När sommarprogrammet började var det mycket bredare och mer samhällstillvänt än det blivit de senaste 20 åren. Pratarna talade ofta om samhälle och om politik, eller så kåserade de som hade anlag för det om ditt och datt, som en av mina favoriter Torsten Ehrenmark, som var en ren fröjd att lyssna till. Nu, i egoismens och jagcentrismens förlovade tidevarv har det blivit mest ett program om ”Mitt livs historia”. Eftersom jag aldrig kommer att göra något sommarprogram så ska jag skriva ner mitt livs historia på bloggen istället. Den är inte märkvärdig och knappast värd att skriva memoarer om. Jag har inga intressanta trauman att berätta om och ingen eländig mamma att göra upp med så den som orkar läsa det här får bereda sig på att ta del av ett ganska ointressant levnadsberättelse. Fast det har varit mycket roligare att leva det här livet än berättelsen låter ana. Det beror på att jag inte är någon författarbegåvning.
Så nu alltså, så här var och blev mitt liv:
Jag kom till världen i januari 1944 i Eskilstuna. Det fortsatte genom en del flyttningar runt södra Sverige, vartefter min pappa bytte upp sig på arbetsmarknaden. Det blev sex år i födelsestaden, ett år i Växjö, två år i Lysekil, tre år i Motala innan jag hamnade i Södertälje, blev tonåring och livet så att säga började.
Skolan var det där man var tvungen att gå i och som tog alldeles för mycket av ens fritid, men den gick bra, betygen var alltid tillräckligt goda för att föräldrarna skulle vara nöjda och jag behövde inte anstränga mig för att få dem. Jag blev lat på kuppen. På den tiden var skolorna också kommunala och väldigt olika i olika delar av landet. I Motala hade man sjuårig folkskola och när vi kom till Södertälje, som var försöksstad för den nya s.k. enhetsskolan, blev jag plötsligt skyldig att tillbringa nio år i den obligatoriska skolan. Det gjorde kanske inte så mycket för det var väl mer eller mindre självklart att jag skulle fortsätta in på läroverket, först i realskolan och sedan i gymnasiet. Nu slumpade det sig emellertid så att försöksverksamheten kom att gå ännu längre, så när jag skulle ha börjat i första klassen i läroverket, efter sexan, beslutade man ganska plötsligt att realskolan skulle slopas och alla skulle istället gå de sista tre åren på enhetsskolans högstadium.
En klasskamrat, vars pappa var lärare vid läroverket, talade om att han skulle tentera in till andra klassen i läroverket istället, för att komma in där ändå. Jag gick hem och förklarade för föräldrarna att det tänkte jag också göra. Jag hade ju hela sommarlovet på mig att läsa in en årskurs i alla ämnen.
– Dumheter, sa pappa, som aldrig uppmuntrade mig, det klarar du aldrig, du som inte ens läser läxor.
Det var liksom droppen. Jag skulle minsann visa honom. Så mamma lånade ihop första läsårets kurslitteratur av en arbetskamrat vars dotter gick i läroverket redan och så satte jag igång. Jag pluggade för första gången i mitt liv. Det blev en del slit och någon hjälp fick jag inte någonstans. Jag tenterade, och det gjorde även en hel del andra optimister varav somliga klarade tentorna, andra inte. Jag tillhörde, till pappas stora förvåning, dem som klarade sig.
Det blev tre år i realskolan som jag minns med glädje. Jag hade väldigt roligt under den tiden, men det var kamratskap och fester som var det roliga. Livet lekte. Det där med att plugga var dock inte min melodi. Jag var van vid att betygen fixade sig utan sådant under läsåren. Det gjorde de inte i läroverket så det gick som det gick. Jag körde i några ämnen varje år och fick ägna somrarna åt att läsa in årskursen och tenta den på hösten för att slippa gå om året. Klasskamrater med rikare fäder, eller mer förstående sådana, gick på ferieskola för att läsa upp om de kört i något ämne. Pappa förklarade barskt att klarade jag inte av att få uppflyttning till nästa klass under läsåret så fick jag endera läsa upp mig utan dyr hjälp eller sluta på läroverket. Det hade ju varit nesligt så det blev sommarplugg varje sommar och tentor varje höst. På så sätt klarade jag mig igenom de tre åren i realskolan och slutade där med en realexamen, som på den tiden var en riktig examen, med realskrivningar och en muntlig tentamen på examensdagen. (Får Björklund sitta kvar så har vi snart sådant igen. Han har ju hunnit tillbaka till 60-talet redan.)
