Visst är det fantastiskt vad saker och ting kan förändras. På 60-talet fanns inga problem med utsläpp. Då kallades sådana för kvittblivningsprocesser. Alltså, det man skickade upp genom industriskorstenar försvann bara ut i rymden, och universum är ju oändligt, och det som vräktes ut i havet försvann också fast mer oklart hur, men smidigt och geschwint var det i alla fall.

Dessutom behövde vi inte vara rädda för växthuseffekten, för på den tiden oroade vi oss över den nya istiden. Mycket tydde på att vi var på väg in i en ny sådan, menade expertisen. Det hade blivit kallare sedan 1700-talet nämligen. Det hela var mycket skrämmande, inte minst efter en riktigt kall vinter, för Finbulvintern kunde vara över oss när som helst, på bara något decennium kunde Sverige vara förvandlat till en enda stor inlandsis, hade experter räknat ut. Vi presenterades skräckscenarios över hur kvickt isarna skulle breda ut sig över hela Skandinavien.

Ja, så kom varningarna för växthuseffekten, i början av 70-talet, och då framträdde först optimistisk expertis, protesterade och förklarade att den kanske till och med kunde vara bra, för den kunde tänkas väga upp den avkylning som höll på att driva in oss i den nya istiden. Men sedan förskjöts prespektivet alltmer över till motsatsen, till skräcken för växthuseffekten och rädslan för den nya istiden försvann in i glömskans arkiv.

Någon mer som minns?

Har bestämt redan nämnt att när jag var barn, gick i någon av folkskolans första klasser, förklarade vår lärarinna att vi kunde vara lyckliga som levde i en upplyst tid (1950-talet). Vi behövde inte gå omkring och vara rädda för allt möjligt, som människorna var rädda för förr, när de inte hade bot mot sjukdomar, när de var rädda för övernaturliga makter och dessutom tvingades vara rädda för överheten. Men hur är det egentligen, är det inte skräckens samhälle vi lever i fortfarande, fast vi är rädda för annat idag än människor var rädda för förr.

Ingenting är så bra för att hålla en befolkning i schack, och för att leda den dit man vill, som skrämselpropaganda. Tricket att skaffa landet en fiende som man måste försvara sig emot, har varit känt och praktiserats av furstar och överhet sedan urminnes tider. Med de moderna massmedia finns det många fler möjligheter dock.

Under hela min uppväxttid levde vi i det kalla kriget. Sovjet kunde när som helst anfalla oss och rätt som det var kunde någon galning trycka på knappen så att atombombskriget utlöstes och gjorde jorden obeboelig för all framtid.

Massmedia matar oss ständigt, och idag mer än någonsin, med information om alla de faror som hotar oss, och talar om hur vi måste bete oss för att undvika dem. Det handlar inte sällan om att vi måste köpa det ena eller det andra för att klara oss, allt från cykelhjälmar över blodtryckspreparat till inbrottslarm. Man skrämmer oss med allt mellan himmel och jord, med budgetunderskott, med statsskulden, med allvarliga sjukdomar, med för tidig död, för att vi inte duger, för att världen kommer att gå under, för att klimatet kommer att göra jorden obeboelig och förstås, för terrorism och annat elände. Med den tilltagande kommersialiseringen och med överklassens uppsugning av de tillgängliga resurserna, med ty åtföljande sparande och nedskärningar inom många samhällssektorer, har vi fått skräcken att förlora våra jobb och vår levnadsstandard. Alla måste idag konkurrera med alla andra – det är du eller jag.

Forskare har lärt sig, precis som politiker och läkemedelsindustrin, att skrämselpropaganda är bra för deras sak. Läkemedelsföretagen hyr en läkare att slå larm, och vips kan de sälja preparaten som lovar ett längre liv, eller lovar att minska risken för cancer eller bota nestämdhet. Forskare talar om för oss att det ena eller det andra är farligt eller att några av våra viktiga naturresurser hotas av förstörelse, och vips har de forskningsanslag och försörjningen tryggad ytterligare några år.

