Jag var åtta år gammal då jag lärde mig, den hårda vägen, att aldrig lita på reklam. Därmed tog jag mitt första steg mot ett kritiskt tänkande, som så småningom, men ganska långt senare, resulterade i ett politiskt kritiskt tänkande. Så här var det:
Jag tyckte som barn inte om att tvätta ansiktet och halsen. Det var en evig kvällsplåga före sänggåendet när jag var liten för ur kranen kom bara kallvatten. Däremot var det roligt att bada karbad, som jag gjorde i källaren i huset en gång i veckan. Det var varmbad men jag minns inte hur det kunde bli varmt vatten i karet, om mamma eldade under någon varmvattenberedare först eller om det faktiskt fanns varmvatten i badrummet i källaren. Det där varje kväll återkommande ansikts/halstvättandet var emellertid en plåga som jag lärde mig att avsky. Denna avsky satt i även efter att vi, när jag var sju år gammal, flyttade in i nya lägenheter med både varmt vatten och badkar. Bada och tvätta hela kroppen var OK, men att bara tvätta ansiktet och halsen var lika hemskt ändå.
Hur som helst, när jag var sju år flyttade vi till Lysekil och in i en alldeles nybyggd lägenhet med alla den nya tidens bekvämligheter som varmt vatten, badrum och kylskåp. Min bästa vän och lekkamrat hade en lekstuga, som hennes pappa hade snickrat åt henne i en bergsskreva nedanför huset, som hon och hennes familj bodde i. Där hade vi förstås väldigt roligt på våra lediga stunder. Under sommaren mellan första och andra klass, bodde kamraten en kort period i Fjällbacka men jag hade tillstånd att leka i hennes lekstuga medan hon var borta.
Nu läste jag förstås veckotidningar, om allt fantastiskt som fanns i Amerika, det stora och mycket beundrade föregångslandet. Inte minst fascinerade artiklar om och bilder av de vackra filmstjärnorna, som fanns i drömlandet på andra sidan Atlanten. Vecka efter vecka kunde jag dessutom läsa om hur nio av tio filmstjärnor tvättade sig med Lux toalettvål. Eftersom jag inte alls såg ut som någon av de där vackra damerna och framtidsutsikterna, vad gällde att bli en vacker svan så småningom, inte heller verkade lysande, av spegeln att döma, ville jag pröva knepet. Fungerade det för Ester Williams, min favoritfilmstjärna vid den tiden, och för Lana Turner och många av de andra amerikanska skönheterna, borde det väl fungera även för mig. Jag minns inte vilka stjärnor som var med på reklambilderna men tror att jag insåg att om nio av tio filmstjärnor använde Lux så var ju chansen ganska stor att mina stora idoler bland stjärnorna också gjorde det.
Alltså började jag tjata på mamma att få pengar att köpa mig en Luxtvål för. Den där tjugofemöringen som veckopengen utgjordes av räckte inte så långt. Hemma använde vi inte Lux utan en tvål som hette Cremosin och den fanns inte i några veckotidningar så den hade ju inga sådana där undergörande effekter, förstod jag intuitivt. Mamma tyckte det var onödigt att kasta ut pengar på tvål när det redan fanns en sådan hemma och dessutom, som hon sade, ”så tycker du ju inte om att tvätta ansiktet”. Det hjälpte inte hur mycket jag försäkrade att jag skulle tycka om att tvätta det med Lux och hur viktigt det var att jag fick en sådan, mamma var i alla fall emot denna onödiga utgift. Alltså attackerade jag pappa med samma bön vid middagsbordet. Mamma invände direkt men den här gången var mamma och pappa inte helt överens, som de brukade vara för det mesta.
– Äsch, sade pappa, låt henne köpa en Luxtvål så kanske hon lär sig något och dessutom skadar det ju inte att hon tvättar sig.
Vad jag skulle kunna lära mig förstod jag inte, alltså tog jag slanten jag fick och gick till handlaren och inköpte andäktigt den undergörande Luxtvålen. Den tog jag med mig till lekstugan och där ägnade jag mig åt min skönhetsvård tre gånger om dagen. Efter varje tvagning kontrollerade jag resultatet noga i spegeln, som jag hade tagit med mig. Nåja, tänkte jag, när jag inte såg någon skillnad efter de första skönhetsbehandlingarna, det blir naturligtvis inget resultat med en gång.
Redan efter en vecka, utan något som helst synligt resultat, började jag tvivla på tvålens fantastiska och undergörande egenskaper. Nu borde jag väl börja se en liten skillnad i alla fall. Men det gjorde jag inte. Det var samma fräkniga, uppnästa ansikte omringat av samma stripiga hårtestar och med alldeles för stora tänder, som stirrade tillbaka på mig ur spegeln. Längre från Ester Williams än så kunde man inte komma, tyckte jag. Jag gav tvålen några dagar till innan jag bestämde mig för att det hela var ett rent lurendrejeri och slutade tvätta ansiktet med tvålen. Besvikelsen var enorm. Jag hade föreställt mig att även om jag inte skulle se ut som Ester Williams direkt, eftersom jag inte var vuxen än, så skulle jag i alla fall se ut som Shirley Temple efter en tids Luxtvättande och därmed ha helt andra framtidsutsikter vad utséendet beträffade.
”Ta hem det som finns kvar av den”, sade mamma när hon noterade att jag inte längre regelbundet sprang iväg till lekstugan och jag hade erkänt att jag hade tappat tron på tvålen, ”så gör vi slut på den i alla fall. Det är ju onödigt att den ligger i lekstugan till ingen nytta”. När den sen låg där på tvättställskanten avstod jag från allt ansiktstvättande tills det låg en vanlig Cremosin där igen. Jag har sedan aldrig gillat Lux toalettvål – så så kan reklam också slå.
Pappa frågade förstås också en dag, hur det gick med ansiktstvättandet, om jag hade noterat någon förskönande effekt. ”Nåja”, sade han torrt men lite tröstande när jag skamset tvingats erkänna att det hade jag inte gjort, ”skönhet kommer inifrån och dessutom ska man nog inte tro på allt man läser”. Sen föll saken och jag växte upp – och blev förstås inte filmstjärnevacker men med erfarenheten med Luxtvålen i bagaget och i en tid när man varken skar, klippte, sydde eller klistrade i ansiktet, var det bara att gilla läget.
Jag tyckte förstås, som de flesta unga flickor, att jag såg eländig ut men när jag idag ser på foton från ungdomen och ser hur jag såg ut då, förstår jag inte varför jag var så missnöjd med mitt utséende. Idag skulle jag känna mig väldigt vacker om jag fick tillbaka det ansiktet igen.
Å andra sidan är det skönt att ha blivit så gammal att man inte bryr sig så mycket om sitt utseende längre, och så gammal att man vet att skönhet kommer inifrån. 
/Kerstin
