Återstår så bara att önska besökare på bloggen ett riktigt

Gott Nytt År! 

(Vi kan ju alltid hoppas att det blir bättre än 2009 även om det ser mörkt ut.)

/Kerstin & Dan Gmark

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Jag är i alla fall tillbaka igen – Hurra. 

Det har varit trubbel med domännamnet, därav uppehållet. Varken Alba eller servern är skyldiga till problemet emellertid. 

Nu gäller det bara att komma igång och skriva igen. Har nästan glömt hur man skriver och nu måste jag åka iväg till tandläkaren så det får bli mer skrivande senare.

Önskar att det inte funnes värre ting att bekymra eller förarga sig över än Anna Ankas åsikter. Då vore världen ett paradis.

Stor suck!
Jag bockade för alla spam och deletade – och vips hade 200 kommentarer försvunnit, varav endast 24 var spam. Lyckades förstås inte hitta något sätt att återfå de mystiskt försvunna kommentarerna. Jag är hemskt ledsen. Den här uppgraderingen får mig att riva mitt hår.

Tillägg 28/ 9 kl. 05.00

Har lagt in alla raderade kommentarer, men som en enda kommentar/post. Något annat sätt kom jag inte på. 

Ni andra som har Word Press, hur mycket spam  får ni in. Är jag den enda som blir nästan dränkt av sådana, varje dag?

Nu har jag fått bloggen uppdaterad och känner mig alldeles vilsen på dess administrationssidor. Ber därför mina besökare att ha överseende med mig den närmaste tiden, om jag ex. av misstag råkar stryka fler kommentarer än normalt.
Om din kommentar inte kommer in, utgå ifrån att det inte handlar om illvilja från min sida utan om ett misstag, vilket är fallet (om du följt kommentarreglerna, vilket jag förutsätter att besökarna gör).

Sedan hoppas jag att jag snart ska kunna lägga till lite fler och modernare funktioner men jag måste bli god vän med det nya uplägget och den totalt annorlunda lay-outen på mina adminstrationssidor innan jag klarar av att lägga in sådana.

Goda råd från besökare om vilka övriga funktioner man önskar på bloggen, och ännu hellre, vilken plugin som fixar den saken, emottages med tacksamhet.

Tillägg kl 16.45:
För övrigt får jag väl rekommendera intresserade att läsa min recension av Anita Beckmans avhandling Väntan etnografisk kollage kring ett mellanrum, som också diskuterades på Vetenskapsradion Forum idag. Men passa också på att läsa andra artiklar och recensioner på Alba. Klicka på Albas logotype överst till vänster på bloggen.

Man bloggar, och det innebär inte bara att man skriver en egen blogg, det innebär också att man regelbundet läser andras bloggar och kommenterar på dessa. På något vis blir man god vän med sina favoritbloggare även om man aldrig har träffat dem. Då känns det väldigt konstigt och tomt när en blogg bara plötsligt försvinner. Man klickar in sig och möts av ett meddelande om att bloggen man söker inte finns och att domännamnet är tillgängligt. Man undrar då alltid vad som hänt. Har bloggaren avlidit, har han eller hon bara ledsnat, har han/hon inte längre en ekonomi som tillåter bloggande eller har försäkringskassan satt käppar i hjulet för bloggaren?

I andra fall talar bloggare om att nu tänker de sluta blogga, och även det känns ledsamt, som att ta avsked av en god vän. Men jag förstår dem som ledsnar för från och till känner jag också hur inspirationen att skriva sinar och bloggen känns mer som en kvarnsten runt halsen än som ett roligt sätt att kommunicera med besökare och kommentatörer. Just nu har jag en sådan period. Jag tänker emellertid inte lägga av utan att berätta om det och varför, och hoppas att maken skriver några rader på bloggen om jag skulle trilla av pinn plötsligt, vilket ju kan hända när man är i min ålder, men något som jag i alla fall inte ser några tecken på än. Det är bara konditionen som är usel och borde bättras på.

Än har jag inga planer på att sluta alltså, men just nu känner jag inte för att gnälla vidare på bloggen. Inte för att det inte finns något att gnälla om och klaga på, tvärtom, mer för att allting just nu är övermåttan eländigt, så dystert att jag inte orkar tänka på allt elände för närvarande. Alltså har jag de senaste månaderna avstått från nästan alla radionyheter och låtit bli att läsa dagstidningar. Det har varit skönt att koppla av världen utanför mitt hål i skogen en tid, även om det trängt in en del dysterheter i alla fall.

Men vem vet, rätt som det är ilsknar jag till på allvar igen och börjar slå gnistor på bloggen. Tills dess blir det bara spridda funderingar ibland.

Jag kan ju börja dessa spridda funderingar med att säga att jag tycker att Jan Guillous sommarprogram var bra och värt att lyssnas till. Inte mindes jag att det var han som spräckte Harwardaffären, som verkade vara den händelse som knäckte Palme och att han därmed kanske var en del av orsakerna till att Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink fick en chans att genomföra sin s.k. förnyelse, alltså nyliberaliseringen av socialdemokraterna, de avregleringar som ledde till fastighetskraschen i början av 90-talet och därmed till dagens dystra situation vad gäller svensk inrikespolitik och den svenska välfärden. Suck!

