”Triangulering” är det begrepp man brukar förknippa med det agerande som innebär att ett parti lägger sig så nära sina politiska motståndare som möjligt. Det har talats en hel del om hur alla partier träffas i mitten numer, hur triangulering blivit vägledande för framför allt socialdemokratiska partier de senaste decennierna, sådana som Blairs i England och ja, Socialdemokraterna i Sverige, vilket förstås är en förenkling, men en som inte är helt utan poänger. I vissa och grundläggande frågor har våra partier just gjort detta.

Men den tydligaste och bedrägligaste ”trianguleringen” i Sverige står Moderaterna för, en triangulering i retoriken endast, när man övergått till att kalla sig ”Det Nya Arbetarpartiet”. Det är ju ingalunda så att Moderaterna i första hand driver frågor som gynnar arbetare och lågavlönade, vilket de här fyra åren demonstrerat bortom alla tvivel.

Allt oftare hör vi hur somliga, i historia ofantligt okunniga oftast ganska unga och av högern välindoktrinerade människor, hävda att nazism och kommunism är samma sak. Det ser vi däri, menar de, att Hitler kallade sitt parti ”Nationalsocialism”, vilket ju visar att han var socialist (och i att Mussolini var kommunist från början). Dessutom ser vi det däri att både Hitler och Stalin mördade mängder av människor i sin ideologis namn (hur många som mördats och mördas just nu i kapitalismens och demokratins namn glömmer eller ser man inte).

Jag vill nu hävda att Hitler var den förste att triangulera just i retoriken, och otroligt framgångsrikt dessutom, tills hans land låg i spillror, och att Moderaterna idag gör precis samma sak som Hitler gjorde, arbetar ivrigt på att få människor i arbetarklassen att tro att man företräder dennas intressen.

Enligt samma logik som den som säger att socialism/kommunism och nazism är samma sak måste detta förstås innebära att Moderaterna numer blivit ett socialistiskt/kommunistiskt/nazistiskt parti eftersom arbetarpartier alltid varit socialistiska eller kommunistiska. Om Moderaterna inte vore socialistiska/kommunistiska/nazistiska skulle de ju inte kalla sig ”arbetarparti”. Högern i alla Västländer försvarar ju också ivrigt mördande runtom i världen i kapitalismens och demokratins namn. Så anses exempelvis en miljon irakiers död vara ett helt rimligt offer på kapitalismens och demokratins altare. Exemplen kan mångfaldigas.

Jaså, går det inte att resonera på det sättet? Varför då? ”Jo för det är nya tider nu och idag är det passé att tala om arbetarklass kontra kapitalistklass”, sägs det. Därför betyder ”arbetarparti” något helt annat idag än det gjorde tidigare. Jo, det ansåg Hitler också. Socialism i hans tappning var inte alls samma sak som kommunism eller som socialdemokratisk socialism. Det var möjligen ”sann socialism” enligt honom, på samma sätt som Moderaterna påstår att deras parti numer är det ”sanna arbetarpartiet”.

Att det är nya tider nu är förstås struntprat. I verkligheten har vi precis samma motsättningar mellan arbete och kapital idag som alltid har förelegat. De lönearbetande har, rent objektivt, ett intresse av att få upp sina löner såg högt som möjligt och att skapa samhällen som ger dem en gott och tryggt liv. Kapitalägarna har det motsatta intresset, att driva ner lönerna och så långt som möjligt och att riva alla samhälleliga trygghetssystem. För dessa samhällsklasser föreligger helt olika villkor, fortfarande. Att driva ner löner och riva välfärdsstaten är just vad Moderaterna verkat mycket framgångsrikt för den här mandatperioden, och dessvärre under de senaste 25 åren med benäget bistånd från Socialdemokrater och fackföreningar, sorgligt nog.

De samhällsklasser som kommunister talat om alltsedan Marx dagar är lika verkliga idag som då. Men att förvrida synen på människor och indoktrinera dem att tänka i andra banor är vad både den under kortare perioder demokratiska högern och fascismen (den öppet antidemokratiska högern alltså), alltid strävat efter. Det är enklare för den rika eliten att regera ett folk som tror att det tjänar på regimen än att regera ett folk som inser att så inte är fallet. Makten över tanken är därför den viktigaste makten. Det är den som TIMBRO och högern kämpat för att få alltsedan början av 70-talet och i hög utsträckning lyckats skaffa sig de senaste 15 åren.

Hitler, den förste att triangulera således, insåg detta mycket klart. Genom att kalla sitt parti för ”Nationalsocialism” och fylla begreppet med en helt annan innebörd än ”socialismen” hade för dåtidens människor, kunde han lura mängder av tyskar att tro att han skapat ett verkligt arbetarparti (den falang inom nazistpartiet som trodde på detta och som ville förstatliga företagen såg Hitler till att kväsa effektivt, genom att låta mörda dess ledare). Han tog alltså till precis den metod som Moderaterna använder sig av idag (fast Hitlers ekonomiska agerande var det motsatta), för att lura tyska folket att han stod för något annat än han faktiskt stod för, för att lura dem att tro att han agerade i arbetarnas intresse medan han i praktiken agerade i kapitalets.

Så fort Hitler tagit makten avskaffade han det som var den begynnande demokratin i Tyskland, satte socialdemokrater,  fackföreningsaktiva och kommunister i koncentrationsläger och gynnade kapitalistklassen genom att förbjuda alla andra partier liksom fackföreningar och strejker exempelvis. Han lyckades med detta konststycke på grund av det socialdemokratiska partiets svek i Tyskland, ett svek som många av detta partis företrädare alltså fick betala för med livet så småningom. Så långt har nu inte Moderaterna gått och behöver de inte gå om de är tillräckligt framgångsrika i sin indoktrinering och i att kontrollera människors tankar.

Man måste dessutom skilja mellan ideologi och praktisk politik.

Och återigen, jag har skrivit om detta tidigare på bloggen, de nazistiska och kommunistiska ideologierna är inte alls samma sak även om både Hitler och Stalin var vidriga diktatorer i sina länder och båda lät mörda verkliga och inbillade motståndare inom deras respektive statsbildningar.