Det allra värsta med all denna skrämselpropaganda är att många till slut inte reagerar, inte orkar bry sig längre. På lagom mycket förändringar, eller hot, kan människor reagera rationellt, på ofantligt mycket av den varan blir de flesta totalt passiverade. De vet inte vart de ska vända sig, ser ingen ände på gräsligheterna och slutar till slut att bry sig. Detta vet sociologer och psykologer, och somliga av dem säljer sina kunskaper till politiker och storföretagen och talar om hur dessa ska utnyttja människors reaktioner, för att vinna val eller för att öka profiterna.

Jag har till slut blivit skeptiskt till det mesta. Jaha, fågelinfluensan, är den en verklig fara för hela mänskligheten eller är den ett spöke som någon tjänar bra på? Klimatförändringen, är den ett reellt och överhängande hot eller är det något som somliga räknar med/hoppas att tjäna något på? Mer forskningsanslag?

Klimathotet kanske man ska tro på, men jag tvivlar ändå en hel del på att ett eller ett par års extrema vintrar, eller somrar, utgör tillförlitliga bevis för att världens klimat just nu håller på att förändras varaktigt och drastiskt, och just av de orsaker som man påstår. Har för mig att jag för några år sedan läste om ett vulkanutbrott någonstans i Asien, i slutet av 1800-talet, som förorsakade ett antal kalla år över hela jorden, därför att utbrottet förorsakade extremt mycket stoft i atmosfären. Vad har de stora asiatiska och australiska bränderna de senaste åren förorsakat exempelvis?

Med det här vill jag inte säga att alla varningar är felaktiga eller att klimathotet inte föreligger, bara att varnar man ständigt och för allting så kommer ingen att bry sig om någonting till slut. Vilket förstås gynnar somliga.

Såg den danska dokumentärfilmen på TV 1 i kväll, Danmarks hemliga krig, om vilken man på SvT:s hemsida kan läsa att:

När danska elitstyrkor åkte till Afghanistan för att hjälpa USA i kriget mot terrorismen hyllades de som hjältar. Men vilka order hade de? Och vad gjorde de egentligen? Den prisbelönte filmaren Christoffer Guldbrandsen ger en helt ny bild av den danska insatsen.
Även i SVT1 16/12

Jag visste att danskarna i Irak varit aktiva med att tortera fångar, och här kom det mer information, som bland annat avslöjar hur den danska statsministern ljuger danska folket och folketinget rakt i ansiktet. Lögner, små och stora, verkar vara något våra politiker proppar oss fulla med dagligen, år ut och år in.

Vi som varit med några år blir inte direkt förvånade. Vi har upplevt det här en gång tidigare, den gången då vi förlorade vår politiska oskuld, nämligen när det började avslöjas hur Vietnamkriget bedrevs, vad det handlade om och hur amerikanerna betedde sig där. Nu när den ena vidrigheten efter den andra avslöjas från krigen i Irak och i Afghanistan, liksom vad gäller Israels krig mot sina grannar, känner åtminstone jag mig tillbakaflyttad 40 år i tiden.

Så finns det de som säger att historien inte upprepar sig.

Skandalkalendern, som rönt en viss uppmärksamhet på sistone och vars resultat jag inte kunde förutsäga när jag började föra den, är nu inte riktigt rolig för någondera sidan i det politiska spelet, eller för deras förespråkare.

För vänsterblocket, framför allt för socialdemokraterna, alliansens huvudmotståndare, ser det naturligtvis inte roligt ut med så många negativa rapporter i massmedia. Följaktligen är kalendern inte direkt populär bland socialdemokrater och liberala bloggar har nu börjat hänvisa till kalendern just av det skälet och trots att den förs av en ”toksosse”, som någon skrev på en blogg. Allra värst för socialdemokraterna blir det dock om de förlorar valet, då kommer de inte att synas alls i massmedia och då lär partiet få stora svårigheter att få ut sina budskap.