Lyssnade på programmet ”Sommar” idag, med Herman Lindqvist. Han talade om att prinsessan Viktoria är en mycket begåvad berättare. Har nu aldrig haft glädjen att höra henne berätta men Lindqvists referat av ett par av hennes historier var inte dåliga de heller.

Senare på kvällen lyssnade jag på Mark Levengood i programmet ”God morgon världen” och där hade vi ännu en otrolig berättare. Han lyckades få sin pappas usla hemgjorda vin att växa ut till en mycket underhållande historia.

Hur blir de sådana, de där som kan berätta historier, om sådana där alldagliga händelser som man råkar ut för i livet, så att man viker sig dubbel av skratt? Varifrån får de sin förmåga? Sitter den i generna, är den ett socialt arv, är det något man lär sig?
Det senare alternativet tror jag nog inte på, för hur jag än försökt har jag aldrig hittat något i mitt liv som jag, via linguistisk ekvilibrism, skulle kunna förvandla till en underhållande historia, än mindre till en som får folk att vrida sig av skratt. Men jag känner ett par sådana personer, sådana där som berättar om utflykten till ön, eller bussresan till Virserum, så att man får träningsvärk i skrattmusklerna, trots att man själv var med om händelserna ifråga och inte tyckte de var ett dugg roliga medan de utspelade sig, eller hade något som helst humoristiskt som man kunde göra en poäng eller en underhållande historia av.

Jag kan ibland, i mina allra bästa stunder, eller sämsta hur man nu ser det, få ihop åtminstone lätt roande elakheter, men ska några iddas lyssna måste nog auditoriet endera lyssna av tvång, exempelvis för att man vill ha sina betyg, hoppas att det i alla fall ska komma något roligt senare eller tillhöra samma skara av dysterkvistar och kverulanter som jag och några gapskratt blir det ju inte. På sin höjd några snea småleenden.

Annars kan jag inte ens berätta sådana där korta roliga historier. Jag kommer inte ihåg dem jag hör, även om jag tänker att ”den var bra, den måste jag komma ihåg så att jag kan dra den någon gång”. Om jag någon gång börjar berätta en historia som jag minns vagt, men inte riktigt utan bara hoppas att poängen ska dyka upp bland hjärncellerna under berättandets gång, så brukar den inte göra det.

Om jag någon enstaka gång får för mig att jag ska försöka mig på en historia i alla fall, kommer jag alltid att tänka på min gamla skolkamrat och hur det gick när hon skulle berätta en rolig historia. Den handlade om en midsommarafton och kuttrasjustunden i ladan på sennatten (det var på den tiden då fräckisar var väldigt fina i kanten – åtminstone i mina kretsar) och när pojken knallade iväg frampå morgonen nynnade han Gärdebylåten (så nynnar berättaren låten). Då stack flickan ut huvudet genom ett fönster och utbrast på dalmål: ”Gär de belåten?”. Den är ju lite vitsig om tonfallet är det rätta. Så skulle min skolkamrat berätta historien och när hon kom fram till slutet ”stack flickan ut huvudet genom fönstret och sade: Är det Gärdebylåten det där?” Så struntar jag i att försöka berätta den där historien som jag i ett ögonblick av dålig självinsikt var frestad att dra.

OK, det är sommartorka vad gäller politiken, i varje fall tycker jag det, trots både Almedalsspektaklet och EU-forin. Det är då jag önskar att jag vore en god berättare eller att jag visste hur man berättar en rolig historia.

Har hittat en ny blogg, Lucas tankar, som jag varmt rekommenderar. En skärpt och just tänkande 70-talist – mycket glädjande :-).

Titta gärna på den här posten om alliansregeringen och vindkraften, trots att den är ett halvår gammal.

Glad påsk!

önskar jag alla bloggens besökare

Jag brukar ta bort bloggar, som varit sovande omkring ett halvår, från min bloggrulle. Istället lägger jag till en del nya då och då. Idag lägger jag till Rune Lanestrands blogg, som jag just hittade via Hannelores blogg.

Jag träffade Rune några gånger i min ungdom, på den tiden då vi kämpade tillsammans, om än utan direkta kontakter, inom miljörörelsen där Rune var en känd profil och uppskattad av oss andra miljökämpar för sina insatser och sin kamp för miljön. Det var riktigt roligt att upptäcka att han sällat sig till bloggarnas skara och att vi lite äldre, med längre livserfarenhet och ett lite längre tidsperspektiv, blir allt fler i bloggosfären, att denna inte bara består av ungdomar. Dagens inlägg på den här bloggen, en riktig drapa om slyngeln Fredrick Federley, tycker jag dessutom är riktigt träffsäker.

En annan blogg som jag just skrivit in i min bloggrulle är Resursbloggen, som skriver om villkoren för de sjuka i samhället, och om hur politikerna agerar visavi dem som haft oturen att drabbas av sjukdomar eller andra fysiska problem. På Resursbloggen avslöjas ganska mycket av det som föresiggår utanför det massmedia sätter strålkastarljuset på.

Det tillkommer nu så många bra bloggar att det nästan blivit ett problem, dels för att det tar tid innan man hittar dem, dels för att man knappast har tid att följa dem alla men den här utvecklingen är ändå glädjande.