace sände honom, övertygades han av sina vänner att omedelbart publicera sin teori så att Wallace inte skulle få äran av att ha upptäckt evolutionsteorin. Nu kom en uppsats av Wallace och en sammanfattning av Darwins teori att läsas samtidigt på linnéanska sällskapet i London. Snabbt färdigställde Darwin sedan den bok som han hade arbetat med under flera årtionden, den berömda ”Om arternas uppkomst” och publicerade den 1859.

Det intressanta är att även Wallace sattes på spåret genom läsning av Malthus verk om överbefolkningskriserna. Wallace kom dock helt i bakgrunden och så småningom att falla nästan helt i i glömska under lång tid. Senare har vetenskapshistoriker visat att Wallace egentligen var en mer konsekvent ”darwinist” än Darwin själv, då han inte någonsin föreställde sig att förvärvade egenskaper kunde ärvas ner, vilket Darwin så småningom kom att luta åt ibland. Intressant är också att det finns forskare som idag föreslår att Darwin kanske i själva verket stal grundidén om det naturliga urvalet från Wallace. Det finns detaljer som skulle kunna tyda på den saken*, men det är nog ändå inte sannolikt att så var fallet (eller så är den tanken så ny och ovanlig att man inte riktigt vill tro på den).

På publicerandet, av evolutionsteorin 1859, följde förstås en intensiv diskussion för och emot den nya teorin där framför allt kyrkans män kom att kritisera den intensivt.

Evolutionsteorin i samhällsvetenskapen
Hur teorin senare kom att användas i samhället återkommer jag till i nästa inlägg.

Litteratur ex:
– Darwin Charles‚ 1976, Om arternas uppkomst
– Bowler Peter J, 1989, Evolution. The History of an Idea
– Malthus Thomas, 1979 (Orginal publ.1796,) An Essay on the Principle of Population
– Uddenberg Nils, 2003, Idéer om livet, band I och II
– Adrian Desmond & James Moore, 1991, Darwin

Länkar:
– Alfred Russel Wallace, Wikipedia
– * Plankade Darwin teorierna från Alfred Wallace? Vetenskapens värld, P1 28/9 2008
– Per Ahlberg, evolutionsforskare som ger oss en kortkurs i Darwins läror, Vetenskapsradion, P1, 12/2 2009
– Grattis Darwin, Biology and Politics

Det har rått en viss uppståndelse i delar av bloggvärlden på grund av någon eller några artiklar Bo Rothstein skrivit i media, där han tydligen har hävdat att bloggvärlden är en odemokratisk kloak. De två blogginlägg i denna värld, om Rothsteins artikel, som jag har läst, har varit tämligen beskedliga, en om ock med viss irritation över att han drar alla över en kam och dömer ut hela bloggosfären utan några mer ingående undersökningar av hur den faktiskt ser ut.

Jag har inte läst Bo Rothsteins ursprungliga artiklar. Eftersom jag vet att Rothstein tar till storsläggan och inte sällan både struntar i anständighet och god ton i sina utfall i pressen, mot än den ena än den andra, så läser jag numer normalt inte hans artiklar. De är mig oftast totalt ointressanta. Idag gjorde jag dock ett av mina få undantag och läste hans senaste utfall mot bloggare i GP. Där får jag veta att alldeles oavsett hur man som bloggare har ställt sig till hans beskyllningar, bemött dem eller nonchalerat dem, så är man en kloakråtta:

I skrivande stund har artikeln (enligt sökmotorn ”Bloggportalen”) kommenterats av sextio bloggare. Av dessa är det mindre än 20 procent som uttrycker någon kritik mot de sexistiska och rasistiska kränkningar som jag redogjort för. Den överväldigande majoriteten, det vill säga mer än åtta av tio, anser antingen att personliga stämplingar som dessa är fullt acceptabla, eller så trivialiserar de förekomsten av rasism och sexism eller så väljer de att med sin tystnad sanktionera detta. Oftast blir man som forskare glad när ens hypoteser visar sig slå in med sådan kraft, men i detta fall är det precis tvärtom.

Jag konstaterar här för det första, att de bloggare som inte läser alla andras bloggar, och som därför, eller av andra skäl, inte kommenterat eller tagit avstånd från eventuellt förekommande rasistiska eller sexistiska inlägg i bloggvärlden, är klandervärda och därför typiska representanter för bloggkloaken. Man undrar hur det är med Rothstein själv. Läser han och protesterar mot allt som kan var stötande, rasistiskt eller sexistiskt i de större tidningarna?