Eftersom en bloggpost inte räcker för att utreda vanföreställningen, ivrigt och energiskt frammanad av TIMBRO, att socialism/kommunism/nazism är samma sak, nöjer jag mig med att här avsluta med den kommentar som jag lade in på bloggen Biology & Politics häromdagen, men aningen redigerad:

Den som inte ser skillnaden mellan en ideologi som säger att alla människor är lika mycket värda, som är socialismens och kommunismens grundläggande människosyn, och den nazistiska ideologin som säger att mänskligheten består av Ûbermenschen och Untermenschen (övermänniskor och undermänniskor), sådana som judar, slaver, romer, socialdemokrater, kommunister och fackföreningsaktiva bl.a. och som bör avlivas för att befria mänskligheten från deras fördärvliga genetiska inflytande, har inte begåvats med stor tankeförmåga eller är otroligt okunnig om politiska ideologier och politisk historia, alternativt ljuger medvetet för att bedra oss.

Den politiska praktiken däremot har varit en ytterligt sorglig historia även vad gäller kommunismen men högerns och kapitalismens, och senare den s.k. demokratins, historia är inte vacker den heller om man förmår att se verkligheten utan ideologiska glasögon. I båda fallen har ledare och förespråkare ansett att hur många liv som helst kan offras för den egna makten och den egna ideologin. Idag anser således liberaler, kapitalister och många som påstår sig försvara demokratin, att inga medel, hur avskyvärda de än är, ska skys för att försvara de egna intressena och utvidga de rika eliternas makt. Så har tom tortyr kommit till heders igen för att uppnå det syftet, en metod som för inte så länge sedan huvudsakligen förknippades med medeltiden och med nazismens grymma regim.

Dessutom ser man tydligt hur dagens höger går in för att riva det välfärdssamhälle man alltid varit emot och ersätta det med den hårda utslagningens politik. Högerns parti i Sverige försöker numer få oss att tro att det är ett arbetarparti, för att vi inte ska se vad den i själva verket åstadkommer.

/Kerstin

Länkar:
- Debatten om liberalismen går vidare i DN: Stefan Jonsson om liberal historieförfalskning, Biology & Politics
- Red plenty: lessons from the Soviet dream, Guardian 7/8 2010
- Dying for a living: As Global Economic Crisis Continues, Union Activists in Many Countries Pay the Ultimate Price, J B Gutman, Huffington Post
- Millions Die Due to Withheld Medical Treatment, Mark Hayman, Huffington Post

Rekommenderad bokläsning:
– Hitler. En biografi, Joachim Fest, 2008 (först utgiven 1973)
– Russia at War, 1941-1945, Alexander Werth, 1964
– Den tyska revolutionen, 1918/19, Sebastan Heffner, 2009 (först utgiven 1961)
– Högerns svarta bok, 2010, en antologi
- Det amerikanska folkets historia. Makten och medborgarna – Från Columbus till Clinton, Howard Zinn, 1995 (först utgiven 1980)

Lyssnar man på radioprogrammet Vetandets värld i P1 idag (Vetenskapen efter den ekonomiska krisen) får man sig endera flera goda skratt eller så sätter man skrattet i halsen. Det är ett mycket informativt program som rekommenderas varmt. (1) Bara några korta anmärkningar om programmet:

Det är inte ofta man får höra en nyliberal nationalekonom förklara att hans vetenskap inte duger till att förutse framtiden. Det får man höra Hans Tson Söderström (2) säga i det här programmet. Hittills har ju nyliberala nationalekonomer gjort anspråk på att kunna göra just det och de har envist hävdat att de är sant vetenskapliga och att det är viktigt att politikerna lyssnar till dem, de som kan det där med nationers ekonomi – och det har politiker till all olycka gjort.

Man får också höra att Tson Söderström säga följande om den nationalekonomiska ”vetenskapen” mot slutet av programmet, apropå att den rådande ekonomiska teorin inte fungerade:

Det gäller väl all vetenskap, som Karl Popper brukar uttrycka det, att det kommer en tes och varje tes genererar så småningom en antites och ur denna tes och antites växer det så småningom fram en syntes, och så har det väl också varit inom nationalekonomin.

Ledsen att behöva korrigera en så stor kanon som Hans Tson Söderström, men det var inte Karl Popper som sade detta. Det var Karl Marx. Vi kan alltså konstatera att Tson Söderström numer har anammat den marxistiska historiesynen. Det måste väl glädja varje sann marxist.

Tson Söderström blandar i själva verket här ihop Marx historiesyn med Poppers syn på hur vetenskaplig kunskap produceras och utvecklas. Denna utveckling sammanfattade Popper i formeln :

P₁ ->  TT -> EE  ->  P₂

Vilket betyder att Popper anser att all forskning och vetenskap börjar med ett problem = Problem 1 leder till formulerandet av en tentativ teori  (TT, också ”hypotes”) – som  testas vetenskapligt (Error Elimination) vilket i sin tur leder vidare till nya forskningsbara/vetenskapliga problem (P 2). Popper såg vetenskapens utveckling som en evolutionär process alltså, där man kom framåt genom att eliminera felaktigheter i teorin. (3)

Kan således konstatera att T:son Söderström inte kan någon vetenskapsteori och därmed inte heller förstår grunderna för det vetenskapliga tänkandet.

När han vidare i programmet säger att vetenskapen inte kan förutsäga något, då undrar man varför vi skattebetalare ska betala en massa nationalekonomer stora pengar? Det vanliga är nämligen att man anser att vetenskaplig kunskap är till för att, och syftar till att förutsäga olika skeenden.

Att nationalekonomer inte klarar den saken och att ämnet inte är en vetenskap i samma mening som fysiken, det vet vi ju, och numer har även Tson Söderström, entusiastisk anhängare av, och vår mest inflytelserika företrädare för Milton Friedmans normpolitik, erkänt detta – och därtill har han tydligen blivit marxist – fast han troligen inte vet om det.