För de borgerliga, som ihärdigt hävdar att massmedia och journalisterna är så förfärligt vänstervridna, är resultatet å andra sidan tveeggat, eller borde vara det för dem som inser den saken: De kan förstås glädja sig över massmedias nästan totala svartmålning och skandaliserande av socialdemokraterna. Å andra sidan borde kalendern vara ledsam för dem eftersom de inte samtidigt kan hävda att journalistkåren och massmedia är vänstervridna och att dessa objektivt rapporterar om partiernas för- och nackdelar.

Länk:
Kent Asps rapport om medias valrapportering

Tillägg: Nytt på Skandalkalendern

Idag fick vi alltså på Ekot höra om att MUF i Malmö blivit ålagda att betala tillbaka 157.000 kronor, som man orättmätigt tagit ut i aktivitetsbidrag.
Det har tydligen skrivits någon liten notis om detta i någon rikstidning tidigare, vilket gått mig förbi, men med tanke på den cirkus som utlösts i de rikstäckande tidningarna, och i radio och TV, om varje försyndelse som SSU har begått någonstans i landet, är det minst sagt förvånande att riksmedia tagit så liten notis om vad som förevarit inom MUF och moderaterna i Malmö. I synnerhet är detta förvånande som högern så envist hävdar att massmedia är vänstervridna och i synnerhet är detta förvånande som affären har omskrivits ett flertal gånger i Sydsvenskan liksom omtalats i lokalradion därstädes.

Börjar man gräva i affären blir den faktiskt riktigt underhållande samtidigt som det blir ännu konstigare att de större tidningarna inte skrivit spaltmetrar om saken. Det handlar tydligen om en riktigt häftig sörja där även det moderata moderpartiet haft sitt finger med i spelet.

Enligt Sydsvenskan (4/2 2006) hoppade före detta MUF-ordföranden Ardavan Khoshnood av i protest då: ”Han är övertygad om att föreningen fuskar med bidragen och har även polisanmält förbundet för bedrägeri. Hela styrelsen, revisorerna och riksdagsmannen Tobias Billström är medvetna om det, hävdar den avhoppade ordföranden”.
Patrik Reslow, tidigare ordförande i MUF och dåvarande revisor, säger att: ”Uppgifterna om bidragsfusk får Ardavan Khoshnood stå för själv. Det pågår just nu en omfattande revision av både ekonomin och ledarskapet i Muf.
Det var då det!

Så går man vidare och hittar Ardavan Khoshnoods egna pressmeddelanden om saken och där bjuds man på en fantastisk läsning, som avslöjar både MUF och moderaterna som verkligt obehagliga organisationer. Här kan man läsa Ardavan Khosnoods egna åsikter, om vad som förevarit inom MUF i Malmö, och det är inte småpotatis han kommer med, tills han till slut deklarerar sitt utträde ur moderata samlingspartiet, som han helt förlorat förtroendet för.

Med tanke på att Ardavan Khoshnood är läkarstuderande, och en sådan tillmättes mycket stor trovärdighet när det gällde att smutskasta Anna Sjödin (SSU:s ordförande) för inte så länge sedan, så får vi väl lov att sätta samma tilltro till Khoshnoods berättelser. Här några smakprov från hans beskrivning av hur det kan gå till inom MUF och moderaterna:

05/02 – 2006 Pressmeddelande 2:
Det är otroligt hur mycket den partipiska, som så ofta kritiseras hos socialdemokraterna, även förekommer inom Malmö Moderaterna
…………..
Här bör det också läggas till att revisorerna var fullt medvetna om bidragsfusket och deras underskrifter finns på våra bidragsansökningar.
………………
23/02 – 2006 Öppet brev till Sven Otto Littorin
Jag tycker det är förvånande på varför ledningen i Stockholm ej agerat. Jag ber er om att ta utvecklingen i Malmö på fullt allvar. Moderaterna i Malmö befinner sig i djup kris, där allt handlar om hot, förtal, kupp och andra form av omoraliska och oetiska handlingar som försvinnande av pengar till missbruk. Tyvärr är Malmö MUF en stor del av detta.

