Sommaren framskrider i en rasande fart. Inte länge sen jag stod och tittade på små bladrosetter som började sticka upp ur jorden. Nu blommar det mesta överdådigt redan. Här mina riddarsporrar som blivit rejält stora i år. Rosorna däremot tog en del stryk av vintern och blommar mer sparsamt denna sommar:

/Kerstin

Detta är en akvarell av min första collie, när  hon går ett s.k. sökslag, dvs har skickats ut i skogen  för att söka efter en gömd människa, en sk. figurant. SBK-tecknet, ett s.k. tjänstetecken, som hon bär, ska enligt lag bäras av hunden när den arbetar.

En stor del av min fritid och mitt hobbyliv har upptagits av Svenska Brukshundklubben. Det är en frivillig försvarsorganisation som bildades på 40-talet för att utbilda hundar för försvaret.

För att uppmuntra hundägare att dressera sina brukshundar för olika försvarsuppgifter började man anordna tävlingar, s.k. bruksprov. De här tävlingarna och bruksklubbens verksamhet är nog Sveriges mest okända djursport. Man tävlar i olika grenar, bl.a. i spår, sök och rapport. På varje tävling går man dels ett lydnadsprogram dels gör man en specialuppgift, spårar, går ett spår utlagt av en människa, söker ”vilsekomna” personer eller skickar hunden mellan olika ”stationer” som rapporthund, allt efter vilken gren man tävlar i. Det finns också en skyddshundgren, som i princip är polishundsarbete. Man kan också utbilda sin hund till räddningshund inom SBK, en sådan söker människor begravda i rasmassor och liknande. Sökhunden tränas att söka människor som gått bort sig i skog och mark. Dessutom kan man tävla i bara lydnadsmoment på rena lydnadstävlingar.

Jag blev medlem i brukshundklubben när min första hund, collietiken Cleopatra, Cleo kallad, var ett år, 1980, då jag började min första dressyrkurs där. Sedan dess har hunderiet varit en stor del av min fritid. Även om jag inte är lika aktiv i klubben idag som jag var de första tjugo åren så tränar jag fortfarande mina hundar och åker varje år på ett hundträningsläger. Det är ett trevligt sätt att aktivera sig och att komma ut i skog och mark. Jag har tränat mina hundar i lydnadsmoment och i spår och sök, och tävlat i dessa grenar.

Tiken på bilden ovan var lydnadschampion och godkänd i elitklass sök, den högsta brukstävlingsklassen, där hunden också kan bli brukschampion om den lyckats ta tre brukscertifikat, men så högt meriterad blev hon inte att hon blev brukschampion också.

På senare år har Svenska Brukshundklubben även anordnat tävlingar i andra grenar, som agility, där hunden ska ta sig igenom en hinderbana, och diverse andra grenar, som jag inte tränat någon av mina hundar för dock. SBK är fortfarande knutet till försvaret, men de flesta som tränar sina hundar tänker inte på den saken. De tränar och tävlar för att det är roligt att arbeta ihop med sina hundar.

PS kl 14.30:
En akvarell av en annan arbetande collie. Han har letat reda på ett föremål i terrängen och kommer till matte med det här. Det är också en del av det program som ingår i bruksproven/tävlingarna fast jag inte nämnde det ovan:

/Kerstin

Låt mig säga det direkt, mina akvareller nedan, hundporträtten, men även naturmålningar som jag har gjort, är inte konst i den meningen som konstkritiker använder begreppet. De är avbildningar målade med akvarellfärger och möjligen acceptabelt bra hantverk. Jag betraktar mig alltså inte som konstnär och har aldrig aspirerat på att bli en sådan eller att betraktas som en sådan. Istället ser jag mig som hantverkare.

Konst, eller stor konst, är sådant som Picasso och Chagall målade ex. Jag ska inte säga att det alltid är så, men akvarellfärgerna lämpar sig inte så bra att måla abstrakt eller göra underfundiga motivexperiment med, även om det finns akvarellister i Sverige som lyckas med den saken och även om det finns sådana akvareller även från Picassos och Chagalls händer. De flesta som målar akvarell, och jag tror att det är vanligare i England ex., även i USA, än i Sverige att göra det, målar mer eller mindre naturalistiskt.

