Det har blivit populärt, ja är tidens postmodernistiska anda, att anse att det inte finns någon sanning, att allting bara är personliga berättelser och att var och en blir salig på sin tro eftersom den ena tron är lika sann, eller osann, som den andra. Kort sagt, kunskapsrelativismen har slagit igenom totalt.
Kort om hur det började
Det började (fast egentligen smög sig trenden på så sakteliga redan flera årtionden tidigare) med Thomas Kuhns (1922-1996) berömda bok De vetenskapliga revolutionernas struktur som kom ut 1962. Tidigare hade det varit en självklarhet att naturvetenskaperna, i alla fall fysiken, var sann och objektiv och att den beskrev verkligheten som den är samt att den utvecklades genom att kunskap lades till kunskap så att kunskapsbygget blev allt högre och allt solidare. Inställningen/tron att vi kan få fram sanningen med hjälp av vetenskap och systematiska studier kallades ”positivism”. Samhällsvetenskaperna och humaniora däremot, som man försökte göra lika vetenskapliga som fysiken från slutet av 1800-talet, hade fortfarande stora problem med objektiviteten och därmed med att klarlägga sanningen inom sina områden.
Kuhn menade nu att allt detta var en vanföreställning och att även fysiken drogs med objektivitetsproblem. Dessutom, hävdade han, tillväxte inte vetenskaplig kunskap på så sätt som antagits, utan den fördjupades och vidgades genom plötsliga språng som ofta gav helt nya synsätt och som gjorde den gamla ”kunskapen” inaktuell. Dessa språng kallade Kuhn för vetenskapliga revolutioner. Under en vetenskaplig revolution bytte forskare ”paradigm”. Inte bara kunskapen förändrades radikalt utan även de grundläggande föreställningarna om forskningsfältet, liksom sättet man ställde sina frågor på och metoderna man använde för att utforska fältet byttes, alltihop ingick i paradigmet.
Flera år senare, 1975, publicerade Paul Feyerabend (1924-1994) sin bok om motmetoden (Against Method). Han tog ytterligare ett steg mot kunskapsrelativismen, idén att ingenting är sant, allt är relativt och kulturberoende. Han kom att ännu starkare inspirera samtida unga humanister och samhällsvetare, till vilka jag hörde på den tiden. Alltså läste jag de här båda med stort intresse och nöje. Det var en ren fröjd att se dem båda ta ner de gamla positivistiska (sanningstroende) professorsstofilerna från deras piedestaler och påvisa att de minsann inte var sådana stora genier som de själva trodde, att de inte var mer objektiva än alla andra människor, att de ingalunda satt inne med de slutgiltiga sanningarna.
Det här var en viktig del i 68-rörelsens antiauktoritetskamp, som de flesta inte känner till, då den handlade om att detronisera makten och de högsta hönsen inom den vetenskapliga världens hierarkier, min generations akademiska fadersuppror.
Även vetenskapsfilosofen Karl Popper (1902-1994) bidrog med ammunition till diskussionen och kursändringen vad gällde tilliten till vetenskapen genom att hävda att ingenting går att bevisa. Vi, kan sade han, mycket väl ha sanningen, men vi kan aldrig bevisa att vi har den. Successivt började alltfler mena att sanningen inte fanns, att allting var berättelser istället för fakta, för fakta var socialt konstruerade och därmed subjektiva, sade man, och alltså inte sanningar.
Jag minns hur upprörda äldre vetenskapsfilosofer var över vad Kuhn och Feyerabend skrev och hur de förklarade att dessa herrar öppnade dörren till ren relativism, som de ansåg inte bara felaktig utan också farlig, både vetenskapligt, moraliskt och politiskt. Typiskt gamla insnöade gubbar, tänkte jag den gången, som bara är rädda om sin auktoritet.
Relativismen slår igenom
Än så länge pågick den här diskussionen endast i akademiska kretsar och det skulle ta ytterligare c:a 10 år innan en del av de här nya tankarna trängde ut till det vi brukar kalla kultureliten och innan ex. begereppet ”paradigm” blev ett allmänt använt ord, ja ett rent pop-ord och därmed tämligen urvattnat. I början av 90-talet hade relativismen dock slagit rot och sedan dess handlar allting om berättelser och ingenting om verkligheten själv.