Normpolitiken (4) är alltså den nationalekonomiska teori som inte räknar med att företag måste kunna sälja sina varor också, för att de ska bry sig om att investera i produktionen utan som tror att ju mindre pengar de arbetande människorna har att handla för, desto mer investerar företagen för att öka sin produktion. Det är den nationalekonomiska teori som skapat samhällsekonomiska kriser av gigantiska mått runtom i världen, genom att den tvingat många länder att sälja ut samhällsägda system och företag och skära ner på samhällsservicen till barn och ungdomar (skolor), sjuka, arbetslösa och gamla, vilket har drabbat mängder av människor världen över mycket hårt (fast det är inte så man framställer teorin). Lyssnar man till programmet hör man Tson Söderström slingra sig en mask på en metkrok.

Men eftersom nationalekonomerna själva, liksom bank- och finanssektorns VD:ar har blivit megarika på kuppen, så får vi väl anta att det var själva syftet med nationalekonomin. Världens herrar har alltid anlitat vetenskapen för att göra guld åt sig. En gång i tiden anställde de alkemister, som de hoppades skulle komma på hur man tillverkar guld och göra dem rika. Idag anställer och betalar de nationalekonomer för att ”tillverka” guld åt dem.

För övrigt säger både programledaren och Stefan de Vylder, som också medverkar i programmet, mycket intressanta saker i programmet.

/Kerstin

Länkar:
1) Vetenskapen efter den ekonomiska krisen, Vetandets Värld 16/3 2010, P1
2) Hans T:son Söderström, Wikipedia
3) Se Karl Popper (1972) Conjectures and Refutations. The Growth of Scientific Knowledge samt: Karl Popper (1979) Objective Knowledge.  An Evolutionary Approach.
4) Nationalekonomi – normpolitik, vad är normpolitik?
Mer om konsekvenserna av nationalekonomernas förödande verksamhet
- Vi får sämre service – till högre priser, Jan Guillou, AB
- Jämlikhet och välståndsökning har inget motsatsförhållande. Ekonomikommentarer
- Det isländska folket vägrar betala kleptokraternas äventyr, Nemokrati
- Doomed by the Myth of Free  Trade. How the Economy was Lost,  P C Roberts, counterpunch
- The Sham Recovery, Robert Recih blog

För varje ny bok om historia som jag läser går det upp en ny talgdank. Mycket av vad Karl Marx sade kan verka konstigt eller lite överspänt idag, men går vi tillbaka i historien blir det mesta han sade tämligen begripligt, och dessutom högst befogat. För att inte tala om att det återigen är högst aktuellt.

När kommunisterna talade om revolution talade de inte om att ta makten med vapen. Men sade de, om arbetarna försöker ta över produktionsapparaten så kommer inte kapitalisterna att låta detta ske utan de kommer att börja skjuta på folk. I det läget, menade de, måste vi arbetare försvara revolutionen med våld. Att de förutsatte att kapitalisterna skulle ta till våld för att försvara vad de betraktade som sin rättmätiga egendom förstår man när man exempelvis läser Howard Zinns berömda bok Det amerikanska folkets historia (1980, på svenska 1999, Ordfronts förlag).

Det var mycket jag inte visste om USA:s historia före 1940. Den har jag, inser jag nu, bara haft väldigt övergripande, eller ska vi säga dimmiga begrepp om. Jag hade exempelvis inte alls klart för mig hur illa människor for i de amerikanska industrierna under 1800-talet och i början av 1900-talet, fast jag borde förstått det eftersom jag vet hur de engelska arbetarna och barnarbetarna hade det och även de svenska. Jag hade inte heller klart för mig hur många och stora strejker arbetarna genomförde i USA under detta sekel och in på 1900-talet. Inte heller hade jag klart för mig hur många strejkande som sköts av militär och polis eller som avrättades som våldsmän (den tidens ord för terrorister) under den här tiden. Det måste ha varit något tusental sammanlagt. Levde man mitt i denna blodiga historia så tvivlade man förstås inte på att kapitalisterna skulle försvara sitt stöldgods med hur våldsamma metoder som helst.

Vadå, stöldgods? Ja det rikas ”egendomar” och rikedomar kan faktiskt inte kallas något annat. Även här förstår jag först nu den verkliga innebörden i Proudhons uttalande om att ”Egendom är stöld”. Först fördrev man ursprungsbefolkningen, dödade stora delar av indianerna och lade beslag på deras land, vilket de flesta av oss förstås vet redan men kanske inte har insett den fulla vidden av, och därvid förstörde man förstås deras möjligheter att försörja sig. När man sedan exempelvis hittade guld på något av de områden dit man flyttat indianerna och lovat dem att de skulle få bo i i evärderliga tider, stiftade man en lag som förbjöd indianer att bryta och handla med guld och tvingade dem återigen att flytta på sig.

Faktum är, det ser man klart när man studerar kapitalismens historia, att ingen har blivit rik på eget arbeta. De rikedomar som somliga samlade på sig under 1700- och 1800-talen och som sedan gått i arv och dessutom förmerats sedan dess, skapade man dels genom att man lade beslag på den bästa jorden, dels genom att man med diverse finter och finurliga metoder skuldsatte stora delar av småbondebefolkningen, så att denna till slut blev tvungen att sälja sina marker till storgodsägarna. Dessutom utnyttjade man svarta slavar för att få ihop förmögenheter på plantagerna i södern och tvingade övriga vita att arbeta 10-12 ja upp till 16 timmar/dag, för så låga löner att de närmast svalt. Detta är också en stöld, stöld av människors arbetskraft. Dessutom stiftade man lagar som gynnade de rika och arbetare hade inte stora möjligheter att få rätt gentemot en arbetsgivare. Lagarna syftade uttalat till att de rika skulle kunna samla på sig ännu större förmögenheter och att dessa skulle vara skyddade.