Jag har visat de här akvarellerna (se tidigare inlägg) även på Face Book och där har många varit snälla och välvilliga och dessutom menat att jag borde ställa ut mina ”tavlor”, vilket förstås gör mig glad. Men eftersom jag inte ser mig som konstnär och inte tycker att mina akvareller är något mer ambitiöst än just naturalistiska avbildningar, så har jag inte varit så intresserad av att ställa ut dem. Dessutom är det väldigt dyrt att ställa ut akvareller eftersom inglasning och inramning kostar mycket pengar. Ovanpå detta ska en person, som vill betrakta sig som konstnär, utveckla en personlig stil och tavlor på en utställning ska inte se ut som om de vore målade av en person  med allvarlig personlighetsklyvning, alltså med många olika stilar. Jag har aldrig utvecklat någon sådan egen och enhetlig stil och inte heller haft lust att göra det. Det kan bero på att jag inte målat så intensivt och kontinuerligt. Jag har alltid målat och kladdat för mitt eget nöjes skull och velat måla som det faller mig in för dagen, vackert ibland, fult ibland, petigt och exakt ibland, snabbt hopkomna färgskisser ibland. Det blir inte en bra utställning av så disparata målningar.

Om vi går tillbaka flera hundra år i tiden var målningarna oftast just avbildningar. Eftersom man inte hade kameror anlitades konstnärer/målare för att föreviga rika människor och för att dekorera de rikas hem, och offentliga byggnader, med vackra tavlor. Sedan kom kamerorna, i slutet av 1800-talet, och målandet utvecklades då i en mer abstrakt riktning. Visserligen hade de franska impressionisterna redan börjat frigöra sig från motiven och att experimentera med andra metoder för att få fram ljusskiftningar i deras målningar, redan innan kamerorna kom, men de målade ändå  fortfarande mestadels naturalistiskt. När kamerorna kom behövdes målarna inte längre för att göra exakta avbildningar och i början av1900-talet utvecklades den abstrakta, ibland absurda konsten, av bl.a. Picasso som var en föregångare här. Idag är situationen alltså en annan än för några hundra år sedan. Även om alla är imponerade av Mona Lisa, och hennes leende, och anser att hon representerar stor konst så skulle sannolikt en konstnär som målade på det sättet idag göras ner totalt av våra dagars konstkritiker, eller man skulle bara förbigå målaren med vad man skulle anse vara en välvillig tystnad.

Ganska snart började fotografer ställa ut sina bilder som konst. De försökte då fotografera sina objekt på sådant sätt att bilderna blev mer av konstverk än enkla avbildningar. De experimenterar med ljussättning, de maskar bilderna i kopieringen, de experimenterar med exponeringar och med att mörka eller ljusa sina foton i mörkrummet etc. Ett enkelt avbildande foto, så nära originalmotivet som möjligt, anses inte vara fotokonst. Sådant kan varenda människa åstadkomma sedan kameran började bli var mans egendom. Fotografer arbetar visserligen på andra villkor än målare, men de som vill åstadkomma fotokonst har också försökt att frigöra sig från originalet och skapa något eget av sina foton. Konst och enkla avbildningar är alltså inte samma sak, varken för målaren eller för konstfotografen.

Med detta vill jag säga att mina akvareller inte ska bedömas som om de gjorde anspråk på att vara konst. De ska bedömas utifrån om de liknar originalmotiven, och märkvärdigare än så är de inte. Så för att sluta som jag började här, jag är hantverkare kort och gott, inte konstnär.

/Kerstin

För att hålla vargstammen frisk, säger regeringen, måste man skjuta av en del så att man förhindrar inavel. För det syftet har det utgått påbud att företrädesvis en i ett ”alfapar” ska skjutas.

Hur ska detta kunna bidra till att minska inaveln och inavelsorsakad degeneration? Vad tänker man sig?Att det alfadjur, som alltså är en av föräldrarna i den flock som består av ett föräldrapar och dessas avkomma, ska skaffa sig en ny make/maka att fortplanta sig med? Detta är sannolikt ett grovt feltänkande, av flera orsaker. Men å andra sidan kanske det här bara handlar om att slå blå dunster i ögonen på allmänheten och i synnerhet på oss som inte vill se avskjutning av vargar så länge de inte är fler.

Hur ska man nu veta vilka djur som är så inavlade att de bör skjutas ut? Enda sättet att försäkra sig om den saken är att bedövningsskjuta vargarna och ta DNA-prov från dem för att sedan avliva de individer som man ser eller anser bär på allvarliga defektgener. Istället rekommenderar man avskjutning av en av föräldrarna i en vargflock/familj. Vi ska tro att detta ska leda till att de överlevande alfadjuren, den överlevande föräldern i en vargflock/vargfamilj, ska välja sig en ny partner från en annan flock. Men denna tanke grundar sig knappast i kunskaper om vargars levnadsmönster. Hur vet man, dessutom, att vargarna i denna eventuella andra flock inte är nära släkt med den varg som den tänks lämna en ny make eller maka till?