Mitt eget omtänkande
Jag var således en del i den här vågen de första årtiondena (under 70-och 80-talen). Men så hände något som fick mig att börja tänka i andra banor och mer till fullo förstå vad ”de gamla stofilerna” kan ha fruktat om kunskapsrelativismen slog igenom på bred front.
Jag undervisade på kvällskurser i vetenskapsteori i slutet av 80-talet och i början av 90-talet, under den perioden då skinnskallar med nazisympatier började attackera invandrare, något vi inte sett i Sverige tidigare. Jag undervisade förstås om både Kuhn, Feyerabend och Karl Popper och om svårigheten att bevisa att något är sant. Då säger en skallrakad kille med soldatkängor och kamouflagefärgade byxor:
– ”Och så försöker de inbilla oss att förintelsen har ägt rum! Och här talar du om att de inte kan bevisa det”
Repliken slog ner som en bomb i mitt huvud. Killen hade ju rätt. Om man envist hävdar att vi inte kan veta något alls, bara tro, bara skapa enskilda och subjektiva berättelser, ja då kan vi faktiskt inte hävda att förintelsen ägde rum. Då finns den bara som en berättelse inuti huvudena på dem som tror på den. Det här fick mig att tänka om radikalt och sedan dess har jag kallat mig ”nypositivist”.
Nej jag tror inte heller att man slutgiltigt kan bevisa något, men somligt har så mycket som talar för sig att det vore ytterst ointelligent att inte tro på det – tills motsatsen ev. får mer som talar för sig.
Vad gäller förintelsen har vi så många ögonvittnen, och dessutom filmbelägg mm, att det inte går att betvivla att den ägde rum. Vad gäller frågan om vi kan flyga genom att vifta på armarna så har vi tillräckliga belägg för att vi inte kan göra det. Det är ingen subjektiv berättelse, vilken som helst, att förintelsen har ägt rum, liksom det inte heller är en subjektiv berättelse vilken som helst, att vi inte kan flyga genom att flaxa med armarna. Somligt måste man tro på för att det inte går att hävda att när tusentals människor berättar samma historia, oberoende av varandra, så är det ändå inte sant och annat måste man tro på för att inte dö i förtid, som den troligen gör som försöker hoppa från ett flygplan från 10.000 meters höjd och tror att han kan klara sig genom att flaxa med armarna.
Min slutsats efter omtänkandet är alltså, att det visserligen aldrig går att bevisa något – egentligen men att det finns sådant som man kan belägga med så övertygande bevis att det vore ren dumhet att betvivla det. Numer mår jag illa varje gång jag hör yttranden som ”vi måste ha vår egen berättelse”, eller ”det är din berättelse det där, inte min”. Jag håller dessutom med Popper om en annan sak som han hävdade, att vi alltid måste sträva efter att hitta sanningen, även om vi aldrig slutgiltigt kan bevisa att vi har den, tron på att det faktiskt finns en av oss oberoende sanning. Har vi den sanna förklaringen, sanningen, ja då ändrar den sig bara aldrig, och ju längre tid under vilken förklaringen består, eller ju fler data som talar för den, desto mer tilltro förtjänar teorin (den vetenskapliga förklaringen) som vi omfattar och tror på. Har vi inte sanningen så är det bara att hoppas att detta kan visas i en framtid.
Den moderna, postmodernistiska filosofin, som jag numer förkastat alltså, är alldeles utmärkt för att bedra folk. Den är alldeles utmärkt för att bedra sig själv. Den är alldeles utmärkt för att bara vifta bort sådant som motsäger det man själv tror på. Den är utmärkt för att vägra ta in fakta som inte passar den egna föreställningsvärlden och för att fatta ex. politiska beslut utan att ta hänsyn till konsekvenserna. Den är perfekt för att inte anstränga sig. Den är utmärkt för att tro att man kan göra om världen så att den blir precis som man önskar att den ska bli, bara för att man vill att den ska bli sådan.
Kort sagt, den totala kunskapsrelativismen är en korkad filosofi.
Men den kunskapsrelativism som många omfattar sedan flera decennier har haft stor betydelse för vår samhällsutveckling och påverkat politiken, skolor och utbildning liksom annat beslutsfattande. Den har också påverkat journalistiken på ett högst olyckligt och för demokratin förödande sätt. Till dessa områden återkommer jag – men jag vågar inte säga när jag gör det.
/Kerstin