Man stal dessutom inte bara arbetarnas och slavarnas arbete. Vid sidan av att man stal deras frihet stal man också många människors liv, genom att de tvingades arbeta utan säkerhetsanordningar och i mycket hälsovådliga lokaler. År 1904, skriver Zinn, dödades 27.000 arbetare i och av sina arbeten. Under ett år inträffade 50.000 olyckor bara i New Yorks industrier. Någon ersättning fick arbetarna förstås inte om de skadade sig pga arbetet, eller änkor och barn om fadern omkom på arbetet. Men kapitalistfamiljerna samlade på sig enorma förmögenheter, förmögenheter som sedan gått i arv. Här hittade vi redan under 1800-talet klanen Rockefeller, Carnegie, J.P. Morgan m.fl. De hade inte kunnat skapa sig sådana enorma förmögenheter om de inte stulit från indianerna, från de fattiga och från de svarta slavarna. Om vi ser oss omkring inser vi att dessa familjer, och ett antal andra frälseklaner, håller på att lägga under sig alla naturresurser i hela världen idag. Somligt krigar USA sig till åt dem. Annat kan de köpa upp för spottstyvrar när den nyliberala politiken stipulerar att allting ska privatiseras och ingenting ska göras i offentlig regi och när IMF går in och tvingar skuldsatta stater att skära ner och spara.

Inte underligt att Karl Marx kommunistiska utopi kom att utgöra en lockelse för de människor som slet som djur, nästan dygnet runt och för svältlöner. Den ingav hopp, den inspirerade till strejker, som faktiskt ledde till vissa, om än blygsamma förbättringar en bit in på 1900-talet, men till priset av många döda arbetare. Utan en lång strid hade arbetarna inte fått uppleva några sådana. Vi måste försöka sätta oss in i deras villkor och den verklighet arbetare och egendomslösa levde i för att förstå det här. De hade inte sett Stalin förstöra den kommunistiska utopin. De hade inte sett det åsiktsförtryck som somliga kommunistiska regimer senare skulle utsätta sina befolkningar för. De såg bara en rent ofantlig utsugning av sina egna, ett antal sjukt förmöga krösusar som levde gott på deras arbete och att deras egna löner inte ens räckte till det nödvändigaste och en strimma hopp om ett anständigt liv, i den kommunistiska utopin.

Slutligen ett citat från boken. 1890 höll folktalaren Mary Ellen Lease ett tal där hon bl.a. sade något som låter bekant även i våra dagar, inte konstigt eftersom USA drabbades av den ena bankkrisen efter den andra under sista halvan av 1800-talet fram till krisenn 1929:

Wall Street äger landet. Det är inte längre en stat av folket genom folket och för folket  utan en stat av Wall Street, genom Wall Street och för Wall Street. (sid 269)

Intet är nytt under solen, och det som var historia 1975 är inte historia längre. Det är  nutid, och blev det efter att nyliberalismen blev dominerande ekonomiskt teori – igen, under 70-talet. Så nu ser vi återigen kris på kris och idag, liksom då, kan de rika eliterna berika sig ännu mer på grund av och efter varje kris, medan de sämre ställda får det allt sämre. Vi lever kort och gott i de rika eliternas revolution, i en period då de tar tillbaka vad de ansåg sig tvingade att ge ifrån sig efter revolutionen i Ryssland.

Så här skriver således Mikael Nyberg (Kapitalet.se) om en rapport från Aspeninstitutet, den ekonomiska elit som trumfat igenom nyliberalismen och privatiseringarnat:

Åtta timmars arbetsdag fem dagar i veckan är en ”historisk abnormitet” och full sysselsättning ”bör inte accepteras som ett mål i sig och naturligtvis inte som något absolut gott som ska uppnås till varje pris”. Men i omställningen till bestående arbetslöshet riskerar samhället att upplösas i vilda strejker, sabotage och politisk oro. ”Om vi inte är kloka nog att förhindra det, kan trettiotalets klasskrig lätt blossa upp på nytt och förvärras.” (s.143)

De är kloka nog. De kallar det åtgärder för att skydda oss mot terrorism.

Jag får nog anledning att återkomma om den här boken.

/Kerstin

När det är som dystrast politiskt kan ju några visdomsord från Germaine Greer pigga upp:

Evolution is what it is.
The upper classes have always died out; it’s one of the most charming things about them. (1)

(Min översättning: Evolutionen är vad den är. Överklasserna har alltid dött ut: det är det mest charmerande med dem.)

Men faraonerna tog flera tusen år på sig, så det kan gälla att ha tålamod.

Länk:
1) Freaky Friday Open Thread, My left Wing

Politiska propagandamakare bävrar för att få oss att förändra innebörden hos de ord vi använder, som att lära oss att betrakta ordet solidaritet som synonymt med tvångsanpassning, som att feminism inte ska associeras med kvinnlig frigörelsekamp utan med motsatsen, det vet vi. Detta handlar om medveten propagandapolitik för att få oss att tänka på ett helt annat sätt än vi gjort tidigare. Men även vanligt folk (nåja, för att de ska få genomslag måste de synas i media, tillhöra den intellektuella eliten, så att säga,) sysslar med ”språkförnyelse” agerar språkinnovatörer. Deras språkförnyande verksamhet verkar mer vara av det omedvetna slaget dock, det som grundar sig i dåliga kunskaper i och om svenska språket.

Dem kommer klockan fem och då ska de få sina fiskar varma.
Tja, den som förstår vad som avses med den här satsen, berätta för mig för jag gör det inte. Vem ska få vad av vem och vad är det som uteslutits före inledningsordet, det personliga pronominet i objektsform ”Dem”?