27/02 – 2006 Öppet brev till Sven Otto Littorin 2
Tyvärr finns det både homoförakt bland en del av de anställda, och tyvärr, även, en del invandrarförakt. Personligen har jag blivit kallat för både ”kamelryttare från Arabien” och ”en blatte från Iran”. Jag har även fått utstå med grova förnedringar om homosexuella, bland annat speciellt av den ovannämnda kvinnan. Samma kvinna har även hotad med att ”kastrera Tobias Billström”, för att Tobias Billström hade fått ett problem med att närvara vid ett projekt i Malmö, under namnet ”politiker akademin”.

Att kalla sina medarbetare för ”hora”, ”slampa”, ”inkompetent”, ”hårig schimpans”, ”tjock” med mera, har varit vardagliga mobbningar på arbetsplatsen i Malmö moderaternas lokal, som i ett fler tal tillfällen har urartad i bråk bland de anställda.

Vad som bekymrar mig som en muffare, är den utveckling som tagit plats i Malmö MUF med bidragsfusk, omfattande alkoholmissbruk och även drogmissbruk. Det sistnämnda, hos en person som Malmö MUF:s valberedning, idag den 27:e februari 2006, gett förtroende till.

Alltså, SSU-ordförande Anna Sjödin påstås ha kallat en vakt på Crazy Horse för ”svartskalle” och det väckte stor uppmärksamhet och indignation i massmedia, men när en annan läkarstuderande påstår vad Ardavan Khoshnood påstår här, då är massmedia inte speciellt intresserade. Men denne invandrade läkarstuderande kanske kritiserar fel parti?

Vi får också läsa om ett årsmöte, i MUF/Malmö, där man inte har aktuell medlemsförteckning varför betalande medlemmar inte tillåts rösta och där det till slut krävdes att mötet skulle göras om senare, när aktuell och gällande medlemslista förelåg.
Om detta årsmöte skriver Ardavan Khoshnood:

28/02 – 2006 Pressmeddelande 4
En alltmer desperat Billström försökte gång på gång att tysta ned en av medlemmarna under namnet Arvin Khoshnood, varav Arvin frågade om han inte hade yttranderätt och Tobias Billström sade framför hela årsmötet: ”Jag bestämmer, du har ingen yttranderätt”.

Och det blir bara värre och värre, eller kanske riktigt bra till slut:

28/02 – 2006 Pressmeddelande 5
I samband med det fusk som tog plats på Malmö MUF:s årsmöte och den fiasko som uppstod, har jag, Ardavan Khoshnood, idag, den 28 februari 2006, klockan 20:57:38, i ett mail till Camilla Wesdahl, ombudsman för MUF Skåne, förklarat att jag helt och hållet avgår från MUF och Moderaterna.

Ett parti som baserar sig på fusk, omoraliska och oetiska handlingar, homofobiska uttalanden och inte minst smutskastar islam och andra religioner, är inget plats för mig…………..
Att kalla islams profet, Mohammad, för pedofil, eller påven för en ”maktkåt nazist”, eller gå så pass långt att säga man vill ”avrätta homosexuella”, är saker och ting jag ej kan gå med på.

Jag skäms över att bli kallad för moderat och jag skäms över att jag la mer än 3 år av mitt liv på en förening och ett parti, där allt handlar om alkoholmissbruk och försäljning av alkohol till minderåriga som i några olika fall krävt att jag har tvingats blanda in mig och använda min medicinska expertis. Även maktkamp och hot om att frimureriet kommer att förstöra livet för en, om man ej följer ledningen, är exemplar på hur ruttna moderaterna är inifrån.