Nu förmörkades livet dock plötsligt. Jag hade egentligen en lycklig barndom med en pappa som visserligen var sträng och som aldrig sade ett berömmande ord till mig men som aldrig slog mig eller var otrevlig på annat sätt och en mamma som var fantastiskt gullig och uppmuntrande och med känslan att föräldrarna hade ett gott förhållande. De var alltid rara mot varandra och det förekom inga hårda ord eller gräl mellan dem hemma. Om någon surade eller höjde rösten så var det jag.
När jag fyllde femton är skildes mina föräldrar dock. Det kom som en chock. Jag hade inte kunnat förställa mig något sådant eftersom föräldrarna alltid verkat lyckliga med varandra. Dessutom var det nästan lite skamligt på den tiden att ha skilda föräldrar och nu kom föräldrarna att ha så mycket egna bekymmer att jag, som inte hade några syskon, inte riktigt fick plats i deras liv. Pappa ansåg att eftersom jag var så slö i skolan så skulle jag ut och jobba nu. Det var ingen idé att kosta på mig några år på gymnasiet. Mamma hade ingen möjlighet att försörja mig genom ett sådant.
(Mina föräldrar gifte sig var och en på sitt håll, träffades igen tio år senare, tog ut skilsmässor båda två och gifte om sig med varandra. Nu är de borta båda två. Pappa sedan 20 år, mamma sedan tre år.)
Efter skolan
Så efter realexamen 1960 började grottekvarnen för min del. Det blev ett arbete på ett återförsäkringsbolag i Stockholm (som förresten låg i det bekanta hörnet Sveavägen/Tunnelgatan). Jag avancerade så småningom från vaktmästeriet och diveresejobb där till kontoret och statistikjobb. Lönen var omkring 475 kronor/månad. Det var ingen hög lön på den tiden heller. Om jag inte missminner mig fick jag ut omkring 350 kr efter skatter och avgifter. Av dessa gick 65 kronor till månadsbiljett på tåget och ytterligare någon femtiolapp till nylonstrumpor. Flickor fick inte bära långbyxor på kontoren på den tiden och inte vara barbenta. Ett par nylonstrumpor kostade omkring 5 kr och de fick förstås inte vara trasiga. Hemma slapp jag betala för mig då pappa betalade 150 kr/mån för mig till mamma tills jag fyllde 18 år. Det blev alltså omkring 200 kr kvar till allt annat jag behövde. En vinterkappa kostade på den tiden omkring 400 kronor så när jag behövde en sådan fick jag en av pappa.
Men jag ville fortsätta studera, trots allt, så jag anmälde mig till Kungsholmens högre allmänna läroverks gymmnasiekvällskurser och hyrde ett rum på söder, hos ett par bekanta till bekanta till mina föräldrar. Det blev emellertid för slitit att arbeta 8 timmar/dag ha tre lektioner fem kvällar i veckan och läxor på det, varav latinläxorna krävde flera timmar varje kväll, så det orkade jag bara med en och en halv termin med C i latin.
Efter en kort tid på ett annat försäkringsbolag, (som låg vid Stureplan) lyckades jag övertala min pappa att betala en kurs på en lanthushållsskola, som min bästa väninnan skulle gå på. Så vid 18 gick jag igenom en sådan. Det var en femånaders kurs över sommaren och skolan var ett internat. Min tanke var att jag skulle arbeta som au pair i England efter detta för att lära mig engelska och för att komma ut och se mig om lite i världen. Men au pair-jobb vågade jag mig inte på utan att kunna åtminstone något om matlagning. På den fronten, som fortfarande inte är en av min begåvningsprofils toppar, kunde jag ingenting. Det enda jag klarade av var att koka upp vatten till en kopp te och breda en ostmacka, nå jag kunde hälla upp en tallrik filmjölk också. Alltså tillbringade jag och min väninnan fem sommarmånader på Vackstanäs Lanthushållsskola utanför Södertälje, där vi fick lära oss laga mat, baka, sköta höns och grisar, odla grönsaker och att mjölka kor, för hand och med maskin. Det sista var en pärs de första gångerna.