Det här är det numer vanliga problemet med när man ska skriva de och när man skriver dem, och som uppenbarligen inte ens lärare i grundskolan klarar av längre. Det problemet har jag diskuterat tidigare på bloggen, så över till ett annat nyskapande: Vi har också de där konstiga förändringarna av ords betydelse som ibland gör det sagda eller skrivna om inte totalt obegripligt så i alla fall svårförståeligt:

Vad har den person råkat ut för som på sin arbetsplats har en spirituell guru”, som en sommarpratare uttryckte saken? Jag vet inte. Har han en ovanligt vitsig och underhållande arbetskamrat från Indien, som försöker leda de andra på något sätt, i yogaövningar kanske? Har han måhända en arbetskamrat, i allmänhet alltså inte just från Indien, som är ett mönster av kvickhet och vad gäller att roa? Eller har han istället en arbetskamrat som är expert på alkoholhaltiga drycker?

Ordet spirituell har alltid tidigare betytt kvick, vitsig, underhållande men numer betyder det tydligen något annat, åtminstone för somliga. Jag gissar att för den aktuelle ordanvändaren betyder ordet ”andlig”, efter den engelska betydelsen av ordet spiritual.

– Äsch, det är väl inte så noga, du förstår ju vad som menas och det är ju huvudsaken, säger den ungdomligare och modernare språkbrukaren.
Problemet är att jag ofta inte gör det, att jag bara ibland kan förstå vad som menas och då på grund av vad som sägs senare. Om man hävdar att det väl inte är så noga om åhöraren förstå precis, dessutom, har man då inte samtidigt sagt, att det man säger är ganska oviktigt så det gör inget om åhöraren inte förstår vad man menar? Varför pratar/skriver man alls, om det inte är så noga om andra förstår vad man säger/skriver, undrar jag då?

Några fler ord som plötsligt har blivit tvetydiga:
Spendera, som en gång i tiden användes om att lägga ut pengar, i betydelsen lite frikostigt, slösaktigt, betyder numer istället tillbringa (om tid). Man hade spenderbyxorna på exempelvis, när man slösade med pengar, eller var ovanligt generös med sådana. Vad skulle det uttrycket betyda med dagens nya användning av ordet, att man slösar med tid, är långsam av sig, ineffektiv, lat?

Husera, som tidigare betydde att man ”höll till” någonstans och alltid med bibetydelsen att man ställde till det där man befann sig, skräpade ner, rörde till i området, men som numer tycks betyda bo kort och gott, eller möjligen vara inhyst i. Numer huserar folk på Kungsgatan 24, eller banken huserar i ett stort marmorpalats i centrum. Det är ju i och för sig korrekt att banker ofta ställer till oreda i länders och människors ekonomi från sina kontor, men jag tror inte att det är detta som åsyftas av dem som säger på det här sättet.

Visst, språk utvecklas och ords innebörd förändras över tid men jag vet inte om man kan hävda att det innebär ”utveckling”, som har en positiv innebörd, när språket blir oklarare och otydligare och skapar fler missförstånd mellan den talande och den lyssnande. Fast jag är förstås väldigt gammalmodig som inte köper det postmodernistiska intellektuella modet enligt vilket allting är i princip obegripligt och var och en lever med sin egen sanning, i en fullkomligt kaotisk och ofattbar värld där allting som händer bara händer och ingenting har en förståelig orsak.

Ett mellanstick, innan jag skriver mer om hur Darwins evolutionsteori kom att användas, men ett som har med denna användning att göra.
Jag vill då bara citera några få avsnitt ur Joakim Fests 900-sidiga bok om Hitler (Hitler. En biografi”, 2008, ursprungl. 1973)

Sid 731:
Hitler och hans livsrumskommissarier betraktade Österuopa som ett tomt område utan förflutet. De hade tänkt sig att den slaviska befolkningen till en del skulle flyttas därifrån, till en del utrotas, men framför allt att de skulle bli ett folk av trälar för det germanska herrefolket. Hundra miljoner människor skulle förflyttas till slätterna i öster: vi måste föra dit den ena miljonen efter andra, förklarade Hitler, tills ”våra nybyggare numerärt är urinvånarna vida överlägsna”. Den europeiska utvandringen fick inte längre gå till Amerika utan endast österut, och senast om tio år ville han få besked om att… minst tjugo miljoner tyska människor levde i östområdena”.
….
Alfred Rosenberg….arbetade förgäves för att få till stånd en uppdelning av Sovjetunionen i politiskt autonoma stammar, emedan Hitler i detta såg farliga tendenser till en ny etnisk eller historisk legitimerad statsbildning: vad gällde, menade han, var att undvika varje statlig organisation och på så sätt hålla medlemmarna i dessa folkstammar på en så låg kulturell nivå som möjligt”; han var rent av beredd, yttrade han, att ge dessa folk en viss individull frihet därför att alla frihet innebar ett steg bakåt i det att den negerade staten som högsta form av mänsklig organisation.
…….
Han krävde en låg bildningsstandard för den slaviska befolkningen.
……
sid 733:
Samtidigt skulle, enligt Rosenbergs planer, 31 miljoner av västra Rysslands 45 miljoner invånare expatrieras eller dödas, och vidare hade man tänkt sig att införa rivaliserande sekter: och skulle inte detta vara tillräckligt behövda man, som Hitler menade,”bara kasta ut ett par bomber på deras städer och saken var klar”.

Givetvis förekommer ingen planering av sådant i våra dagar, inte ens i mindre skala!

Det är Darwins födelsedag idag (eg. 12/2), något som många bloggare har uppmärksammat. Förvisso var Darwin en av giganterna i vetenskapshistorien och förvisso är han värd både uppmärksamhet och hedrande, vare han alltså härmed hedrad även på denna blogg. Men vetenskapshistorien är mycket mer fascinerande än bara berättelser om stora genier genom tiderna.

Dels har vi den spännande frågan om geniernas omgivning, det intellektuella klimat i vilket de presterade sina nya och revolutionerande upptäckter, vetenskapliga teorier (och en vetenskaplig teori är, i vetenskapligt språkbruk, en förklaring som är så väl belagd att den har accepterats av hela det vetenskapliga samfundet, inte en gissning, som ordet ofta betyder i vardagligt språkbruk) eller uppfinningar. Dels är frågan om hur epokgörande vetenskapliga upptäckter har påverkat det omgivande icke-vetenskapliga samhället mycket intressant, liksom frågan om hur de har använts av forskare inom andra specialiteter än den där teorin är just epokgörande.