Jag tror på frihet, demokrati och kärlek till människor, och just därför kan jag ej längre vara moderat.

Så kan jag förstås inte låta bli att citera vad förre ordföranden i MUF; Ardavan Khoshnood, skriver om moderaternas förhållande till massmedia:

12/03 – 2006 Pressmeddelande 7
Ett annat chockerande uttal från Tobias Billström är när han öppet säger i samma artikel att ”andra tidningar varit mer förstående vad gäller moderaternas önskan att tysta ner det här.”

Det är verkligen chockerande att se hur Billström erkänner att moderaterna försökt tysta ned det hela. Varför skulle man göra det i vår demokrati? Vad har Billström och moderaterna att vara rädda för?

Ännu värre är det att Billström menar att andra tidningar inte skrivit något, för att moderaterna har bett dem om det. Vad hände med yttrandefriheten och pressens självständighet? Är det då sant att moderaterna styr den svenska median?

Slutligen Ardavan Khoshnoods beskrivning av dagens situation:

26/04 – 2006 Pressmeddelande 11
Detta visar klart och tydligt att riksdagsmannen Tobias Billström, som jag hela tiden sagt visste om bidragsfusket och till och med hamnade i ett stort bråk med mig om varför jag vill sluta med det, inte har rätt att representera Malmös befolkning i riksdagen. Detta visar att Patrick Reslow som hela tiden varit revisor och själv skrivit under de felaktiga pappren, också är lika infekterad som Tobias Billström.

Med fritidsnämndens beslut har det kommit fram att jag hela tiden pratat sanningen medan riksdagsmannen Tobias Billström, kommunfullmäktigeledamoten Patrick Reslow och MUF ordföranden Björn Wretfeldt, varit de stora lögnerna.
(Samtliga pressmeddelanden kan läsas här)

Allt detta har det varit förvånande tyst om i våra rikstäckande media. Det hade varit mums för dessa, föreslår jag, om det hade handlat om SSU (eller om UngVänster) istället för om MUF.

Tillägg: Nytt på Skandalkalendern

Det var en mycket intressant debattinlägg om journalisternas politiska hemvist vi kunde läsa i DN debatt idag, nämligen redovisningen av en undersökning gjord av Kent Asp. Han konstaterar att:

Tre partier är överrepresenterade. Miljöpartiet är mest överrepresenterat – andelen miljöpartister är nästan fyra gånger så stor i journalistkåren som bland allmänheten. Därefter kommer vänsterpartiet och på tredje plats folkpartiet.

Detta tycks stämma illa med mitt förslag, utifrån Skandalkalender, att massmedia inte är vänstervridna? Men förklaringen får vi när vi läser följande:

De journalister som bevakar ekonomi och politik i de riksspridda Stockholmsmedierna står långt till höger om resten av journalistkåren. Bland ekonomi- och politikjournalisterna stöder en majoritet den borgerliga alliansen, 26 procent är moderater och 23 procent folkpartister. Bara var femte är socialdemokrat..

En annan inflytelserik grupp är de journalister som har till huvuduppgift eller enda uppgift att dagligen följa och rapportera om politik, ekonomi och samhälle………I denna inflytelserika grupp av journalister är moderaterna största parti. Andelen moderatsympatisörer är ungefär lika stor som hos allmänheten. Folkpartiet är något mindre, men andelen folkpartisympatisörer är nästan dubbelt så stor som hos allmänheten………
Det mest underrepresenterade partiet är socialdemokraterna – både i jämförelse med allmänheten och med journalistkåren i sin helhet.

Det stämmer alltså i själva verket ganska bra med resultaten i Skandalkalendern, som handlar om inrikespolitisk propaganda. Må vara att det finns många vänsterinriktade journalister men dessa tycks alltså inte ha så stort inflytande över rapporteringen inom området ifråga.