Jag hade ingen djurvana och var paniskt rädd för stora djur, kor och hästar. Men en dag stod jag där med ett par mjölmaskinkoppar i handen och ena sidan av en ko framför mig. Jag var övertygad om att kossan skulle sparka ihjäl mig. Det gjorde hon inte. Hon bara bligade snett på mig och makade sig allt närmare och närmare och närmare tills jag var helt inklämd mellan henne och kossan bredvid, som stirrade ondsint på mig och hjälpte till att klämma åt mig.
– Kör in huvudet i ljumsken på henne, sade ladugårdslärarinnan uppmuntrande, så makar hon på sig så att du kommer åt att sätta på kopparna.
Snart gick det som smort. In med baken i kossan bredvid och huvudet i ljumsken på kossan som skulle mjölkas och på med mjölkapparaten. Så lärde jag mig att inte baka sockerkaka också. Så det har jag inte gjort sedan dess. Å andra sidan har jag inte mjölkat kor sedan dess heller.
Familj och barn
De fem månaderna gick snabbt och under tiden hade jag hunnit möta den unge man som jag senare skulle komma att gifta mig med och få en dotter tillsammans med. Det blev alltså ingenting av med Englandsresan. Jag var givetvis alldeles för ung för att få barn, bara 20 år, och jag tyckte nog själv, några år senare, att det var dumt av mig att inte vänta med barnaföddandet, även om jag älskade min dotter och var väldigt glad för henne redan innan hon var född. Senare tyckte jag det var förträffligt att jag fått henne så tidigt, för vi har haft mycket roligt ihop och jag hann på det sättet med mycket efter småbarnstiden. Jag har dessutom haft turen i livet att ha fått en väldigt gullig dotter.
Före bröllop och dotterns födelse arbetade jag några månader på Scania och sedan något år på Mellansvenska Virkesmätningsföreningen, med att kubera virke. Sen blev jag hemmafru några år. Det fanns ju inte daghemsplatser till alla på den tiden. De få platser som fanns var vikta för ensamstående mammor. Jag leddes nästan ihjäl av att gå hemma och bara sköta hem och barn så när jag var 23 år började jag på gymnasiet vid Norrköpings skola för vuxna. Man vistades vid skolan fem veckor och gick igenom vad som skulle läsas in hemma, sedan åkte man hem och pluggade hemma några månader, så tillbaka till Norrköping för att tentera av de kurser man hade läst in. Min dåvarande svärmor, som var en underbar människa, hade hand om dottern de där femveckorsperioderna jag var i Norrköping. Efter ett år och nio månader var jag klar med gymnasiets samhällsvetenskapliga kurs. Vid det laget hade vi vuxit ifrån varandra, mannen och jag, så vi skilde oss efter några år. Jag hade då börjat studera vid universitetet i Göteborg.
Det andra livet
På universitetet i Göteborg träffade jag Dan – igen. Vi kände varandra sedan realskolan i Södertälje. Vi var klasskamrater där och hade båda tentat in i tvåan. Något år senare slog vi våra påsar ihop.
Efter tre år på universitetet hade jag min fil.kand. Då köpte vi ett gammalt hus i Kinna. Där försörjde vi oss som lärarvikarier några år, och med diverse och där började vi samla på oss en massa djur, marsvin, får, hästar, höns, kaniner, duvor, katter, hundar och påfåglar. Vi hade tänkt bo där en kortare evighet, fem år eller så. Det blev 32 år, med ett års mellanspel i Åmål (1986/87) men vi behöll huset i Kinna som dottern, vuxen då, bodde i under den tiden, och flyttade tillbaka dit igen efter knappt ett år.