Evolutionsteorin och variationerna
Den evolutionsteori, som omfattas idag, säger att på grundval av slumpmässigt uppkomna mutationer eller omkombination av gener, som ger variation inom arterna, selekteras de individer fram som är bäst anpassade till den omgivande miljön, de som får flest överlevande avkommor. Detta är egentligen en vidareutveckling, eller en fördjupning av Darwins förslag. Darwin kände nämligen inte till generna och kunde därför inte förklara hur de evolutionära förändringarna av arterna kom till stånd på biologisk/molekylär nivå. Däremot kom hans teori att leda fram till fördjupade insikter på det området.

Darwin insåg att det faktum, att individer inom en art aldrig är exakt lika varandra, är utgångspunkten för en långsam förändring av arterna. Det, skulle jag vilja säga, var nog det mest geniala i hans insats, fast jag tror inte att biologer eller alla vetenskapshistoriker skulle hålla med mig om den saken.

Det var faktiskt genialt att tillskriva individuella skillnader mellan representanter av samma art en viktig funktion för arternas förändring eftersom forskare knappast hade intresserat sig för dessa variationer tidigare. Tvärtom hade man under ett antal århundraden ansett att arterna bestod av exakt likadana individer, även om man förvisso visste att de förelåg individuella olikheter. Den tidens vetenskapsmän var nämligen offer för Platons idealtyptänkande, som också förstärktes av tron på Biblens ord om att var art hade skapats för sig, varför de inte tillmätte individuella skillnader någon större betydelse.

Platon hade föreställt sig dels att det sanna var det eviga och oföränderliga, dels att det fanns gudomliga ”modeller” för varje existerande fenomen i världen. Det fanns en ”hästens idé” en ”rosens idé” etc. Dessa idéer var perfekta och evigt sanna, till skillnad från verklighetens hästar och blommor, som bara var bleka och mer eller mindre defekta avbildningar av idéns perfekta häst respektive idéns perfekta ros. Denna idé var grundläggande för vetenskapen under flera århundraden.

Inom biologin fick detta konsekvensen att forskare inte var speciellt intresserade av de individuella skillnaderna utan bara av det gemensamma, av det generella och dessutom att de föreställde sig att mycket av det lite mer avvikande bland levande arter, i själva verket var sjukligt/defekt eller just ointressanta imperfektioner. Sålunda kom exempelvis paleontologer att urskilja en massa underarter, bland alla de fossil de började undersöka vid den här tiden, eftersom de uppfattade varje skillnad som en separat varietet. Idag inser forskare istället att många av de fossil som tidigare ansågs tillhöra olika underarter, i själva verket tillhör samma art, bara utgör normal variation inom arten ifråga. Det tog i själva verket nästan ett halvt århundrade innan den fulla innebörden av Darwins tänkande, om variationerna som det centrala, gick upp för flertalet forskare av facket och accepterades av alla biologer.

Utvecklingstanken låg i tiden
Före 1800-talet hade i princip idén om oföränderligheten varit inte bara sann utan också samhällsidealet. Detta avspeglades i konservatismen som innebar att samhället skulle organiseras efter de urgamla och evigt sanna principerna och vara oföränderligt. Från tiden för den vetenskapliga revolutionen (1500-1700 ungefär), då föreställningarna om verkligheten genomgick en radikal förändring och där man bl.a. såg en snabb teknologisk utveckling, kom man successivt att tänka i utvecklingstermer istället, att allting i själva verket förändrades, långsamt men säkert och gick från det enklare och primitivare till det mer komplexa, det mer utvecklade och bättre. Utvecklingstanken, idén om föränderlighetens naturlagsbundenhet slog därmed rot i bildade kretsar. En bidragande orsak till detta var också upptäckter under 1500-talet att t.o.m. himlen, som tidigare hade ansetts absolut evig och oföränderlig, då och då uppvisade förändringar, såsom plötsligt uppdykande kometer ex.

I och med att man kunde börja föreställa sig en föränderlig värld började man också se och tolka om mycket i naturen. Fossil blev sakta accepterade som lämningar från tidigare epoker då världen och flora och fauna hade sett annorlunda ut.

Utvecklingstanken fick ex. de Lamarck (1744-1829), som länge framställdes som mannen som hade helt fel, som den misslyckade forskaren, att föreslå att arterna hade förändrats genom tiderna trots att det stred mot Biblens ord. Han föreslog emellertid att förvärvade egenskaper ärvdes ner, exempelvis så att girafferna förlängde sina halsar genom att ständigt sträcka på dem, för att nå högre upp i träden, varvid avkomman ärvde längre halsar och så småningom kom arten att bli allt mer långhalsad, en idé som förkastades helt så småningom, men egentligen inte förrän mot slutet av 1800-talet, början av 1900-talet. Idag har man nog omvärderat de Lamarck igen och erkänner att han var en viktig föregångare. Det var onekligen nog vågat och genialt, på den tiden, att föreslå att arterna hade förändrats.

Nya idéer får inte vara alltigenom nya
Epokgörande upptäckter eller uppfinningar grundas alltid i tankar som redan florerat under en viss tid. De handlar för det mesta om att omgruppera välkända idéer och tankar, sätta samman invanda sådana på nya sätt eller vända upp och ner på dem. Det är omöjligt att kasta fram en teori vars ingående tankeelement inte igenkänns av någon i samtiden och få teorin accepterad. Sådana teorier betraktas bara som galna och har inte en chans att slå igenom.

Alltså, Darwin reste som ung man med fartyget Beagle runt jorden och samlade in växter och djur. Han konstaterade då att många arter hade många egenskaper gemensamma medan de skilde sig från varandra i andra avséenden, som finkfåglarna och växterna på Galapagosöarna. Hur kunde det komma sig, undrade han, att varje ö hade sin speciella variant av finkar och växter? Utvecklingstanken var redan allmänt accepterad bland mer inititerade forskare men den räckte inte för att komma på evolutionsteorin. Att se variationer inom arterna och mellan likartade varieteter var genialt men detta och att förundras över dem var inte nog.