Ska vi gissa att våra större rikstäckande massmedia, som ju är borgerliga, inte bryr sig så mycket om de politiska preferenserna hos journalister som sätts att skriva om lämpliga blomsorter för balkonglådorna eller om hur Misse kom ner ur trädet med hjälp av brandkåren, alternativt om vem som hade sex med vem i Big Brother eller om hur man behandlar dementa mormor inom äldrevården, medan man är mer nogräknad när man väljer journalister att skriva om politiska och ekonomiska frågor?

Förra veckans socialdemokratiska smuts var Anitra Steens lön och pension, förrförra var chefens för LKAB lön, bonus och pension och dessförinnan var det en förtalskampanj, via mejl till ett antal redaktioner, som nog egentligen inte var någon förtalskampanj. Redan tidigt på måndagens morgon serverades man denna veckas smuts: Laila Freivalds kände till att UD-tjänstemannen skulle ta kontakt med Levonline angående publiceringen på nätet av Muhammedbilderna.

Det blir en spännande följetong det här och vi ser nu fram emot den smutsigaste valkampanj vi någonsin sett, i enlighet med det amerikanska mönstret. Att vakna på måndagsmorgnarna blir som att öppna en lucka på en adventskalender.

(Läs Ali Esbatis inlägg om smutsgruppen)

Knappt har KU-förhöret, där socialdemokraterna gjorts ansvariga för att så många svenskar råkade illa ut på sin julsemester i Thailand, avslutats, förrän moderaterna kommer på att någon socialdemokrat har mejlat till ett antal tidningsredaktioner och påstått att stackars oskyldige Reinfeldt har anlitat svart arbetskraft (förtalskampanj kallar man det, fast inget publicerande av uppgiften förekommit) och dessutom kommer man på att det ritas karikatyrer av just denne stackars man – djupt oetiskt!
Denna karamell har bara smält i munnen, så kommer massmedia på att LKAB:s VD, sedan flera år tillbaka har ett avtal som ger honom 60-80 miljoner för sex års arbete, att ett statligt företag betalar skamlöst hög lön till en VD alltså, vilket förstås retar upp folk – mot socialdemokraterna som trampar vidare i samma vatten, förfasar sig och lovar försöka bättra sig. (Konstigt att det inte skrivits om detta tidigare.)

Intressant att se hur det kan gå om man gör sig urarva vad gäller partipress. Blir spännande dessutom att se vilken gammal eller ny socialdemokratisk synd massmedia kommer att slå upp nästa vecka.

Jovisst ja, folkpartisten Karin Pilsäter körde rattonykter, men det var ju inte så mycket över gränsen och mest otur och något som man egentligen inte kunde se så allvarligt på, i synnerhet som hon omedelbart tog time out från politiken.

Om Alliansens valtaktik, ett inlägg på Ali Esbatis blogg.

Från Ali Esbati får vi idag tips om den här sidan där den avgångne ordföranden i MUF , Malmö, anklagar MUF därstädes för ekonomiska oegentligheter (bidragsfusk), diskriminering och allmänt fula och odemokratiska metoder.

Borde det inte vara en rättighet för hela svenska folket att få reda på att den avgångne ordföranden har gjort en polisanmälan om de oegentligheter han anser förekommer inom MUF?

Ska alltså bli intressant att se hur stor den här affären blir i DN, SvD och Expressen ex., ja även i radio och TV, med tanke på att ingen ful detalj inom socialdemokratin eller vänsterpartiet är för liten för att dras upp stort i dessa tidningar.

Jag blir mer och mer konfunderad över ”skandalen” med Mats L:s mejl med tips om lagöverträdelser från Reinfeldts sida (som enligt Reinfeldt inte är riktiga vilket vi får tro på).

Ingen tidning skrev om tipsen, endera för att redaktionerna inte kunde få bekräftat att de var sanna eller för att de inte tyckte att det var något att skriva om, vare sig de var sanna eller inte. Alltså var det aldrig fråga om något offentligt förtal (om inte många privatpersoner också mejlats om saken, vilket jag inte vet men vilket inte verkar ha varit fallet).