När vi bott några år i Kinna, i mitten på 70-talet, engagerade vi oss i miljörörelsen och jag blev nyfiken på vad vetenskapen egentligen kunde säga oss, så jag började studera vetenskapsteori vid universitetet i Göteborg, samtidigt som jag arbetade som sfi-lärare åt ABF i Kinna. Det blev tre betyg vetenskapsteori och sedan forskarutbildning och en amanuenstjänst vid institutionen några år, därefter forskarbidrag under tre år. Avhandlingen hann inte bli klar under de åren så jag började arbeta som Sfi-lärare igen, först ett år i Åmål sedan i Svenljunga, och slutförde avhandlingen vid sidan av arbetet. 1988 disputerade jag, som första kvinna som disputerade i ämnet. Något år senare fick jag ett lektorsvikariat, kombinerat med en studierektorstjänst, på halvtid, på institutionen. De forskningsanslag som jag sökte fick jag inte. För att slippa lasa mig sades jag upp från tjänsten efter tre år men fick fortsätta att undervisa lika mycket, som timanställd istället. Några år senare sparades jag bort helt av staten, i den allmänna nedskärningen efter krisen i början av 90-talet.
För övrigt har jag förstås undervisat på alla möjliga andra ställen, högskolor, högstadier, haft studiecirklar åt ABF i språk och konsthantverk, dessutom stått i affär, arbetat på olika kontor under sommarlov, skrivit mycket, sysslat med mina hobbies, teckning, målning, hantverk av olika slag och tränat och tävlat med mina hundar mm.
Ut ur samhället
När jag blev bortrationaliserad från universitetet var jag 54 år gammal och liksom körd överallt, innanför universitet pga sparkrav (eller för att jag var obstinat och sade ifrån, hur man nu vill se det) och utanför universitetet för att jag var för gammal för allting och ointressant på en arbetsmarknad som ju blivit ordentligt kärv de senaste 20 åren. Som Sfi-lärare hade jag hunnit bli svartlistad i Västsverige eftersom jag solidariserade mig med eleverna och mot kommunerna när dessa bröt mot lagen. Så Sfi-jobbet kunde jag inte gå tillbaka till. Således förvandlades jag i ett huj till en av Sveriges högst meriterade hemmafruar. Det förblev jag, med undantag av undervisning på några kurser i vetenskapsteori på Högskolan i Borås ett par år till och en liten kurs vid Chalmers nästan fram tills jag tog ut min pension vid 65, med en usel pension förstås, som dessutom sänks varje år just nu. Som tur är har jag aldrig haft dyra vanor och kan hushålla.
Dan och jag har flyttat vidare till ett mindre hus mitt ute i skogen och har idag bara tre hundar och saknar en katt. Och här sitter jag nu och bloggar – bl.a.
Tillbakablick
När jag tänker tillbaka på mitt liv så inser jag att jag nog har haft en väldig tur i livet genom att jag alltid fått leva med människor som varit vänliga och hjälpsamma själar och aldrig råkat ut för att leva med allvarliga konflikter i familjen eller med människor med problembeteenden av något slag. Dessutom har jag haft förmånen att få vara frisk alla de år jag levt. Inget av detta betyder att jag aldrig haft några livssvackor eller problem. Sådana har jag förvisso också haft men de har ju gått över och de har inte tagit så stor del av mitt liv att jag ser dem som förödande så här i efterhand. Det positiva i livet har klart övervägt och även det dystra har man lärt sig något från. Så skulle jag välja en sång som passar mitt liv skulle jag välja : Jag vill tacka livet.
Det enda som plågat mig allvarligt livet igenom är alla de hemskheter som drabbar så många andra människor på jorden. Jag har aldrig förstått dem som kan åsamka andra människor så mycket ont som somliga kan göra och jag blir så heligt arg när någon är medvetet hänsynslös mot andra människor. Jag kan dessutom inte förstå dem som inte bryr sig.
Och efter att ha lyckats åstadkomma ett tämligen intetsägande sammandrag av mitt egentligen ganska roliga och väldigt omväxlande liv känner jag för några dagars bloggpaus, om det inte händer något som jag inte kan låta bli att kommentera :-).
Tillägg kl. 19.45:
För den som önskar läsa om något viktigare, efter den här berättelsen, rekommenderar jag starkt Maveras senaste blogginlägg, samt flera inlägg på Third World (här, här och här).
/Kerstin