Att kombinera om invanda tanker innebär också att ibland låna tankar från helt andra områden än det egna specialområdet, och det var just vad Darwin gjorde nu. Han läste nämligen Thomas Malthus (1766-1834) 1798 publicerade bok om befolkningsfrågan (An Essay on the Principle of Population), som blev en storsäljare på sin tid och utkom i många upplagar.

Malthus menade att återkommande svältkatastrofer var oundvikliga på grund av att människans ohejdade fortplantning alltid ledde till överbefolkning. En befolkning nådde därmed förr eller senare gränsen för sina möjligheter att producera mat så att den räckte till alla. Följaktligen kom svälten så fort en befolkning närmade sig taket för sin försörjningsmöjligheter. Därvid dog mängder av människor i sjukdomar och svält. Befolkningen minskade. Då räckte maten igen och då började människorna att föröka sig igen, tills nästa överbefolkning förorsakade nästa svält och utslagning.

Utvecklingstanken låg i tiden, utslagning av människor vid den naturlagsbestämda födoproduktionsgränsen var accepterad pga Malthus teser, med intresset inriktat på inomartsliga variationer och genom en kombination av de här idéerna hade Darwin så sin evolutionsteori.

Viktiga upptäckter görs ofta av flera personer ungefär samtidigt
Viktiga eller epogörande upptäckter eller uppfinningar görs ofta av flera personer, oberoende av varandra och ungefär samtidigt. Det beror just på att alla, eller i varje fall de flesta bitarna finns på plats och bara ligger där i den intellektuella miljön och väntar på att kombineras om eller ihop.

Således kom en annan person, engelsmannen Alfred Russel Wallace (1823-1913), på evolutionsteorin ungefär samtidigt som Darwin. Darwin, som var äldre, kom på den först men vågade inte publicera den under flera årtionden eftersom han insåg att den var ren dynamit på den tiden. När Darwin fick kännedom om att Wallace hade knäckt samma evolutionsteori som han, genom ett brev Wallace sände honom, övertygades han av sina vänner att omedelbart publicera sin teori så att Wallace inte skulle få äran av att ha upptäckt evolutionsteorin. Nu kom en uppsats av Wallace och en sammanfattning av Darwins teori att läsas samtidigt på linnéanska sällskapet i London. Snabbt färdigställde Darwin sedan den bok som han hade arbetat med under flera årtionden, den berömda ”Om arternas uppkomst” och publicerade den 1859.

Det intressanta är att även Wallace sattes på spåret genom läsning av Malthus verk om överbefolkningskriserna. Wallace kom dock helt i bakgrunden och så småningom att falla nästan helt i i glömska under lång tid. Senare har vetenskapshistoriker visat att Wallace egentligen var en mer konsekvent ”darwinist” än Darwin själv, då han inte någonsin föreställde sig att förvärvade egenskaper kunde ärvas ner, vilket Darwin så småningom kom att luta åt ibland. Intressant är också att det finns forskare som idag föreslår att Darwin kanske i själva verket stal grundidén om det naturliga urvalet från Wallace. Det finns detaljer som skulle kunna tyda på den saken*, men det är nog ändå inte sannolikt att så var fallet (eller så är den tanken så ny och ovanlig att man inte riktigt vill tro på den).

På publicerandet, av evolutionsteorin 1859, följde förstås en intensiv diskussion för och emot den nya teorin där framför allt kyrkans män kom att kritisera den intensivt.

Evolutionsteorin i samhällsvetenskapen
Hur teorin senare kom att användas i samhället återkommer jag till i nästa inlägg.

Litteratur ex:
– Darwin Charles‚ 1976, Om arternas uppkomst
– Bowler Peter J, 1989, Evolution. The History of an Idea
– Malthus Thomas, 1979 (Orginal publ.1796,) An Essay on the Principle of Population
– Uddenberg Nils, 2003, Idéer om livet, band I och II
– Adrian Desmond & James Moore, 1991, Darwin

Länkar:
– Alfred Russel Wallace, Wikipedia
– * Plankade Darwin teorierna från Alfred Wallace? Vetenskapens värld, P1 28/9 2008
– Per Ahlberg, evolutionsforskare som ger oss en kortkurs i Darwins läror, Vetenskapsradion, P1, 12/2 2009
– Grattis Darwin, Biology and Politics

Läser i ett, aningen ironiskt, inlägg på Lasses blogg, som handlar om Göran Persson och om hur han har låtit sig vägledas av Bibeln:

Slutligen måste man beundra Göran Perssons konjunkturteori. Den teori han själv säger sig luta mot kommer från Bibeln, närmare bestämt Moseboken där det sägs att ”först kommer sju feta år följt av sju magra år”.

Jodå vi tror att Göran Persson låtit sig vägledas av Bibeln, något han upprepat med jämna mellanrum, men samtidigt konstaterar vi att han är lika okunnig om Bibeln som han är om nationalekonomi. Berättelsen som Göran Persson syftar till är i praktiken en helt annan historia än den, som de flesta av oss som en gång fick undervisning om denna i småskolan, tror att den är.