Jag har tidigare menat att det inte finns något skäl att anta att Mats L mejlade in tips till massmedia som han visste var falska. Såvida man inte förklarar Mats L. mentalt otillräknelig (och då kan han knappast anklagas för någonting), så får man lov att anta att han var införstådd med att ingenting skulle skrivas om saken om hans tips inte hade fog för sig. Det faktum att han mejlade flera redaktioner tyder på att han själv var övertygad om sanningshalten i det han skrev dock.

Låt oss nu se på saken utifrån utgångspunkten att Mats L verkligen var övertygad om att han gav ett korrekt tips (oavsett det faktiska förhållandet i sakfrågan). Var det då fult eller rätt att han tipsade? Jag vill mena att det var rätt av honom. Eftersom han trodde sig veta att en person, som aspirerar på statsministerposten efter nästa val, begick lagbrott, hade han rätt i att svenska folket hade rätt att få veta den saken. Det finns trots allt en hel del människor i det här landet som anser att man inte ska anlita svart arbetskraft, och många fler som anser att man inte ska bryta mot lagen.

Varför anser jag detta? Jo bland annat på grund av ett par erfarenheter under mitt liv.

För många år sedan var jag medlem i en förening där kassören förskingrade hela kassan, genom att spela bort den, vilket försatte föreningen i en mycket besvärlig ekonomisk situation under en lång tid. Den person vi hade valt till kassör var straffad för liknande brott tidigare och han var dessutom spelare, men det visste vi inte när vi valde honom till kassör. Ingen informerade oss om den saken, ja ingen visste om det förmodligen.

Något tiotal år senare, befann jag mig på ett årsmöte i en annan förening, där det rådde delade meningar om föreningens fortsatta verksamhet, egentligen stridigheter inom föreningen om målsättningen med denna, och där den ena sidan hade föreslagit en annan ordförande än den som valberedningen föreslog. Under årsmötets gång ställde sig till slut, efter ganska mycket diskuterande, valberedningens ordförande upp och förklarade att den föreslagna alternativa ordföranden alldeles nyligen hade begått ekonomiska brott i en annan förening och skadat denna förening ordentligt på flera sätt. Många på årsmötet ansåg att detta var synnerligen fult gjort mot den föreslagna personen. Min bakrund i den först nämnda föreningen gjorde att jag istället ansåg att det var rätt att berätta om den här saken, även om jag insåg att det var en tragedi för personen ifråga, eftersom man egentligen inte ska straffas i evighet men dessvärre är det alltid lättare att förlora förtroende genom något felsteg än att senare reparera det och omsorgen om föreningen, alltså kollektivet, ansåg jag viktigare här.

Alltså anser jag att när vi ska välja personer till olika förtroendeposter bör vi veta vilka personer vi väljer, om det är personer som är hederliga och följer de spelregler som gäller, eller om de förkastar dessa spelregler och föredrar att spela enligt egna och andra regler.

I det senaste föreningsfallet var det korrekt uppgifter vi fick. Nu var tydligen inte Mats L uppgifter korrekta, men så fick vi dem inte heller serverade i massmedia på grund av Mats L:s mejl utan på grund av att moderaterna själva valde att gå ut med saken, flera månader senare! Men Mats L, som säkert trodde på uppgifterna, gjorde enligt min åsikt rätt som meddelade ett antal redaktioner denna uppgift, i synnerhet som Reinfeldt inte hade brytt som om att tala om för Mats L att uppgifterna inte var korrekta.

Läs för övrigt även detta inlägg på Ali Esbatis blogg.

Slutligen vill jag betona att det kan finnas fakta i den här saken med de famösa mejlen som jag inte känner till och som kan göra att saken kommer i ett helt annat läge, men det här är vad jag kunnat läsa ut ur den information vi fått via massmedia och jag resonerar således utifrån denna bild.