Det är nämligen förenat med livsfara för en varg att försöka ta sig in i och bli accepterad i en befintlig vargflock/vargfamilj även om det kan fungera ibland. Det är inte ovanligt, enligt forskare som studerat vargars beteenden, att en varg som försöker komma in i en befintlig flock blir dödad – om den inte lyckas fly. Sannolikheten när man skjuter en av föräldrarna är stor för att den som överlever utskjutningen istället väljer att para sig med någon annan i flocken nästa parningssäsong, en avkomma alltså. Detta leder inte till mindre inavel utan till mer sådan alltså.

Vargar lever ofta kvar i sin födelseflock/familj tills de är omkring två (bland tre) år gamla, i vissa fall ett år. De måste lära sig effektiv jakt innan den är mogna att klara sig och att skaffa sig en partner att para sig med och skaffa avkomma tillsammans med. När ungvargarna känner att de inte längre vill underordna sig sina föräldrar beger de sig ofta ut på jakt efter en partner att bilda en egen familjeflock med. De ensamma vargar som vandrar långa sträckor är troligen sådana vargar och eftersom det är glest mellan vargarna kan de ströva långa sträckor och över stora områden utan att finna någon partner. Vi kan inte utesluta att en del av dem vi ser nära bebyggelse drar sig till sådan på grund av lukter från våra löpande tikar. De här ensamma vargarna kan ha svårigheter att jaga större vilt ensamma och frestas att ge sig på tamdjur istället. Att skjuta ut en av föräldrarna kan också leda till att flocken blir mindre effektiv att jaga och istället ger sig på lättfångade byten, tamdjur i inhägnader.

Nu uppvisar vargar lite olika beteendemönster i olika områden så egentligen kan man inte säga att de beter sig si eller så, punkt slut.(1) I somliga områden och under vissa tider lever de i stora flockar, sannolikt släktingar allihop, i andra lever de i mindre familjefamiljeflockar med ett föräldrapar och deras avkomma. I Sverige är det senare det vanliga, skulle jag tro. Jag har i alla fall inte hört talas om förekomsten av jättestora vargflockar här.

Vad gäller inaveln så är jag övertygad om att naturen själv är bättre på att förhindra att sådan ger allvarliga hälsokonskvenser än vi människor och att vi inte ska försöka oss på en reglering av vilda djurstammar för att stärka stammarna. De individer i naturen som begåvas med gener för försvagande defekter sållas normalt ut av naturen, som också är mycket bättre än vi människor på att sålla fram de livskraftiga individerna.

Istället för det här vanvettiga och rent slumpmässiga avskjutandet så bör staten avlöna speciella vargjägare som har till uppgift att skjuta rätt vargar. Det är de som är alltför orädda och som regelbundet kommer för nära mänskliga boningar. Dessa yrkesjägare ska också skjuta ut någon eller några av de individer i flockar som ger sig på tamboskap. Vargar är synnerligen kloka och läraktiga djur. Om en flock lär sig att det är livsfarligt att ge sig in en fårflock ex. så är chansen större att de överlevande lär sig att låta bli att riva tamboskap. Inte nog med det, denna insikt kan sedan fortleva som socialt inlärd kunskap i flera generationer. Men den här principen för avskjutning kräver tålamod och noggrannhet och att man skjuter just när vargarna är igång med att jaga tamdjur. De lär sig ingenting av att man skjuter någon av dem vid helt andra tidpunkter.

Och visst är vargar fantastiska djur.
BBC Wolf Pack (c:a 50 minuter)

De här vargarna har alltså en gång satts ut i naturen och kan tänkas ha med sig ett annat socialt mönster än naturligt uppvuxna vilda vargar. (1)

Sen ska man komma ihåg att en hel del av det vi ser i den här filmen, såväl som i andra filmer och i berättelser om studier av vargar, är tolkningar, tolkningar som kan vara riktiga med lika gärna vara felaktiga. Filmer kan också vara sammansatta så att bilderna stämmer med ett i förväg skrivet manus, som ofta är fallet med djurfilmer. Enligt min uppfattning är djurfilmer ofta, om än omedvetet från filmarnas sida, ett sätt att åskådliggöra mänskliga politiska ideologier mer än de ger en sann bild av hur vilda djur lever och beter sig. (2)

/Kerstin

Länkar:

1) – David Mech’s Theory on the Alpha Role. Wolves in captivity behave differently than in the wild…
(Citat: There have been several conflicting theories on how the hierarchical structure of a wolf pack is structured. One of the very first theories was based on the observations of a wolf pack in captivity…1947 at the Zoological Institute of the university of Basel in Switzerland. His observations suggested that the pack was led by an authoritarian figure known as the ”alpha wolf”. ……David Mech. His studies started in 1986 by watching a pack of wild wolves in natural settings on Ellesmere Island, in North-West Canada. His 13 summers spent there, carefully observing the pack’s interactions brought a whole different picture to the table. Unlike Shenkels’ studies, David Mech noticed that the leader role was not carried out by a single authoritarian ”alpha wolf” but rather, by an ”alpha couple” which comprised a male and female wolf. David Mech compared Schenkels’ studies on wolf behavior in captivity to studying human behavior in refugee camps…..Interestingly, when mating season arrived, pack members by default recognized the alpha pair’s right to reproduce.To prevent conflicts, or perhaps, driven by a natural instinct, most adult wolves by the age of three voluntarily left the pack to form their own family pack
2) Djurfilmer som propaganda, Kerstin Berminge, 2002 
- ”Alpha” Wolf? David Mech, YouTubefilm (här menar D Meech att begreppet ”alfavarg” har blivit omodernt för att det var missledande.)
– Whatever Happened to the Term Alpha Wolf? David Mech
– Fakta om varg? Vargfakta 24/7 2011
– Hur stor är en varg? Vargfakta 21/7 2011 (Den svenska vargen är tydligen rejält mycket större än de vargar som finns i Syreuropa.)
– Usla vargskyttar – skamlig statistik – dålig jaktetik, ADAM SKEVSTAD – om jakt i Sverige 9/2 2013

Böcker:
– David Mech, The Wolf: The Ecology and Behavior of an Endangered Species, University of Minnesota Press 1970
– Never Cry Wolf, Farley Mowat (Boken finns även på svenska, tror att dess titel på svenska är ”Ropa inte på vargen”. Den rekommenderas varmt till alla som är intresserade av vargar. Den är både rolig och lärorik.
– På bokus.com kan man hitta fler böcker av David Mech om vargar

Jo, när man inte kan tillbringa dagarna framför datorn, som fortfarande befinner sig på reparation, då nålfiltar man sig lite julpynt och hänger upp det i taket:

/Kerstin

Globalism is the #1 Risk Facing Humanity (utlagd 25/10 2012)

Men, så här skulle inga företag bete sig om det bara fick frihet att göra som de ville och slapp alla regleringar, enligt nyliberal ideologi.

Nämn något område där dessa nyliberaler och libertarianer har fått rätt? Jag kan inte komma på ett enda.

Men jag vet hur de försvarar sig mot anklagelser av den här typen (för jo vi är många som har hört undanflykterna,): ”Men, det där beror på att företagen inte har full frihet än, och att ekonomin inte är helt fri från skatter och regleringar.”

Vem inbillar sig att om företagen hade denna efterlysta frihet, då skulle alla företag börja städa upp efter sig istället för att förgifta världen och då skulle de sluta sprida gifter omkring sig. Då skulle deras styrelser och aktieägare inte tycka att vinstmaximering var så viktigt längre.

Man ska nog ha en intellektuell kapacitet något under en tvåårings för att tro på en sådan saga.

För att inte tala om att nyliberaler med sådana ursäkter som den ovan liknar företagsledningarna vid tvååringar i trotsåldern: ”Får jag inte göra som jag vill, då djävlas jag – så det så!”

/Kerstin

Igår skrev jag i en bloggkommentar att det var risk för att vattennivån i New York skulle stiga 2-3 meter över den normala. Kommentaren finns inte på denna blogg, utan på en grannes (granne med landsbygdsmått, bara 6 mil från vårt torp). En del läsare känner säkert till den, den heter Cornucopia? – Evig tillväxt i en ändlig värld (1).

Jag hade fel i min kommentar. Det blev inte en stormflod med ett vattenstånd 2-3 meter över det normala, det blev drygt 4 meter. Ett antal tunnlar för biltrafik, lokaltåg och tunnelbana är nu fyllda med saltvatten och tidpunkten för när New Yorks lokaltrafik kan fungera normalt igen är ”oklar”. Jag gissar på tre veckor, och den gissningen är säkert också fel (2,3). Nu är situationen den att USA:s största stad, tillika världens finanscentrum, håller stängt idag, och kommer att gå på kryckor under en obestämd tid framöver. Man kan fundera på om detta kommer att påverka ”marknaderna” negativt eller kanske positivt?