Så här var det, enligt Bibeln
Josef hade sålts, av sina bröder, och hamnat som slav i Egypten. Där fick Farao en dröm om hur sju vackra och feta kor steg upp ur Nilen och därefter följdes de av sju fula magra kor, som åt upp de feta och så drömde han om sju fyllda ax och sju magra ax.
Josef, som hade visat sig kunna tyda drömmar, kallades till Farao för att förklara vad de här drömmarna betydde. Han förklarar då att:

Det ska komma sju år med stort överflöd i hela Egypten. Men efter dem kommer sju hungerår. så svåra att man inte skall minnas något av överflödet som var i Egypten. Hungersnöden kommer att föröda landet. (I Mose, 41; 29,30)

Farao får så rådet av Josef att spara från de feta åren för att ha något kvar att leva av under de magra åren, varvid Farao gör Josef till styresman över hela Egypten (I Mose, 41; 34-36) och ger honom i uppdrag att organisera uppläggning av förråd för de kommande hungeråren. (I Mose, 41; 41-46)
Så sätter Josef igång. Han beordrar alla att betala in en femtedel av sina skördar till Farao, ”skatter” som lagras för kommande behov. Det blev enorma förråd av detta sparande. (I Mose 41;47-49)
Därefter infaller de förutspådda sju svåra åren och Egyptens folk, men även folk från Kanaan, kommer till Josef och ber om hjälp. De första åren fick människorna köpa bröd och utsäde för de pengar de hade men missväxt och elände fortsatte:

På hela jorden var man nu utan bröd, hungersnöden var mycket svår, och både Egypten och Kanaan var nära att förgås av hunger. Genom att låta folket köpa säd samlade Josef alla pengar som fanns i Egypten och i Kanaan och förde dem till farao. När pengarna hade tagit slut i Egypten och Kanaan kom egypterna till Josef. ”Ge oss bröd”, bad de. ”Eller måste vi dö här i din åsyn bara för att vi inte har några pengar?” Då svarade Josef: ”Är pengarna slut så kom hit med er boskap. Då ger jag er bröd i utbyte”. De kom med sin boskap till Josef, och han gav dem bröd i utbyte mot hästarna, fårhjordarna, nötboskapen och åsnorna. Så försörjde han dem det året i utbyte mot all deras boskap.(I Mose 47;13-17)

Men förstås, eländesåren var inte över än, så nästa år kom folket tillbaka till Josef och bad om mer bröd. Nu hade de ingenting annat att betala med än sig själva och sina jordar:

Det enda vi kan ge dig är våra kroppar och vår jord (I Mose 47;18).
………
Då köpte Josef all jord i Egypten åt farao. Alla egypter sålde sina åkrar, eftersom hungersnöden var så svår. Jorden blev på detta sätt faraos egendom. Och överallt i hela Egypten gjorde han människorna till slavar. Prästernas jord köpte han dock inte. (I Mose 47;20-22).

Sedan den dagen fick Egyptens folk betala 1/5 till farao i arrendeavgifter, eftersom de därefter alla var faraos personliga egendom.

Berättelsen om Josef handlar alltså om hur han feodaliserade hela Egypten och gjorde farao till ägare av hela landet och till alla människorna där.

Först fick egypterna arbeta ihop nöd/reservlagret, sedan fick de betala för att få något ut från det när det började krisa. Historiens första chockterapi kanske, det där att utnyttja kriser till att författiga och förslava andra och berika sig själv och/eller överklassen.

Tänk, denna sanna version om Josef och faraos drömmar, den där berättelsen som Göran Persson refererar till då och då, den har de flesta av oss inte fått höra och man misstänker ju, som sagt, att Göran Persson inte heller har en aning om vad den i själva verket handlar om. Hade han det borde han inte med sådan självsäkerhet hänvisa till den, även om han inte är demokratisk socialist som Palme, utan bara social demokrat. Ordet demokrati får ju därmed en minst sagt underlig innebörd, omfattar Göran Persson verkligen en sådan uppfattning om vad demokrati är?
Däremot förefaller det klart att det är precis denna ”demokratisyn” som USA:s politiska ledning omfattar, som verkligen använder sig av Josefs metod gentemot andra nationer och folk, vars resurser man vill åt (se videofilmen i förra inlägget).

Hur som helst, även om Bibeln förvisso inte ger någon verkligt bra vägledning i modern kapitalistisk nationalekonomi, så nog har den här berättelsen en viss aktualitet just i dessa dagar, fast på ett annat sätt än Göran Persson sannolikt föreställer sig.

Länk:
– Lasses blogg

PS kl. 11.48
Så har vi just fått besked om att antalet fuskare och arbetsovilliga ökar ytterligare framöver, när nu Volvo och flera andra företag varslar ännu fler.

Det har varit lite dåligt med bloggande här den senaste tiden. Det kommer nog att förbli så ytterligare en tid men idag kan jag hänvisa mina besökare till Albas huvudsida, där det förutom många bra och intressanta artiklar också finns en recension av undertecknad, som med stort nöje har läst intervjuboken av Ami Lönnroth om Berit Ås, kvinnan bakom ”härskarteknikerna”. Jag rekommenderar verkligen läsning av den här boken. Den är både informativ och innehåller några riktigt roliga avsnitt.

Klicka på Albas logo överst på bloggen för att komma till Alba eller på den här länken direkt till min recension.

Lyssnar just på reprisen av ”Kropp och själ” på P1 och hör journalisten tala om hur snabbt vi vänjer oss. Hon fortsätter med att säga att människor var rädda för, och kritiska till hjärttransplantationer när dessa var nya, för att man trodde att själen satt i hjärtat, och känslorna, kärleken exempelvis, som ju ofta förknippades med hjärtat och som man så ofta sjunger om.

Jag minns inte att jag någonsin hörde någon säga något sådant, eller att jag läste sådana invändningar mot hjärttransplantationer. Men det förstås, jag hörde ju inte varenda människas oroliga kommentarer om saken. Däremot minns jag den oro för transplantationer av hjärtan som man verkligen diskuterade, både människor emellan och i massmedia, och som gick ut på att det kunde tänkas hända att man började skära ut hjärtan ur folk som ännu inte var helt döda, och som kanske kunde tänkas vakna till igen efter en tids koma, att man riskerade att döda människor alltså, i jakten på hjärtan. Det där att man slopade härtstilleståndet, som kriterium på att en människa var död, och ersatte hjärtdöden med hjärndöd alltså, kändes obehagligt för många människor, även för mig. Det fanns ju trots allt människor som varit dödsdömda och påstått hjärndöda, men som vaknat upp igen.

Men visst har hon rätt i att vi vänjer oss snabbt.

Tillägg 26/3 kl. 03.50
Som på beställning:
Zack, 19, var död, AB 25/3