Jag konstaterar vidare att Rothstein har en något underlig inställning till forskning och till hypotesprövning. Vi får väl anta att hans ”hypotes” var den att bloggvärlden är en odemokratisk kloak. Denna hypotes testar Rothstein genom att kasta ur sig densamma i en artikel, som ett fläskben åt varje bloggare att hugga på. 60 stycken hugger, enligt den statistik Rothstein redovisar här. Det är ingen stor andel av bloggarna. Det torde finnas flera tusen bloggar bara i Sverige. Svarsfrekvensen är därmed inte imponerande hög. Men Rothstein löser detta problem genom att se även bortfallet, alltså alla dem som inte svarat på hans beskyllning i sina bloggar, som verifikation av hans hypotes. I sanning en mycket underlig inställning till vetenskaplig metod och vetenskaplig hypotesprövning.

Det brukar inte anses vara god forskning, att kasta ur sig grova och generaliserande beskyllningar i en artikel i en tidning och kalla dessa beskyllningar för en ”hypotes”. Forskare brukar inte betrakta en allmän beskyllning i massmedia som en vetenskaplig enkät och de brukar inte anse att eventuella reaktioner på ett sådant utkastande av en generell förolämpning, som tillräckligt representativa och tillförlitliga för att betraktas som en acceptabel hypotesprövning och som grund för generaliserande slutsatser. En svarsfrekens på en riktig vetenskaplig enkät på någon procent torde resultera i att enkätsvaren kastas i papperskorgen eller, om undersökningen anses viktig, i att man omarbetar frågorna och försöker igen.

Ovanpå detta tolkar alltså Rothstein de reaktioner som han fick på sådant sätt att ingenting kan falsifiera hans ”hypotes”. De som svarat har svarat så att de verifierar hans hypotes. Endera har de inte tagit avstånd från rätt saker, eller så har de varit otrevliga och precis så klokaaktiga som hyptotesen förutsade. De som inte alls skrivit om hans beskyllningar visar sig var kloakråttor just för att de inte skrivit något.

För att inte svärta ner allt vad vetenskap heter borde Bo Rothstein undvika att kalla sitt allmänna och högst subjektiva tyckande för ”hypoteser”. Sådana konstruerar man i vetenskapliga sammanhang och test av dem brukar följa tämligen strikta regler. Till vardags och då man luftar sina personliga och högst subjektiva åsikter brukar man inte tala om ”hypoteser” eller om test av sådana. Då brukar man kort och gott säga att man tycker något.

Så anser jag mig förstås vara feminist och som varande en sådan, som inte skrev om Rothsteins ursprungliga artikel, är jag i dubbel mening en kloakråtta förstår jag:

Jag noterar också att ingen av de kvinnliga bloggare, varibland några karakteriserar sig som feminister, reagerat mot den typ av sexistiska tillmälen som Svensson tydligen har för vana att använda. Det är uppenbart helt i sin ordning när sexistiska personangrepp riktas mot en man, men man kunde föreställa sig reaktionen om Svensson uttryckt sig på detta vis mot en kvinna. De feministiska bloggarnas dubbelmoral i denna sak imponerar inte.

Tja, vad ska man säga om detta? Att sexistiska uttalanden om män är männens sak att bekämpa – kanske? Det har ju ingalunda varit så att en majoritet av männen genom tiderna har kämpat mot diskriminering av kvinnor eller ställt sig upp och protesterat mot varje sexistisk förolämpning mot en kvinna. Det senare är inte en hypotes, utan ett uttalande jag gör utifrån ganska många års livserfarenhet.

Måste väl också avslöja att jag inte vet vem denne Svensson, en bloggare som Bo Rothstein nämner, är eller vad han/hon har skrivit. Men klokaråtta är jag likafullt tydligen.

Det snällaste jag kan säga om Bo Rothsteins utfall är att han ibland, som i det här fallet, är ohejdat komisk i sin bulldozerartade framfart, i andra fall en riktigt ruskig prick som de flesta forskare borde ta avstånd ifrån då han näppeligen bidrar till att höja forskares anseende. Jag tycker (observera ”tycker”) att Bo Rothstein borde rannsaka sig själv och sina många utfall i media mot andra forskare såväl som mot andra universitet än det egna och mot bloggare, och inse att han inte beter sig så mycket förnuftigare, i somliga fall, än de i bloggvärlden, som han vänder sig emot här. Förolämpningar och obelagda anklagelser är förolämpningar och obelagda välriktade eller generella anklagelser vare sig dessa uttrycks verserat eller med grova, mindre ”fina” uttryck, ty ”strunt är strunt om än i gyllne dosor”.

Länk:
– Förolämpningar hindrar samtal, Bo Rothstein i GP
– Är bloggosfären rasistisk? Rothstein-debatten rasar vidare, Bilogy & Politics
– Finns ”bloggosfären” som kollektiv?, Bioloy & Politics
– Bo Rothstein om bloggosfären och demokrati, Bioloy & Politics
– Är bloggosfären en kloakbrunn? Ulf Bjereld
– Om bloggosfären och dess samtalston, Ulf Bjereld