Sedan verkar det som om USA håller på att fixa sig ett eget mini-fukushima (4). Vid kärnkraftverket Oyster Creek, inte långt från New York, stiger vattnet. Vattenståndet var i natt 6 fot, 180 cm, över normalt. Om det når 7 fot kan bassängen för utbränt kärnbränsle inte längre kylas normalt. Vid konstruktionen av kylsystemet har man nämligen inte förutsett att så här extrema väderhändelser inträffar, eller bara vart hundrade år, och då är ju sannolikheten väldigt liten. Men talesmannen för USA:s atomenergikommission lugnar allmänheten. När kylningen upphör har man hela 25 timmar på sig innan vattnet i bassängen börjar koka, och det ger operatörerna gott om tid för att vidta åtgärder. Den åtgärd som förutses är att ta brandslangar och spruta in vatten för att ersätta det vatten som kokar bort. Någon mer som minns bilderna från Fukushima, med brandkåren som försöker spruta in vatten för att kyla bassängen med utbränt kärnbränsle?

För övrigt kan jag rekommendera läsning av bloggen Cornucopia? Många intressanta inlägg om ekonomi – energi – ekologi, inklusive jordbruk. Men kommentarerna kan man inte lita på. Där uttrycks det många knepiga åsikter och en del kommentatorer har helt enkelt fel (5).

/Dan Gmark

Länkar:
1) Stormen Sandy stänger USA-börserna, Cornucopia? 29/10 2012
2) Worst Disaster in Subway’s History, Tracking the Storm 7:48 a.m., NY Times
3) Vatten forsar in på en tunnelbanestation via hisschaktet, bild från Port Authority NY&NJ 30/10 2012
4) Dangerous Water Levels at Nuclear Plant, Tracking the Storm 4:25 a.m., New York Times 30/10 2012
5) Sandy vs Gudrun, Cornucopia? 30/10 2010

Idag hämtade vi en ny liten familjemedlem till Torpet i skogen. En liten kattfröken på 17 veckor. Hon är en riktig liten pärla. Vi har ju haft en hunddam som inte visat sig speciellt kattvänlig så jag har inte vågat skaffa en ny katt sedan vår gamla Issi fick lämna jordelivet i januari 2007. Men nu tänkte jag att det i alla fall skulle gå för nu hade jag fått kontakt med en person som hade både hundar och födde upp katter.

Så vi tog med oss Syrran, hunddamen, och åkte till kattuppfödaren. Det visade sig till vår glädje att hunddamen var mycket trevlig mot katterna, som i sin tur var vana vid hundar och tog henne med upphöjt lugn. Det blev den nyfiknaste och för Syrran oräddaste kattungen som fick följa med hem.

Väl hemma satte hon omedelbart igång med att undersöka huset, obekymrad om hunden och även av den andre hunden, som varit van vid katter sedan valpåldern och som vi inte förväntade oss något besvär från, bekantade hon sig med utan problem.

Det verkar vara en stabil och orädd lite kattfröken och det är ingen tvekan om att hon kommer att bli en värdig efterträdare till vår fortfarande saknade Issi. Och, som kattuppfödaren sade, ett hus är inget hem utan en katt.

Jag är alltså väldigt glad idag. Det blir en Bessie av henne.

/Kerstin

Inatt var det lätt frost i gräset och eftersom det är klart väder bestämde jag mig. Jag skar av de resterande gladiolerna och satte in dem i en vas. Så är hösten här.

/Kerstin

Visst har det hänt något med klimatet. Under hela mitt liv, fram till för omkring 10 år sen, kom den första frosten mellan 5:e och 10:e september. De senaste åren har den kommit först 3-4 veckor senare, varje höst.

Följden är att jag fortfarande har lite blommor kvar i trädgården, blommor som frosten hade tagit för flera veckor som om vädret  varit som tidigare. Gladiolerna har just slagit ut, rosorna kommer fortfarande med nya knoppar, fast inte så rikligt som tidigare under sommaren. Malvan blommar fortfarande och även en av nävorna har en del blommor kvar, liksom ölandstoken och nu blommar också höstastern men det är ganska normalt att den slår ut sent.

Det är ju trevligt att fortfarande ha blommor kvar i trädgården, men samtidigt är det lite kusligt. Det verkliga klimatet har alltså blivit varmare medan samhällsklimatet blir allt kallare.

/Kerstin